Åsa Petersen 2.0

Det värsta i Lisa Bjurwalds spya över min bok är det enda som vid en första anblick kan verka snällt:

"Vad intressant det kunde ha blivit om Petersen skrivit en bok om stamning istället. Det är nämligen den enda del som får mig att haja till och känna mig berörd: 'Sakta, sakta blir jag lite mer vän med min stamning. Sakta, sakta bleknar den som fiende. Men jag är fortfarande rädd. Jag är rädd för att stamningen ska göra mig till en människa som andra inte orkar med.'
Där lyfts faktiskt det personliga till en annan nivå, och ämnet skulle enkelt kunna utvecklas till en läsvärd metafor över hur vi kvinnor fortfarande måste 'höja våra röster för att höras'."

Svenska Dagbladets ledarsida (moderat) har en annan syn än jag på normer, strukturer och förtryck. Man kan säga att vi frontalkrockar ideologiskt. Det är därför Lisa Bjurwald tycker att min bok är "ett sömnpiller" och "passé". Därför hon liknar mig vid en timotejflicka och Kalle Anka som skäller på Knatte, Fnatte och Tjatte. Det får jag ta. Politisk debatt är ibland inte hederligare än så.

Men detta med stamningen... Lisa Bjurwald förlöjligar mig som samhällsdebattör men erkänner mig som stammare. Det är djupt olustigt. Jag ska hålla käften med mina korkade (läs obekväma) åsikter men jag får gärna berätta lite mer om mitt funktionshinder. Så reduceras jag till mitt handikapp. 

Tydligare kan normförtrycket knappast bli. Människor som bryter mot normen - som har fel kön, fel etnicitet, fel sexualitet eller är för funktionshindrade - får inte vara människor på samma villkor som andra. Antingen diskrimineras och ignoreras de. Eller så får de vara med i egenskap av sina "lyten". In med en brud eller blatte i styrelsen så det blir lite skön "mångfald". Och tänk vad kul att kunna piffa upp parmiddagen i Saltsjöbaden med två tokiga flator från Söder!

Precis av det skälet har jag inte velat skylta med min stamning i offentligheten. Jag vill inte bli "riksstammaren". Jag vill att folk ska lyssna på VAD jag säger. Inte HUR jag säger det.

Jag valde ändå att skriva om stamningen i min bok, svara på frågor om den i intervjuer, stamma nåt alldeles förfärligt i direktsänd riksradio. Jag valde det eftersom fördomarna om stammare är ett så tydligt exempel på hur normen förtrycker. Om du inte talar som andra är det lätt hänt att du slutar tala, eftersom det finns så många förutfattade meningar om stammare. Vi anses vara osäkra, asociala, till och med lite kokko. Funktionshindret stamning växer till stor del ur omgivningens myter.

Jag använde det allra svåraste i mitt liv, min stamning, för att förklara hur normförtrycket fungerar. Jag satte in stamningen i ett större sammanhang. Det är inte mina upp-upp-upp-upprepningar som är problemet. Problemet är den norm som säger att människor ska tala flytande. Precis som heteronormen förtrycker flator, svenskhetsnormen förtrycker alla som slarvigt kallas "invandrare", mansnormen ger kvinnor lägre lön och så vidare.

Lisa Bjurwald förlöjligar min normkritik. Sedan reducerar hon mig från samhällsdebattör till stammare. Det är ett flagrant exempel på normförtryck.