Efter sändning

Jag har gått naken på Drottninggatan. Eller ställt upp i Fröken Sverige helt utan smink. Ungefär så känns det.

I morse var jag med i
Morgonpasset i P3. Jag pratade om boken. Jag önskar att jag hade kunnat koncentrera mig på mitt budskap: detta att alla ska ha rätt att vara sig själva bortom kön, etniciteter, sexualiteter och funktionshinder.

Det gick inte. Jag hade fullt upp med att inte vara mig själv. Jag hade fullt upp med att inte stamma. Jag får inte stamma, det kommer att förstöra alltihop, tänkte jag. Därför stammade jag mer än på länge och förstörde alltihop.

De som lyssnade kanske tycker jag var modig. Att jag inte alls förstörde utan bara vågade visa hur ett funktionshinder kan fungera. Jag har redan fått många snälla sms. Själv stapplade jag ut ur studion efteråt, oförmögen att se andra i ögonen och med hållning som en daggmask.

Alla människor har sprickor i sin självkänsla som de helst vill skyla över. Stamningen är min spricka. Jag vill inte skämmas över den. Jag vill ge mig själv rätt att vara mig själv på samma sätt som jag slåss för andras rätt att vara det. Men jag klarar det inte än. Myterna om stamning - att stammare är osäkra, asociala och liksom lite tröga - gör mig fortfarande rädd att visa mitt funktionshinder.

I radio blir det extremt. Det enda som hörs är min röst. Jag har ingen möjlighet att kommunicera på andra sätt än med ord. Blicken och kroppen finns inte med i berättelsen, jag har ingen kontakt med dig som lyssnar. Det enda som finns är mikrofonen en decimeter framför näsan som understryker allvaret i situationen. Nu jävlar gäller det att göra sig förstådd.

Situationen blir mig övermäktig. Skammen tar över och stamningen lever rövare med mig, som den nästan aldrig gör numera. Jag hänger ut mitt allra bräckligaste i direktsänd riksradio och jag fattar inte varför jag gör det.

Eller, det fattar jag ju. Jag måste kämpa. I längden kan jag inte låta stamningen och myterna styra mig så här. Jag måste våga även om det kostar på. Innerst inne brinner trots allt den där lågan som talar om för mig att jag inte borde behöva skämmas. Att även den som ibland hackar i pratet har självklar rätt att prata.

Om jag låter den lågan brinna tillräckligt starkt kommer stoltheten med tiden att konkurrera ut skammen.

-----

Ur Bortom Normen 2.0:

"Kv-kv-kv-kv-kvart i sju" (2007)


Det finns stunder, dagar, nätter när jag glömmer att jag stammar. När jag är djupt involverad i diskussioner och pratar helt flytande, av ren övertygelse. När jag är så avslappnad att jag inte vet vad jag gör, bara ligger i en hög i soffan och snackar strunt med någon jag tycker mycket om. När jag flirtar eller bråkar eller stojar.

Sen plötsligt. En rak fråga som kräver ett rakt svar. En passage i samtalet då jag inte kan välja orden själv. Då en viss stavelse eller en viss mening bara måste sägas. Då minns jag stamningen. Då kommer den.

"Vad är klockan, Åsa?"
"Kv-kv-kv-kv-kvart i sju."

Jag blev ledarskribent för att jag älskar att skriva. Ibland tänker jag att det skrivna ordet ligger mig närmare än den tänkta politiken. Att skriva är för mig ett sätt att få umgås obehindrat med språket, att få leka med stilistiken utan att vara rädd för att mitt funktionshinder ska sätta stopp för dansen.

Jag trodde att jag valde ett jobb som inte krävde så många talade ord. Jag var 19 år och kände att här har jag det. Jag kan tänka och tycka utan att behöva visa min stamning. Jag behövde bara skriva och se till att få det publicerat. Det kändes så enkelt.

Det blev inte enkelt. Att vara ledarskribent är till största delen att prata. Prata med de andra ledarskribenterna om vad som ska stå på sidan nästa dag. Prata med nattchefen om hur sidan ska se ut. Prata med källor och tjänstemän och experter om ämnet för nästa text. Prata med läsare som envist ringer tills jag svarar.

Snälla, kan ni inte mejla istället?

Ledarsidorna är inte längre ledarskribenternas enda kanal. Vi sitter i radiostudior, i morgonsoffor, på seminarier och i utfrågningar. Där deltar vi i en samhällsdebatt som aldrig tar slut. Vi förväntas kunna tycka allt om allt, med fem sekunders betänketid. Det vi säger ska vara snabbt och klokt och klatschigt på samma gång. Vi utvecklas allt mer till politiska entertainers.

Alla utom jag. Jag klarar det inte. De ringer från radion, de ringer från teven och ber mig vara med. Jag blir lika smickrad varje gång men jag säger alltid nej. Ibland skyller jag på att jag redan är upptagen. Jag ska till läkaren. Jag har ett möte. Jag ska ha överraskningsfest för min kompis. Ibland säger jag precis som det är:

"Jag stammar. Och jag har inte kommit så långt i arbetet med min stamning att jag är mogen för era direktsändningar."

Alla accepterar det. De ber mig ofta att höra av mig om jag ändrar mig. När jag känner mig mogen.

Jag är innerligt tacksam för det. Men de ska veta att vägen är lång. Just nu har jag fullt upp med att klara de små sakerna i livet som andra tar för givna. Att boka bord för fyra på en restaurang. Att presentera mig med hela mitt namn. Att ringa till läkaren och ta mig förbi receptionisten utan att hon lägger på luren innan jag har hunnit förklara mitt ärende.

Jag är van vid den kampen. Den går långsamt framåt. Sakta, sakta blir jag lite mer vän med min stamning. Sakta, sakta bleknar den som fiende. Men jag är fortfarande rädd.

Jag är rädd att stamningen ska göra mig till en människa som andra inte orkar med.

Kommentarer
Postat av: Niclas

Jag praktiserade på ett dagis för många år sedan, och en av fröknarna där stammade. Det som slog den övriga personalen var att barnen var aldrig så lugna som när hon läste sagor för dem. Trots att hon stammade svårt så satt de stilla, förväntansfulla inför fortsättningen. Som att det tar den tid det tar, och då får det göra det. Barnen hade tid och ro nog att anpassa sig.
Det är slående att vuxna inte har samma förmåga. Någonstans på vägen har vi förlorat den.

Postat av: annika

nä du va så jäkla bra! har tjuvläst här forever nu men idag så e jag tvungen att skriva! Tyckte du va grym, å om de kändes som att gå naken på drottningatan så e du varjefall snygg naken!!

2007-06-27 @ 13:27:50
Postat av: qaisar

Modigt, Åsa, Modigt! Och gripande text!

2007-06-27 @ 13:29:02
Postat av: Ulrika Larsson

Du ÄR modig. Jag vet att det kostar dig galet mycket och jag tycker att du var helt fantastisk.
Stor kram

2007-06-27 @ 14:07:30
URL: http://www.normal.se
Postat av: Maria

Modig och cool. Punkt slut.

2007-06-27 @ 14:30:09
URL: http://omtyckt.se
Postat av: Nisha

Den Åsa jag känner är stark och stolt, den Åsa låter lågan brinna. Det finns inget att känna skam över. Det var underbart att höra dig på radio.
Kram

2007-06-27 @ 14:31:29
URL: http://besara.com
Postat av: Anonym

Du var skitbra. Du säger så kloka saker och är modig som få. Stolt ska Du vara med all rätt.

2007-06-27 @ 15:17:13
Postat av: Niclas

Revidering av min tidigare kommentar:
Jag är inte säker på om jag hade rätt. Har vi vuxna verkligen så dåligt tålamod?
Upplevelsen av andra utgår ju ifrån sin egen självbild.
Stör man sig så sig själv är det lätt att tro att andra gör det också.

2007-06-27 @ 15:20:00
URL: http://aftonlandet.blogg.se/?c=1181571397
Postat av: Krister

Reeespect Åsa!

2007-06-27 @ 17:41:56
URL: http://divblogg.com
Postat av: Den bitta ynglingen

Usch, det verkar jobbigt. Jag skulle fegat ur och stannat hemma... precis som man inte ska göra. Men det skulle jag väl i och för sig ha gjort även om jag inte stammade eftersom jag har andra problem som gör att jag hellre skulle skjuta mig än att prata i radio.
Hur som helst så var det modigt att gå dit.

2007-06-27 @ 19:18:37
Postat av: Pia

Jag vill tacka dig så jättemycket! Att du vågar, gör att jag kanske också vågar. Stammar inte, men har annat som hindrar mig.

2007-06-27 @ 20:26:37
Postat av: Eva

Ditt mod smittar, fortsätt brinna!
Men du ska veta en sak, alla störs inte av stamning. Det är trots allt också en fråga om tolerans och tålamod hos den du möter...
;)

2007-06-28 @ 02:08:00
URL: http://evarundkvist.blogspot.com
Postat av: en annan åsa

Åt frukost till det där inslaget. Jag led med dig, men blev samtidigt väldigt imponerad av ditt mod. Mellan avbrotten fick du mycket bra saker sagda.
Urbra!

2007-06-28 @ 11:29:24
URL: http://skofrossa.blogspot.com
Postat av: Åsa

Tack alla fina. Jag ska spara era röster och plocka fram dem när det behövs. Värme och kärlek. Åsa

2007-06-28 @ 17:16:03
Postat av: Jonas Lundström

Åsa!
Jag blir alldeles tårögd när jag läser det du skriver i detta inlägg. Jag blir också lycklig över att du hoppar över den branta klippan. Jag minns dig ju redan för mer än femton år sedan och såg hur stark känsla och kloka analyser övervinner det jobbigaste av alla situationer.
Du är inte bara stark, utan också vackert självutlämnande. Det är modigt här och det har alltid varit modigt, så länge jag varit bekant med dig.
Du är nog starkare än de flesta jag mött och dessutom så klok i dina åsikter (oftast... ;-) )
Jag tror att den där tröskeln har visat sig kunna forceras mer än en gång.
All lycka!
Jonas

2007-07-11 @ 13:57:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback