Åsa Petersen 2.0

Foto: European Parliament

När jag blev lulebo

Jag kommer ihåg den dag jag blev lulebo. Det var 1989 - tio år efter jag flyttat till Luleå! Det har att göra med att jag är från Piteå. En pitebo lämnar inte sitt ursprung hur som helst. Fram till 1989 sa jag alltid att jag skulle begravas i Piteå. Ja, inte i själva stan, jag är ju från Strömnäs. Så jag skulle kanske ligga i Öjebyn, tänkte jag då. Men en dag 1989 - faktiskt när jag med bil passerade kyrkogården i Luleå - tänkte jag att nu är jag lulebo. Jag vet inte om det var kyrkogården som ingav mig trygghet, eller vad det var. Men sedan den dagen säger jag att jag är lulebo - även till pitebor.

Ibland protesterar pitebor när jag säger att jag är lulebo. En del kan liksom inte acceptera att  jag konverterat. Men då brukar jag svara att Luleå är mina barns hembygd - och då nickar de. För hembygd, det vet en pitebo vad det är.

Man brukar säga att man möter pitebor var helst i världen man far. Det stämmer, men det är inte så konstigt. Piteborna berättar alltid var de kommer ifrån, så ingen kan undvika dem. Jag är likadan själv. Finns det bara en möjlighet så berättar jag att jag har mitt ursprung i Piteå. Och vips är det någon annan som har en länk till orten.

Piteå-Tidningen är en viktig del i pitebornas indentitetsbyggande. Den kallas därför Världsbladet. Alla nyheter vinklas kring orten. I veckan läste jag en artikel om ett plan med 100-talet passagerare som nödlandade på Kallax. I PT var rubriken "Pitebor i flygdrama när kabin rökfylldes". Det sägs att det fanns pitebor i Munchen 1972 när delar av OS-byn sprängdes. Rubriken i PT lär ha varit "Pitebor hörde smällen".

Som ni märker har jag en kluven känsla inför min barndomsstad. Jag trivs med engagemanget och självklarheten där, men ibland känns det kvalmigt. Lulebo är jag. Men det måste till mer än kyrkogården för att jag ska ha kvar min luleåkänsla.

Ewa Hedkvist Petersen