Liten dagbok
Hej bloggen, det gick inte så bra ikväll.
Jag gick på internationell författarscen på Kulturhuset. Skulle lyssna på samtal om Joan Didion. Bara titeln på hennes nya essäsamling är värd största beundran:
Att lära sig själv att leva
Och så vacker hon är sen:
(klicka)
Men det gick inte så bra. Jag var för trött. Hade jobbat för mycket i dag. Och i går. Dessutom var jag utsvulten. Hörde smarta människor prata om smarta Joan men kunde bara tänka på Maxburgare.
Efter trekvart gav jag upp. Bestämde att avlägsna mig ur hörsalen full av tysta, allvarliga kulturmänniskor. Hur skulle jag lyckas med det utan att störa? Det var extra viktigt att inte störa på utvägen eftersom jag redan hade stört en gång. Jag kom lite, lite för sent eftersom jag blev så himla kissnödig två minuter i sju.
Till slut hade jag en plan. Under nästa applåd skulle jag smyga mig ut, med kappan och halsduken och väskan på armen. Jag satt redan i startposition med alla saker redo.
Applåden kom. Jag tog ett snabbt steg upp ur stolen, ett steg till uppför trappan. Sen snubblade jag. Knät skrapades mot trappsteget, väskan dunkade i golvet. Jag utbrast
"OJ!"
och rätade snabbt på mig. Rädd att den nya nätstrumpan hade slitits upp och flaskan med olivolja hade krossats i väskan.
Allt höll. Utom min självkänsla.
Jag gick på internationell författarscen på Kulturhuset. Skulle lyssna på samtal om Joan Didion. Bara titeln på hennes nya essäsamling är värd största beundran:
Att lära sig själv att leva
Och så vacker hon är sen:
(klicka)
Men det gick inte så bra. Jag var för trött. Hade jobbat för mycket i dag. Och i går. Dessutom var jag utsvulten. Hörde smarta människor prata om smarta Joan men kunde bara tänka på Maxburgare.
Efter trekvart gav jag upp. Bestämde att avlägsna mig ur hörsalen full av tysta, allvarliga kulturmänniskor. Hur skulle jag lyckas med det utan att störa? Det var extra viktigt att inte störa på utvägen eftersom jag redan hade stört en gång. Jag kom lite, lite för sent eftersom jag blev så himla kissnödig två minuter i sju.
Till slut hade jag en plan. Under nästa applåd skulle jag smyga mig ut, med kappan och halsduken och väskan på armen. Jag satt redan i startposition med alla saker redo.
Applåden kom. Jag tog ett snabbt steg upp ur stolen, ett steg till uppför trappan. Sen snubblade jag. Knät skrapades mot trappsteget, väskan dunkade i golvet. Jag utbrast
"OJ!"
och rätade snabbt på mig. Rädd att den nya nätstrumpan hade slitits upp och flaskan med olivolja hade krossats i väskan.
Allt höll. Utom min självkänsla.
Kommentarer
Trackback