Åsa Petersen 2.0

Hej bloggen, det var länge sen. Jag har inte orkat med dig. Men jag har tittat till dig då och då.

Sitter i lobbyn på ett Scandichotell i Helsingfors. Har varit här sen i går morse, om man räknar bort en sväng med tåg till Tammerfors. Bevakat vårdkonflikten. 16 000 sjuksköterskor hotar med att säga upp sig på måndag för att få högre lön. Regeringen har stiftat en tvångslag som kan tvinga dem att jobba ändå. Den som vägrar får böter eller fängelse (!) Det är mycket dramatiskt. Läs mer i Aftonbladet imorrn.

Jag vet inte vad det är med Helsingfors. Jag känner mig så hemma. Eller jag vet ju vad det är, egentligen. Det är alltid svinkallt när jag är här men människorna är enkla och varma och fina. Ingenstans annars blir jag så väl omhändertagen. Folk är som folk är mest och det är inget mer med det inte.

Lite påminner det mig om Luleå, skulle jag skriva om jag inte var rädd för att låta så hembygsromantisk. Det är nog mest klimatet som påminner om Luleå. Det blåser och är kallt. Fast människorna är också lika... När jag tänker efter är Helsingfors som en blandning mellan Stockholm och Luleå. En storstad i småstadsskepnad. Fatta att jag trivs.

Det är nåt med finlandssvenskan också. Den är försiktig, godmodig och lite högdragen på samma gång. Jag tycker mycket om finlandssvenskarnas sätt att prata. Jag tror att deras språk färgar av sig på den här texten, jag låter som dem när jag tänker nu.

I går tog en vän med mig till Berghäll, Helsingfors Södermalm. Där var jag som fisken i vattnet, så klart. När jag blir rik och skaffar mig övernattningslägenheter i alla städer jag gillar ska jag köpa nåt i Berghälls Eira.

Annars råkade jag som vanligt boka in mig på hotellet från helvetet. Jag bodde på sjunde våningen men hissen var trasig. Och internetuppkopplingen funkade inte på mitt rum. För att kunna koppla upp mig på det trådlösa nätverket (kanske, litegrann) var jag tvungen att sitta ute i trappen, helst vid våning fem. Personalen bara ignorerade alla problem: "Vi är fullsatta och det är bara du av alla gäster som klagar!" Det var sjukt jobbigt så jag bytte hotell. Bo aldrig på Hotel Anna i Helsingfors.

Alltid när jag är i Finland tänker jag på morfar. Han var trogen medlem i Föreningen Norden. Han visste ALLT om Finland, åtminstone kändes det så för mig när jag var liten, och han hade många finska vänner. Det är typiskt att jag började bevaka Finland samma vår som morfar gick bort. En annan typisk sak är att morfar kände en av mina vänners farfar. Men det hann jag aldrig fråga morfar om. Jag förstod att det var så först när morfar hade gått bort. När jag tittade i hans adressbok.

Jag saknar dig morfar.
Jag hälsar Helsingfors åt dig.

Nu ska jag skaffa mig nåt att äta. Och en kopp kaffe kanske.