Åsa Petersen 2.0

Peter Stormare som Klemens.

Varg. Inte trodde jag att jag skulle älska den så. Men här har vi årets bästa film, utan tvekan.

Renskötaren Klemens (Peter Stormare) och hans brorson Nejla (Robin Lundberg) lever på vidderna. De kan knappt andas något annat än fjällluft. De tämjer sina skotrar som vilda hästar och lever efter renarnas rytm. Livet som sydsamer är inte alltid enkelt. Traditioner krockar med moderniteten. Borde ni inte sälja renarna före slakten? Ska inte Nejla gå i skolan som andra pojkar?

Långsamt varvas dramat upp. En varg har siktats i trakten. En natt river den 5-6 renar. De ligger och kvider i sitt eget blod när Nejla hittar dem. Han orkar först inte se. Sedan tvingas han skära halsen av en svårt riven kalv. Han klappar den varligt innan han hugger.

Vargen kommer tillbaka till sin brottsplats, som då blir Klemens och Nejlas brottsplats. Vargen är fridlyst och jakten på tjuvjägarna startar. Klemens och Nejlas tvingas in i en långvarig ångestspiral. Rättvisan har sin gång medan deras liv på randen till det vilda ställs på sin spets. Vad är rätt och vad är fel? Vad är skuld och vad är oskuld?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen förstår dem.

Peter Stormare är strålande som Klemens. Han är känd för sina machoroller i Hollywood. Här skjuter han gevär, kokar sina kläder i en panna på spisen, sover på skinnfällar i snön. Ändå lyckas Stormare med konststycket att inte vara det minsta macho. Han är bara rejäl. Bister men varm. Med en villkorslös kärlek till sin lärjunge Nejla. Som svarar med respektfull lojalitet. Banden mellan Klemens och Nejla kan vara årets kärlekshistoria.

Inga Sarri porträtterar den starka samekvinnan Risten, Klemens mamma och Nejlas farmor. Hennes hjärta bankar hårt under vackra samesmycken. Hennes hållning är lika stolt som de sammantagna Jämtlandsfjällen. Risten skulle man vilja luta sig mot när det blåser. Fast hon skulle nog tvinga en att stå stadigt på egna ben.

Manuset är Kerstin Ekmans. En sidohistoria i hennes roman "Skraplotter" har fått växa till sig. Hon återvänder till jämtländska Valsjöbyn, där hon bott i över två decennier, för att berätta. Daniel Alfredsson står för regin. Han låter dov musik vina över vidsträckta snöhav och höga, tysta fjäll.

Han gör succé.