Pustar ut i Luleå

Vi störtade inte. Jag lever fortfarande. Maken till lugn flygning får man leta efter. Nu är jag hemma hos mamma och pappa med det sedvanliga krypet i kroppen: En hel härlig helg i Luleå. Vad ska jag göra? Hinner jag träffa alla? Det kan nog kallas vardagslyx.

För övrigt är Lulegaten på Arlanda en speciell upplevelse. Alltid minst två personer som jag känner igen. Ofta har vi gått i samma skola, ofta är det nån cool hockey- eller fotbollskille. Vi noterar varandra, men vi hälsar inte. Det har vi ju aldrig gjort.

Småstadsdilemma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback