Åsa Petersen 2.0

...skriver jag om Obamas seger över den kristna högern. I övrigt är jag febrig. Ingen valfeber utan en helt vanlig november-tråk-feber. Det var roligare att vara förkyld när man var liten. Då kom pappa med bananer och lemonad. Pappa i mitt hjärta.

Det ante mig. De var faktiskt bäst. Klockan två på natten måste man göra teve som håller folk vakna. Presidentvalet utvecklades till svenskt valvake-hell. Så tråkigt var det på ettan och fyran.

Okej. Jag har ett erkännande att göra. Jag dvd-knarkar Brothers and Sisters. Den gråtmilda serien där Rob Lowe spelar en "snäll" republikansk presidentkandidat. Och jag älskar det. Jag gråter till nästan varje avsnitt! Mitt privatliv var mycket enklare att redogöra för på den tiden jag dvd-knarkade West Wing.

Däremot tycker jag att Gossip Girl suger.

Jag har varit på Island och jobbat. Jag har aldrig sett något så vackert. Frost över lava. Hav mot land. Sol över hav. Vitt, svart, turkost. Inga träd. Ett naket landskap. Man blir ren bara av att titta.

Redan någon kilometer utanför Reykjaviks centrum luktar det tång, där havet börjar och fåglarna häckar. En artig ekonomiprofessor guidade mig efter en intervju. Vi tog en kopp kaffe på Nordens hus, ritat av Alvar Aalto. Hans arkitektur är mitt äventyr. Har ni sett Akademibokhandeln i Helsingfors?

Åter till Island. Jag var där för att skriva om finanskrisen, som sedan natten mellan den 5 och 6 oktober har tagit landet från sanslös köpfest till hotande bankrutt. Mitt bland alla ekonomiska termer försökte jag hålla sikte på människorna. Vad händer med dem nu? Hur tänker och känner de? Hur handskas de med att den ohejdade kapitalismen blev Islands uppgång - och fall?

Läs min krönika här.

Åk till Reykjavik! Om du gör det, missa för allt i världen inte vintagebutiken Rokk og rósir på Laugarvegur:



Eller kolla in den hippa t-shirtbutiken Dogma (på andra sidan Laugarvegur) som i finanskrisens spår trycker upp proteströjor:


Ta sedan en kaffe eller drink på Kaffibarinn, som är med i filmen Reykjavik 101 och ägs av bland annat Damon Albarn i Blur.

Här skriver jag om varför det inte borde vara kriminellt att sprida hiv.

watch the way the world is going
feel the way the winds are blowing
see the way the sun sets over us
will you die alive


Lyssna på Elmos "Die Alive" här.

Sedan tittar jag på det här. Robyns nya. Ett samarbete med Christian Falk. Videon från New York. Det kan inte bli bättre. Tack Mió för tipset!

Här har jag skrivit om Robyn.

Jag kan inte jobba mer nu. Sidan är i andras trygga händer. Jag kan bara sitta här och vänta på att få se slutresultatet. Under tiden tittar jag på Sarah Jessica Parkers modevecka.

Jag kan inte hjälpa det. Ganska ofta vill jag vara henne.

Elisabeth.
Foto: Robert Paraniak

Elisabeth Ohlson Wallin är min favoritfotograf, alla kategorier. Underbart modig och med den där BLICKEN som alla banbrytande fotografer måste ha. Nu ställer hon ut en stor samling bilder på Fotografins rum i Malmö. Utställningen heter ÄKTA. Gå och se, gå och se!

Jag har fått äran att skriva en av introtexterna, den till avdelningen Politik:

Elisabeth Ohlson Wallin provocerar och tröstar. Piskar och smeker. Hon lämnar gråskalorna därhän, visar världen så hotfull och eländig som den är. Samtidigt lockar hon med friheten: Vi kan göra allting annorlunda. Elisabeth Ohlson Wallin är gravt politisk.

Hennes arbeten är långt bortom normerna. Hon har tagit Jesus tillbaka från kyrkans heterofundamentalister. Gjort drottningen och tjackhoran till jämlikar. Visat hur den svenska homofobin dödar. Skildrat kvinnor som vackrast med mörka raggarsträngar och svällande biceps. Gjort aidsepidemin i Afrika till en fråga om omvärldens moral: Ska vi låta det vara så här?

Människor är hennes motiv. Människor som hon respekterar och älskar. Människor som hotas av normer hon hatar. Elisabeth Ohlson Wallin skildrar styrkan hos dem som kallas svaga. Så ifrågasätter hon makten hos dem som anser sig ha rätt till den: Det ni kallar rättmätigt är egentligen bara orättvist.

Vissa blir provocerade och äcklade. Andra känner som jag. Elisabeth Ohlson Wallin ser människan i samhället. Tar av oss våra bojor genom att skildra dem. Världen är bara ett fängelse så länge vi låter den vara det, berättar hennes bilder.

Åsa Petersen

----

Här kan man se bilder från utställningen.

Jag ser att Maryam har fått gästspela på Elofs listblogg.

Jag dör av avundsjuka!!

Elof, jag skriver vilken lista du vill, jag lovar. Choose your pick.

Fredrik Virtanen skriver sjukt bra i Aftonbladet i dag.
Det handlar inte om Katrin Zytomierska. Det handlar om hur näthatet nöter ner oss och förstör.

Jag vill så gärna skriva nåt klokt.
Komma med nåt banbrytande/halsbrytande.
Det var ju över en månad sedan jag bloggade sist.

Men så här är läget.

Jobb:
Finanskris/oppositionskris. Höst, på det stora hela. Fick några vackra höstdagar i Helsingfors. Där är det kommunalval nästa söndag. Den ideologiska debatten om offentligt/privat försöker bryta igenom den politiska tröttheten. Sorgen efter Kauhajoki.

Privatliv:
Vissa helger försvinner i ett stort svart hål av trötthet. Inte den här. Lugn och mjuk. Stängde in mig med min hjärtevän. Började med djupdykningar i den danska överklassens svärta: Arvet och Efter bröllopet. Mads Mikkelsen måste vara mitt frikort, om jag ville ha nåt.


Mads.

Sedan fick vi nog av det tunga och plöjde Entourage säsong 4. Satan vad grabbigt det är! Töntarna försöker besegra sin osäkerhet med sexism. Det blir nära nog bedårande. Ari Gold är alltid bästa karaktären. I New York i våras gick jag till HBO för att köpa Sex and the City-souvenirer. Kom ut med idolfoton på Ari Gold istället. Visst har jag berättat att jag blev honom i ett Face Book-test en gång?


Ari.

Längtan:
Once. Elmo. Inspelningarna klara, mixningen gjord. Årets alla låtar på en enda platta, jag lovar.

Citat:

Anna Ternheim i magasinet Filter.
"Man måste leta efter situationer och människor som låter en bli det man kan bli."