Nej, inte ett hatbrott till
Hatbrott. Jag blir så arg och ledsen och trött.
Jag tänker att jag ska skriva något klokt men orden är slut. Så ni får ett utdrag ur min kommande bok Bortom normen 2.0:
Från hets till hot (2007)
Jag vaknar en söndagsmorgon med två nya meddelanden på mobilen. Kl 01.44 skriver en av mina vänner: "Blev jagad av två killar. Nu sökt skydd på Side Track. De öppnade (gud ske lov) trots stängning. Avvaktar, får eskort."
Nästa meddelande har kommit kl 01.53: "Nu hemma. Puh! Den storväxte dörrvakten på Side Track följde mig till porten. Såg ej angriparna. Adrenalinpåslag, så här innan läggdags."
Jag blir kall och varm samtidigt, av ilska och av sorg. Att jag inte vaknade när han messade! Jag ringer min vän och vi stämmer träff för frukost på ett fik. Där berättar han att han kom gående upp från Mariatorgets tunnelbana när två killar fick syn på honom. De delade sig på sig och kom mot honom från var sitt håll: "Du, din bög!" Min vän vände på klacken och sprang.
Vi hade träffats tidigare på kvällen, på en strålande middag med vårt gäng. Min vän var ursnygg i pastelliga, tajta kläder och sin finaste frisyr. Nu berättar han att han alltid är medveten om risken när han klär sig i pasteller: "Det är som att det lyser bög om en då."
Flera av mina bästa vänner är bögar. Vi talar ofta om risken att utsättas för homofoba hatbrott. En annan av mina vänner berättade om en kväll när han var nykär och på väg hem genom stan med sin kille. Det blev en vaksam promenad.
"Är det okej att vi håller handen trots killgänget som går där framme? Är det inte två skinnskallar som sitter i bilen där borta? De dödar oss om de ser oss!"
Mitt i förälskelsen fanns hotet närvarande.
Antalet anmälda hatbrott mot homosexuella ökar i Sverige, visar Säpos statistik. Bara under 2004 anmäldes 614 brott med homofobisk bakgrund. Det var en ökning med 117 procent (!) jämfört med året innan. En del av ökningen berodde på att Säpo hade blivit duktigare på att hitta homofobiska hatbrott i polisens statistik. "Men vi kan inte utesluta att det är en faktisk ökning", sa Säpochefen Klas Bergenstrand.
Hatbrotten mot homo- och bisexuella och transpersoner fördubblades mellan 1996 och 2004, visar en undersökning från Stockholms universitet gjord av kriminologen Eva Tiby. 1996 uppgav 25 av 2000 tillfrågade att de hade utsatts för hatbrott. 2004 var siffran 52 procent. Lika många kvinnor som män drabbades 2004. 1996 var det betydligt vanligare att män utsattes för homofoba hatbrott.
När man pratar om hatbrott är det lätt att se organiserade högerextremister framför sig. Svartskjortor med snaggat hår och Mein Kampf i bakfickan, som planerar hoten och våldet noga. Så behöver det inte alls vara. Eva Tiby har även, på uppdrag av Forum för levande historia, undersökt de homofoba hatbrott som anmäls i Sverige. Vilka är förövarna?
Kartläggningen som presenterades i augusti 2006 visar att det är ganska vanliga killar. Lika ofta som någon obekant till offret begår hatbrottet, är det en bekant. Arenorna är framför allt allmän plats, internet/telefon, hemmiljö, nöjesliv och skola. I skolorna utgörs hatbrotten oftast av mobbning som pågår under lång tid. De utsatta lider svårt. Ofta vågar de inte alls gå till skolan. Gärningsmannen är i de flesta fall under 15 år, alltså inte straffmyndiga.
Denna bild av gärningsmännen stämmer väl överens med Tibys undersökning från 2004. Redan då konstaterade hon att de vanligaste hatbrotten är förtal och förolämpningar, så kallad vardagshomofobi. Och att de vanligaste förövarna är "släktingar, grannar, elever, studenter, handledare, hantverkare, fotografer, flygvärdinnor, kollegor och myndigheter".
Visst utför organiserade högerextremister hatbrott, ofta av den grövre sorten. Men framför allt spelar de rollen som hetsare. De spyr ut sitt hat över homosexuella, bisexuella och transpersoner. De gör allt för att skapa ett samhällsklimat där hbt-personer ses som avskum, som människor vi inte ska respektera utan angripa.
Det går en rak linje från hets mot homosexuella till hatbrott mot homosexuella. Hetsen byggs upp under lång tid, den skapar hat som föder hot och våld. Killarna som trakasserar "bögdjävlar" och "flatfittor" hämtar näring ur propagandan som säger att "såna" inte är värda att leva. Enda sättet att för samhället att verkligen ta itu med hatbrotten mot homosexuella är att göra upp med hetsen. Därför omfattas homosexuella sedan den 1 januari 2003 av lagen om hets mot folkgrupp.
Organiserade högerextremister är inte de enda som hetsar mot homosexuella. Den 2 juli predikade den bokstavstroende pingstpastorn Åke Green i sin kyrka på Öland. Han sa att sexuella abnormiteter är en cancersvulst på samhällskroppen: "Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren." Han gjorde liknelser mellan homosexualitet och pedofili och sa att legaliserade partnerskap mellan homosexuella kommer att "skapa katastrofer helt enkelt. Utan dess like [...] Vi ser det genom aids som sprider sig."
Åke Green visste vad han gjorde den där julidagen 2003. Han hade bjudit in medierna till sin kyrka. När de uteblev sände han sin predikan till Ölandsbladet som publicerade den. Åke Green babblade inte på i naivitet, han ville sprida sin hets mot homosexuella och han lyckades göra det.
Tingsrätten dömde Green till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. I februari 2005 friades han av hovrätten som menade att Greens syfte inte vara att hetsa mot homosexuella utan att "nå ut med sitt bibeltrogna budskap". I november 2005 valde även Högsta domstolen att fria Green. Han hade inte gjort något "hate speech" mot homosexuella, menade landets högsta domare.
Under rättsprocessen mot Åke Green fördes en helt absurd yttrandefrihetsdebatt. Pingstpastorn från Öland som yttrandefrihetens stolta riddare. Hans religiositet fick ursäkta hans hets.
"Ska det verkligen vara kriminellt att vara bokstavstroende kristen - eller muslim - i Sverige? Ska det bli kriminellt att sälja biblar på samma sätt som det har blivit förbjudet att sälja 'Mein Kampf'? Nej. [...] Högsta domstolen har också ett ansvar att försvara grundläggande demokratiska värden", skrev liberala Expressen i en ledare den 8 november 2005.
Jag undrar: vad är grundläggande demokratiska värden? Att få vara människa utan att bli utpekad som en cancersvulst på samhällskroppen och riskera trakasserier, hot och våld? Eller att få hetsa mot sina medmänniskor bara för att man råkar vara pingstpastor?
Om det bara var bibeltroheten Green var ute efter i sin predikan hade han lika gärna kunnat kräva "att psoriasissjuka ska utestängas ur samhällsgemenskapen, att människor med synproblem inte får vara präster, att slaveriet ska införas igen och att våldtagna kvinnor ska stenas", som Jonas Gardell har påpekat. Allt det står nämligen i Bibeln.
Men den heliga skrift var inte huvudsaken för Green. Han använde predikosituationen för att häva ur sig sina egna kränkande omdömen om lesbiska och bögar. Att peka ut människor som "cancersvulster på samhällskroppen" (Green hävdar till sitt försvar att han aldrig har kallat homosexuella för cancersvulster, det var bara "sexuella abnormiteter" han menade) är ungefär det värsta man kan göra. För vad är en cancersvulst? Det är något som måste avlägsnas från samhällskroppen för att den ska överleva.
Som Susan Sonntag skrev i sin essä Sjukdom som metafor: "Att beskriva en företeelse som en cancer är att egga till våld. Bruket av cancer i den politiska debatten uppmuntrar fatalismen och rättfärdigar stränga åtgärder."
Yttrandefriheten har gränser. Gränser som sätts av lagen om hets mot folkgrupp. Under rättsprocessen mot Åke Green - när liberala debattörer babblade på om det fria ordet och såväl hovrätten som Högsta domstolen förkunnade friande domar - blev jag smärtsamt medveten om hur levande homofobin fortfarande är i Sverige. Om vilken utsatt grupp hbt-personerna fortfarande utgör.
Green hade aldrig friats om han hade resonerat om judar eller svarta som en cancersvulst på samhällskroppen. Då hade han utan tvekan blivit fälld, åtminstone i den offentliga debatten.
Homosexuella, bisexuella och transpersoner däremot. De får man fortfarande hata i större utsträckning än andra.
Jag tänker att jag ska skriva något klokt men orden är slut. Så ni får ett utdrag ur min kommande bok Bortom normen 2.0:
Från hets till hot (2007)
Jag vaknar en söndagsmorgon med två nya meddelanden på mobilen. Kl 01.44 skriver en av mina vänner: "Blev jagad av två killar. Nu sökt skydd på Side Track. De öppnade (gud ske lov) trots stängning. Avvaktar, får eskort."
Nästa meddelande har kommit kl 01.53: "Nu hemma. Puh! Den storväxte dörrvakten på Side Track följde mig till porten. Såg ej angriparna. Adrenalinpåslag, så här innan läggdags."
Jag blir kall och varm samtidigt, av ilska och av sorg. Att jag inte vaknade när han messade! Jag ringer min vän och vi stämmer träff för frukost på ett fik. Där berättar han att han kom gående upp från Mariatorgets tunnelbana när två killar fick syn på honom. De delade sig på sig och kom mot honom från var sitt håll: "Du, din bög!" Min vän vände på klacken och sprang.
Vi hade träffats tidigare på kvällen, på en strålande middag med vårt gäng. Min vän var ursnygg i pastelliga, tajta kläder och sin finaste frisyr. Nu berättar han att han alltid är medveten om risken när han klär sig i pasteller: "Det är som att det lyser bög om en då."
Flera av mina bästa vänner är bögar. Vi talar ofta om risken att utsättas för homofoba hatbrott. En annan av mina vänner berättade om en kväll när han var nykär och på väg hem genom stan med sin kille. Det blev en vaksam promenad.
"Är det okej att vi håller handen trots killgänget som går där framme? Är det inte två skinnskallar som sitter i bilen där borta? De dödar oss om de ser oss!"
Mitt i förälskelsen fanns hotet närvarande.
Antalet anmälda hatbrott mot homosexuella ökar i Sverige, visar Säpos statistik. Bara under 2004 anmäldes 614 brott med homofobisk bakgrund. Det var en ökning med 117 procent (!) jämfört med året innan. En del av ökningen berodde på att Säpo hade blivit duktigare på att hitta homofobiska hatbrott i polisens statistik. "Men vi kan inte utesluta att det är en faktisk ökning", sa Säpochefen Klas Bergenstrand.
Hatbrotten mot homo- och bisexuella och transpersoner fördubblades mellan 1996 och 2004, visar en undersökning från Stockholms universitet gjord av kriminologen Eva Tiby. 1996 uppgav 25 av 2000 tillfrågade att de hade utsatts för hatbrott. 2004 var siffran 52 procent. Lika många kvinnor som män drabbades 2004. 1996 var det betydligt vanligare att män utsattes för homofoba hatbrott.
När man pratar om hatbrott är det lätt att se organiserade högerextremister framför sig. Svartskjortor med snaggat hår och Mein Kampf i bakfickan, som planerar hoten och våldet noga. Så behöver det inte alls vara. Eva Tiby har även, på uppdrag av Forum för levande historia, undersökt de homofoba hatbrott som anmäls i Sverige. Vilka är förövarna?
Kartläggningen som presenterades i augusti 2006 visar att det är ganska vanliga killar. Lika ofta som någon obekant till offret begår hatbrottet, är det en bekant. Arenorna är framför allt allmän plats, internet/telefon, hemmiljö, nöjesliv och skola. I skolorna utgörs hatbrotten oftast av mobbning som pågår under lång tid. De utsatta lider svårt. Ofta vågar de inte alls gå till skolan. Gärningsmannen är i de flesta fall under 15 år, alltså inte straffmyndiga.
Denna bild av gärningsmännen stämmer väl överens med Tibys undersökning från 2004. Redan då konstaterade hon att de vanligaste hatbrotten är förtal och förolämpningar, så kallad vardagshomofobi. Och att de vanligaste förövarna är "släktingar, grannar, elever, studenter, handledare, hantverkare, fotografer, flygvärdinnor, kollegor och myndigheter".
Visst utför organiserade högerextremister hatbrott, ofta av den grövre sorten. Men framför allt spelar de rollen som hetsare. De spyr ut sitt hat över homosexuella, bisexuella och transpersoner. De gör allt för att skapa ett samhällsklimat där hbt-personer ses som avskum, som människor vi inte ska respektera utan angripa.
Det går en rak linje från hets mot homosexuella till hatbrott mot homosexuella. Hetsen byggs upp under lång tid, den skapar hat som föder hot och våld. Killarna som trakasserar "bögdjävlar" och "flatfittor" hämtar näring ur propagandan som säger att "såna" inte är värda att leva. Enda sättet att för samhället att verkligen ta itu med hatbrotten mot homosexuella är att göra upp med hetsen. Därför omfattas homosexuella sedan den 1 januari 2003 av lagen om hets mot folkgrupp.
Organiserade högerextremister är inte de enda som hetsar mot homosexuella. Den 2 juli predikade den bokstavstroende pingstpastorn Åke Green i sin kyrka på Öland. Han sa att sexuella abnormiteter är en cancersvulst på samhällskroppen: "Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren." Han gjorde liknelser mellan homosexualitet och pedofili och sa att legaliserade partnerskap mellan homosexuella kommer att "skapa katastrofer helt enkelt. Utan dess like [...] Vi ser det genom aids som sprider sig."
Åke Green visste vad han gjorde den där julidagen 2003. Han hade bjudit in medierna till sin kyrka. När de uteblev sände han sin predikan till Ölandsbladet som publicerade den. Åke Green babblade inte på i naivitet, han ville sprida sin hets mot homosexuella och han lyckades göra det.
Tingsrätten dömde Green till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. I februari 2005 friades han av hovrätten som menade att Greens syfte inte vara att hetsa mot homosexuella utan att "nå ut med sitt bibeltrogna budskap". I november 2005 valde även Högsta domstolen att fria Green. Han hade inte gjort något "hate speech" mot homosexuella, menade landets högsta domare.
Under rättsprocessen mot Åke Green fördes en helt absurd yttrandefrihetsdebatt. Pingstpastorn från Öland som yttrandefrihetens stolta riddare. Hans religiositet fick ursäkta hans hets.
"Ska det verkligen vara kriminellt att vara bokstavstroende kristen - eller muslim - i Sverige? Ska det bli kriminellt att sälja biblar på samma sätt som det har blivit förbjudet att sälja 'Mein Kampf'? Nej. [...] Högsta domstolen har också ett ansvar att försvara grundläggande demokratiska värden", skrev liberala Expressen i en ledare den 8 november 2005.
Jag undrar: vad är grundläggande demokratiska värden? Att få vara människa utan att bli utpekad som en cancersvulst på samhällskroppen och riskera trakasserier, hot och våld? Eller att få hetsa mot sina medmänniskor bara för att man råkar vara pingstpastor?
Om det bara var bibeltroheten Green var ute efter i sin predikan hade han lika gärna kunnat kräva "att psoriasissjuka ska utestängas ur samhällsgemenskapen, att människor med synproblem inte får vara präster, att slaveriet ska införas igen och att våldtagna kvinnor ska stenas", som Jonas Gardell har påpekat. Allt det står nämligen i Bibeln.
Men den heliga skrift var inte huvudsaken för Green. Han använde predikosituationen för att häva ur sig sina egna kränkande omdömen om lesbiska och bögar. Att peka ut människor som "cancersvulster på samhällskroppen" (Green hävdar till sitt försvar att han aldrig har kallat homosexuella för cancersvulster, det var bara "sexuella abnormiteter" han menade) är ungefär det värsta man kan göra. För vad är en cancersvulst? Det är något som måste avlägsnas från samhällskroppen för att den ska överleva.
Som Susan Sonntag skrev i sin essä Sjukdom som metafor: "Att beskriva en företeelse som en cancer är att egga till våld. Bruket av cancer i den politiska debatten uppmuntrar fatalismen och rättfärdigar stränga åtgärder."
Yttrandefriheten har gränser. Gränser som sätts av lagen om hets mot folkgrupp. Under rättsprocessen mot Åke Green - när liberala debattörer babblade på om det fria ordet och såväl hovrätten som Högsta domstolen förkunnade friande domar - blev jag smärtsamt medveten om hur levande homofobin fortfarande är i Sverige. Om vilken utsatt grupp hbt-personerna fortfarande utgör.
Green hade aldrig friats om han hade resonerat om judar eller svarta som en cancersvulst på samhällskroppen. Då hade han utan tvekan blivit fälld, åtminstone i den offentliga debatten.
Homosexuella, bisexuella och transpersoner däremot. De får man fortfarande hata i större utsträckning än andra.
Kommentarer
Postat av: Eva
Åke Green klarade sig med hjälp av religionsfriheten. Slutsats någon?
Postat av: Danne
Att tala om organiserat hatbrott i detta fall är väl lite väl förhastat, när man inte vet vad som ligger bakom. Gärningsmannen är med stor sannolighet psykiskt sjuk och störd.
Postat av: Stickan
Att använda Jonas Gardell som en säker källa när det gäller bibeltolkningar är som att hänvisa till hur Fan läser Bibeln. Det blir lite som man tycker. Tyvärr skrattretande men det är väl det han vill uppnå!?. Ta en diskussion med kristna homosexuella så får ni en mer rättvis bild och tolkning av pastor Greens predikan. Dom är medvetna om varför han predikade som han gjorde och kan leva med det.
Trackback