Åsa Petersen 2.0

Det finns flera anledningar att gråta i dag. Här är en av dem:

Jag har bara en episod kvar att se av Vita huset, sen är det slut. För evigt.

Tisdagen den 9 januari på kvällen, över en öl på Kvarnen, sa Torbjörn:

Vet du vad du ska göra? Du ska låna Vita huset av mig. Jag har alla säsongerna på dvd.

Femton veckor och sju säsonger senare vet jag inte hur jag ska klara mig utan de där förbaskade dvd:erna. Som morning show, som godnattsaga, som "Jag ska bara koppla av en stund, sen så".

Jag ångrar att jag ägnade så mycket tid åt att längta efter Donnas och Joshuas hångel. Deras kärlek verkar inte vara så speciell när allt kommer kring. Jag borde nog ha ägnat större uppmärksamhet åt, säg, Danny och Claudia Jean.

Den egentliga handlingen rör politik och maktspel, jag vet. Om det kan jag bara säga att jag skulle vilja pussa Aaron Sorkin mitt på munnen. Han vågar skildra politiken och människorna fula och vackra på samma gång.

Med ett stort klappande demokrathjärta, dessutom. Sorkin har nog gjort mer skada för den kristna högern än nån annan amerikansk liberal nånsin. En mer förförande apell för gay marriage och andra frihetliga läckerheter får man leta efter.