Min pappas hjortronställe
"1975 var det året då USA lämnade Indokina. Jag var detta år huvudtalare på socialdemokraternas Första maj i Björneborg. Jag glömmer aldrig den känsla det var att säga till de församlade mötesdeltagarna att USA lämnat Vietnam och att Sverige äntligen erkänt FNL. Det var få i Björneborg som hade hunnit höra om saken på TT-nyheterna, och därför fick jag framföra den goda nyheten.
Detta frihetens år för tjugotre år sedan, kom jag till Norrbotten för första gången i mitt liv. Jag hade nyligen träffat Ewa i Värmland och vi ägnade vår semester åt att resa i hennes hemtrakter. Sedan dess är sommaren 1975 för mig för evigt förknippat med frihet.
Den sommaren besökte vi en lång rad platser i Norrbotten. Vi åt festmiddag på Silverhatten i Arjeplog. Vi fiskade aspsik i Slagnäs och sik i skärgården. Vi bodde i kåta hos familjen Utsi i Vaisaluokta och besökte hembygdsauktioner i Böle och Långnäs. Många sommarnätter metade vi i Lillpiteälven mellan Åträsk och Lyckoträsk.
Vid Lyckoträsks södra utlopp, där träskets stilla vatten sätter fart ner i Lillpiteälvens forsar, har skogs- och fiskefolk uppfört en koja med tillhörande utedass och eldstad. Här är den bästa plats jag känner. Många, många sommarnätter har jag suttit här med mina barn och fiskat laxöring och grillat korv över eldens glöd.
Här vid elden och forsen har jag suttit varje sommar sedan 1975, och nästan känt mig som Dan Andersson. Mitt huvud fylls upp av hans dikter: tiggarn från Luossa och visan om Sizzi. Det måste helt enkelt vara allt det här skalden åsyftat i sin storartade diktning. Ty på den här platsen stämmer allting.
Här rumlar forsen, här lever fåglarna, här vakar fisken och natten lång knastrar elden. Just här finns hjortonställets stillhet och hela världens frihet. Det enda som stör natten är blinket från Älvsbysändaren."
(Karl Petersen, Norrbottens museums årsbok 1998)