Hållningsångest
På vägen mellan redaktionen och tunnelbanan går jag genom ett köpcentrum. Golvet är liksom hårt där, det gör ofta ont i fötterna (kan i och för sig bero på mina klackar). På hemvägen om kvällarna kommer jag ofta på mig själv med världens taskigaste hållning. Tröttheten har satt sig på axlarna och tvingar ner mig mot golvet. Då försöker jag alltid sträcka på mig. Skjuta bak axlarna, sätta fram bröstet, vända näsan framåt istället för neråt. Tänk att du har en medalj på bröstet, brukar mamma säga.
Varje gång jag rätar upp mig själv i köpcentrumet minns jag hösten i sjunde klass på nya högstadieskolan. Först smög jag genom korridorerna, långt in mot väggarna och bänkarna och skåpen, i ett försök till osynlighet. Alla stora starka tuffa såg mig i alla fall, ropade nåt taskigt eller ställde sig i vägen. Underkände mig med blickar. Då bytte jag strategi: gick mitt i korridoren med snabba långa kliv och hållningen rakt upp mot himlen. De lät mig inte vara ändå så klart, väste med arga ögon: Jaha, där kommer hon med näsan i vädret.
Det gör fortfarande ont fast det är så länge sen.
Varje gång jag rätar upp mig själv i köpcentrumet minns jag hösten i sjunde klass på nya högstadieskolan. Först smög jag genom korridorerna, långt in mot väggarna och bänkarna och skåpen, i ett försök till osynlighet. Alla stora starka tuffa såg mig i alla fall, ropade nåt taskigt eller ställde sig i vägen. Underkände mig med blickar. Då bytte jag strategi: gick mitt i korridoren med snabba långa kliv och hållningen rakt upp mot himlen. De lät mig inte vara ändå så klart, väste med arga ögon: Jaha, där kommer hon med näsan i vädret.
Det gör fortfarande ont fast det är så länge sen.
Kommentarer
Trackback