Åsa Petersen 2.0

Du bloggen, det är en sak vi måste prata om. Jag lovar att inte säga Det är inte dig det är fel på, det är mig. Men ändå. Jag orkar inte spela några spel, du måste veta det här om vi ska kunna fortsätta ha en relation.

Jag lovade mig själv att bara vara ihop med dig så länge det är roligt. Krav och prestationsångest har jag nog av när jag skriver mina andra texter. Du är så befriande att umgås med för jag kan vara annorlunda än annars. Skriva mer personligt, med ett annat språk om andra saker. Jag övar mig på att vara mer fri och drastiskt när jag är med dig. Jag behöver inte stelna.

Men du, nu tvekar jag lite. Allt fler läser dig. Det är roligt så klart. Men eftersom du börjar bli så känd märker jag att jag aktar mig mer. Vågar inte vara lika personlig som förut. Håller tillbaka. Tänker efter före. Det händer att jag skriver inlägg som jag raderar en kvart senare - för jag vågar inte riktigt. En blogg som du är ingen fristad. Jag måste stå till svars för det jag skriver hos dig också.

Och du vet. Jag står redan så mycket till svars.

Jag har gjort dig till en snäll blogg. Jag bedriver knappt någon politik här. Därför slipper du många av de elaka kommentarer och utskällningar som kommer till min mejlbox på jobbet. De allra flesta som läser och kommenterar dig är kloka och fina. Men helt fredad är du inte, en och annan högerextremist har hittat hit. Det är som om de kladdar ner dig. Jag får magknip för du skulle ju slippa.

Jag tänker inte göra slut, jag tänker inte lägga ner dig, jag är fortfarande alldeles för förtjust i dig. Jag vill bara tala om att jag inte är nykär längre, du är inte längre självklar, det jag skriver i dig kan omöjligt vara lika öppet och oreserverat som tidigare. Vi får se hur länge det funkar, helt enkelt.

Men vi kör ett tag till. Du är fortfarande mer rolig än tråkig. Puss.