Den är min!

Taktiken var glasklar: Jag går aldrig mer in på King Lily så behöver jag aldrig se den där klänningen igen. Det gick så klart inte. Jag är ändå stammis där och det ligger ändå på hemvägen. Och så fort jag över huvud taget såg en klänning, egen eller annans, såg den så dammig ut i jämförelse med det där hallonröda fallande sidenet.

Så, nu är den min. Jag är helt klart lyckligare. Och fattigare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback