Jag KUNDE faktiskt sjunga
Jag vill bara meddela att jag inte alltid har sjungit falskt.
Redan som 6-åring ställde jag mig på bordet på min mosters bröllop i bygdegården i Åträsk och sjöng Du ska inte tro det bli sommar. Sen gav det ena det andra. När HSB i Luleå hade firmafest mimade jag till Carola, Anna Book och Kikki. Pappa skötte bandspelaren och höll i sladden till låtsasmikrofonen. I trean började jag ta sånglektioner på kommunala musikskolan. Sen följde några år i rampljuset. Varje skolavslutning solosjöng jag visor som Blåsippan ute i backarna stå, inte för att vi hade några blåsippor i Norrbotten. Jag fick sjunga i Luleås lokalradio också, programmet Sega råttan.
Säg den lycka som varar. Redan på examensdagen i sexan tappade jag bort mig i en kanon. I sjuan bildade jag och några klasskompisar ett tjejband, som det kallades på den tiden. Vi var verkligen usla men uppträda på luciavakan skulle vi. På första raden i aulan satt Patrik i 9F, som jag hade varit galet kär i sen jag såg honom på bussen in till stan för första gången. Det var nåt med hans slarviga rödlätta lockar och isblå ögon. Jag mötte hans blick, tog första tonen av The Rose och katastrofen var ett faktum.
Jag kunde inte längre sjunga. Jag hade börjat sjunga falskt. Jag kämpade på med ton efter ton, en efter en sprack de. Jag vet inte om det var scenskräcken eller målbrottet som satte in, men sen dess har jag inte sjungit bland folk. Om man räknar bort sköna stunder på fyllan, vill säga.
Redan som 6-åring ställde jag mig på bordet på min mosters bröllop i bygdegården i Åträsk och sjöng Du ska inte tro det bli sommar. Sen gav det ena det andra. När HSB i Luleå hade firmafest mimade jag till Carola, Anna Book och Kikki. Pappa skötte bandspelaren och höll i sladden till låtsasmikrofonen. I trean började jag ta sånglektioner på kommunala musikskolan. Sen följde några år i rampljuset. Varje skolavslutning solosjöng jag visor som Blåsippan ute i backarna stå, inte för att vi hade några blåsippor i Norrbotten. Jag fick sjunga i Luleås lokalradio också, programmet Sega råttan.
Säg den lycka som varar. Redan på examensdagen i sexan tappade jag bort mig i en kanon. I sjuan bildade jag och några klasskompisar ett tjejband, som det kallades på den tiden. Vi var verkligen usla men uppträda på luciavakan skulle vi. På första raden i aulan satt Patrik i 9F, som jag hade varit galet kär i sen jag såg honom på bussen in till stan för första gången. Det var nåt med hans slarviga rödlätta lockar och isblå ögon. Jag mötte hans blick, tog första tonen av The Rose och katastrofen var ett faktum.
Jag kunde inte längre sjunga. Jag hade börjat sjunga falskt. Jag kämpade på med ton efter ton, en efter en sprack de. Jag vet inte om det var scenskräcken eller målbrottet som satte in, men sen dess har jag inte sjungit bland folk. Om man räknar bort sköna stunder på fyllan, vill säga.
Kommentarer
Trackback