Åsa Petersen 2.0

Jag har ett mycket lyxigt problem.
Jag har en ledig kväll.
Nu vet jag inte om jag ska fortsätta läsa Mara Lees
Ladies.
eller om jag genast ska kasta mig över Unni Drougges
Boven i mitt drama kallas kärlek
(genial boktitel för övrigt).
Det blir en bra kväll.

Ur ABF-husets höstprogram:

BORTOM NORMEN 2.0

Hur tar vi oss bortom förtryckande normer och värderingar? Och vad menas egentligen med begrepp som feminism, queer och intersektionalitet? Åsa Petersen är ledarskribent på Aftonbladets ledarsida. Hon ställer frågor och ger en begriplig bakgrund utifrån levd erfarenhet och dagspolitik. Efter seminariet inleds också en studiecirkel, 8 timmar, 4 träffar.

Torsdag 25 oktober, kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré 50 kr.

Alexandra Pascalidou fotad av Johan Lindskog

Hon är galet bra, Alexandra Pascalidou. I nyutkomna Taxi gör hon 23 taxiresor och låter chaufförerna berätta om livet och världen. Det är radikalt och fördomsfullt, lyckligt och sorgligt, roligt och ilsket.

Taxichaffisarna är "vår tids ambulerande vardagsfilosofer, motsvarigheten till antikens kringvandrande historieberättare och oratorer. Inte alltid grammatiskt korrekta men de har alltid en historia att berätta", skriver Alexandra i förordet. Med "blicken i backspegeln och örat mot marken" kan de "betrakta ett samhälle inifrån med främlingens blick".

Jag njuter av chaffisarnas ord. De är liksom så ljuvligt träffsäkra. Hur coola som helst gör de upp med inkränkta kunder. En tänker sätta upp en skylt med texten: Mata eller stör inte chauffören. Han heter Mahmud och kommer från Egypten. Han kan svenska och han trivs i Sverige. Han planerar inte att åka hem.

En chaufför på Rhodos berättar att han har haft sex med tusen kvinnor i världens alla hörn. Han vet precis hur man förför kvinnor. Männen i Sverige gör helt fel, säger han. "Det funkar inte i Sverige för svenska män har blivit kvinnor. De är så osäkra på sin manlighet och vågar inte jaga, erövra. De är rädda för kvinnor helt enkelt. Det är därför deras kvinnor älskar oss Medelhavsmän. Vi vet vad vi vill och hur vi ska få det. Vi vet också vad ni vill och hur vi ska ge er det."

Det är skönt att läsa sån bullshit. Skönt att nån säger det rakt ut, det som så många går runt och tänker men aldrig i livet skulle erkänna.

Hakim från Sundbyberg sörjer sin fru, som han fortfarande är gift med men känner sig skild från: "Det är som om vi vore dömda att leva från varandra".

Hakim kör taxi hela dagarna. Hans fru jobbar natt på fabrik. De träffas aldrig förutom nån söndag ibland. Då måste de städa, tvätta och ordna för barnen. "Så gick det med våra drömmar. Nu handlar allt om överlevnad. Igen. I mitt gamla hemland försökte vi överleva det politiska förtrycket. Här försöker vi överleva det ekonomiska trycket. Att ha råd att betala hyra, telefon, kabel-tv, telefon, el, mobiler, flickornas fritidsintressen, kläder, mat och en femhundring varje månad till min gamla mamma som lever kvar ensam i Isfahan."

Grekiska Georgia är en av få kvinnliga taxichaffisar. Hon får höra massa skit varje dag: Knulla dig - knulla din mamma - fick du körkortet i julklapp din höna? Snubbarna stöter på henne:

"Gubbarna är sjuka. Jag undrar vad jag måste göra för att de inte ska se mig som en tjej? Vissa brudar kör ju i utmanande urringning för att få dricks, så äckligt, men jag sitter ju i bilen, snaggad, i säckiga killkläder med brösten pressade i en sportbehå så man inte ens anar dess existens. Ändå stöter de på mig. En gubbe försökte till och med kyssa mig."

Georgia kallar sig hellre Giorgos och hatar sin kropp. Det är bara skalet som är kvinna. Inuti är hon man. På gränsen mellan könen och ihop med sin flickvän möter hon folks fördomar. "...på Jungfru Maria-dagen den 15 augusti i tonåren sminkade jag mig och tog på mig klänning. Jag mådde så dåligt av det. Det var hemskt. Jag kände mig som en transvestit. Alla stirrade på mig."

Roligast av alla är Kirre, greken från Småland. Hela hans familj har städat Sveriges Riksdag. Kirre också, innan han började köra taxi.

"En gång var jag på riksdagens postkontor och skulle betala en räkning. Bakom mig stod Sveriges dåvarande statsminister Ingvar Carlsson, skosulan, snällt i kön och väntade på sin tur. Det var Sverige i ett nötskal: Statsministen stod bakom städaren. Jag har pissat bredvid Kjell-Olof-Feldt. Då var det inget speciellt. Idag kan jag tycka att det är speciellt. Sverige har förändrats."

Genom alla berättelserna strålar humor och värme, som gör eländet möjligt att stå ut med. Alexandra Pascalidou har åstadkommit nåt så ovanligt som en samhällskritisk feelgoodbok. Man sträckläser fort fort fort. Man blir så jävla mycket klokare under tiden.

Aftonbladetreportage (finns inte på nätet än) om varför Fredrick Federley och Christer Mellstrand bildade Stureplanscentern:

"Att Aftonbladets Åsa Petersen anklagade centern för att gå mot en 'hardcoreliberalism' företrätt av unga stockholmare med Stureplan som vardagsrum, sporrade dem ytterligare. De kände igen sig i beskrivningen."

Läs min historiska krönika.

I dag skriver jag om när Jan och Leif gör upp om ministerposterna.

Uppdatering: Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder gillar inte gubbsoppa. Han tycker min ledare är platt och vulgär. Tack för komplimangen.

Kommer ni ihåg när jag träffade en kille på krogen som alldeles uppenbart försökte ragga enligt raggningsguiden The Game?

Nyss fick jag följande kommentar:

"Sökte lite på Internet efter hur stort detta blivit i Sverige, så hittade jag denna sida :-) Killen som träffade dig gjorde många tydliga fel (sedan kan han gjort flera andra fel som är svårt att avgöra efter det lilla du skrev)! För det första ska man aldrig helt ignorera den man egentligen vill, ha som han gjorde å vände ryggen till dig, det ger inget bra budskap till vännerna. För det andra ska man aldrig Negga (dissa) en tjej som inte är av high value (högpoängare), det är bara fotomodeller eller andra högpoängs tjejer som alla stöter på som man gör det på, om man gör det på low value tjejer får det motsatt effekt likt i ditt fall (vet iofs inte vad du är). En neg bör också sitta ihop med en push-pull men det är en annanhistoria. Och till sist så börjar man inte prata om "de vanliga sakerna" (vad tjejen jobbar med etc.) förrän man byggt upp ett rejält DHV (demonstration of higher value) och har fått tjejen och setet (gruppen) hooked (dvs. att dem tycker man är intressant och rolig). Så han gjorde väldigt många fel men man börjar alltid någonstans :-) Kommer inte titta in här igen men nu vet du iaf. Trevligt att träffas ;-)
/Anonym PUA"

(PUA betyder "pick up artist" i raggningsexperternas ordbok)

Jag är glad för Ingvar är tillbaka efter semestern. En hel vecka har jag suttit här på redaktionen och ropat: "Ge mig ett I! Ge mig ett N! Ge mig ett G!" och så vidare. På luncherna har jag kollat vilken husmanskost som bjuds och sagt åt de andra "Jag tar skomakarlåda, det hade Ingvar gjort." Nu gav Ingvar oss jourlistan för hösten, alltså meddelade vilka kvällar och helger vi ska jobba. Jag har alltid haft en thing för mina slavdrivare.

...av Bortom normen 2.0 på dagensbok.com

Men recensenten måste väl ändå mena att min bok inte är "det minsta objektiv"?

Party-Polly (klicka)

Jag kastar en blick på bordsplaceringen och blir helt varm om hjärtat, kastas nio år bakåt i tiden.

Falun sommaren 1998. Jag hade kommit till Dala-Demokraten för mitt första fasta jobb. På en fest hos mina arbetskompisar Malin och Pär träffade jag Robert, som jobbade på radion. Vi fann varandra ögonblickligen.

Det dröjde inte länge förrän jag började hänga runt med Robert och hans vänner: bland dem fanns Daniel Juvas som nu har gift sig med Sören. Vi gav varandra smeknamn som Britney och Party-Polly. Vi hade vilda schlagerfester där möblerna knakade och allt var tvärt om. Här var det killarna som smetade in sig i läppglans och glitter, till exempel.

Jag var dunderförtjust. Under denna tid gjorde jag mig verkligen förtjänt av epitetet fag hag. Det riktigt sög i mig av lycka när en av de snyggaste bögarna en natt yttrade det klassiska: "Åh Åsa, om jag var straight skulle jag vara så kär i dig."

Vi hade nästan alla våra förfester hemma hos Robert, som bodde vägg i vägg med landshövdingen. Jag undrar om vi väckte honom nån gång, det är inte omöjligt. Vi stod på balkongen och skrålade Charlotte Nilssons Take me to your heaven. Jag kan den fortfarande i sömnen, ner på varje ton.

Vid midnatt gick vi till Grand i Falun. Vilket kan jämföras med Cleo i Luleå eller vilket annat småstadsdiskotek som helst (några gayklubbar fanns inte i Falun vid den här tiden, något år senare öppnade Robert och Daniel den första). Lördag efter lördag tog vi scenen och ena hörnet på dansgolvet i besittning. Vi dansade och hånglade och svettades. Könsrollerna var omkullkastade. Heteronormen existerade inte.

I går när jag tittade på bordsplaceringen slog det mig: Ingen i Falun bråkade nånsin med oss. Vi fick alltid göra precis som vi ville på Grand. Inga vakter som kastade ett extra vakande öga, inga fulla machokillar som ville gruffa med bögarna. Det kan ha berott på att vi var roligast och snyggast på hela stället. Eller på att folk faktiskt inte var så fördomsfulla som det sägs.

Det var som om folk tänkte: Där är bögarna och deras fag hags. Det är inte så farligt. Det är bara party.

Mitt i lilla Falun fanns den stora friheten.

Starka styvbarn möts av förakt, skriver jag idag.

"Vill bara säga att jag älskar Värnamo. Och hatar den staden något oerhört."

Richard Slätt bloggar fint om sin hemstad

Jag går runt på Söder. Jag tänker att skarven mellan sommar och höst är skönast. Lagom varmt och lagom ljust. Behagligt, liksom.

Jag "catchar upp" med folk. En drink här, en låt där, trevligt.

Jag orkar inte riktigt med Facebook men hänger där hela tiden. (Markus hatar Facebook)

Jag har höstrensat garderoben och köpt nytt. Höjdarna: Lila klänning, svarta stövlar.

Jag har skrivit min första Aftonbladetkrönika efter semestern. Att det över huvud taget gick är en befrielse.

Jag funderar mycket, på ditten och datten hit och dit.

Ulrica Messing lämnar riksdagen av familjeskäl.

På presskonferensen ska SVT:s KG Bergström ha frågat:
"Men om du ska satsa på familjen, varför ska du då ha ett nytt jobb?"

Asch då. Ulrica glömde. En kvinna som satsar på familjen kan naturligtvis inte jobba samtidigt.

Jag ska åka till Leksand imorrn. Tror ni jag hinner läsa dessa böcker på tåget:

Ladies, Mara Lee
Taxi, Alexandra Pascalidou
Kroppspolitik - om Moder Svea och andra kvinnor, Maud Eduards
Livstid, Liza Marklund

Sommarens sista glas rosé med Eric på Arenafest på Södran. Kvällens bästa: "Jag har bara 17 vänner på Facebook. Kanske att det korrelerar med människovärdet?"

Det här med Facebook alltså. Jag har nyss kollat in bilder från ett av mina ex's bröllop. De var fina allihop: bruden brudgummen hela tjocka släkten.

Jag har dragit vinnarna (lappar ur en hatt). Ni vann Lulepop:

Jenny
Karolina
Björn
Niclas

Jag läser om i Fokus om falangstriderna i SSU. Jag känner igen alltihop från min egen tid i ungdomsförbundet. Så här skrev jag i SSU:s kongresstidning i år:

Vakna ur fraktionspsykosen

Min bästa vän heter Ann. Vi busar och tjafsar och pratar. Hon är som en syster för mig, för evigt. Kanske beror det på att vi träffades när hon var 18 och jag var 16, de där åren i livet då det händer så mycket. Man försöker hitta sig själv och man behöver hjälp på vägen, av någon som ser och förstår och hejar på.

Vi träffades i SSU. En hel sommar sjöng Ann och jag sånger ur Tidens sångbok. "Sådan är kapitalismen" var en av favoriterna. När vi kom till strofen "Som en missanpassad julgran, vilken underbar idyll" klämde vi i allt vi orkade. Madde vår kompis, också en SSU:are, pratar fortfarande om hur hemskt det lät.

Mina minnen från SSU är många. Vi bedrev valrörelse i en röd raggarbil i Luleå. Den var målad med budskap som "Hellre röd än död!" Alla som ville fick åka en sväng. Under raggarrundan runt centrum fick sig passagerarna en portion politik.

Det var 1991. Socialdemokraterna förlorade valet. På valnatten satt min kompis Ulrika och jag och grät i SSU-lokalen. Hennes äldre syster Eva orkade inte med oss. "Nu får ni rycka upp er! Så här fungerar politiken!"

Inte lätt för en dödligt övertygad fjortonåring att hacka i sig.

Låt homosexuella adoptera barn, motionerade jag till SSU-distriktets årskonferens. Det blev ett jävla homofobiskt liv, men mitt förslag vann. Jag var stolt som en tupp.

Som 17-åring kom jag med i Tvärdrags redaktion. Jag åkte till Stockholm och lyssnade storögt när redaktionens äldre medlemmar diskuterade saker som "våldets inneboende dynamik". En av dem kallade mig "knattereporter". Jag pepprade lokaltidningarna i Norrbotten med insändare och debattartiklar. De tyckte nog att jag var ett riktigt pain in the ass.

Ja, SSU har gett mig mycket. Minnen och vänner och kunskap och självförtroende.

Men SSU har också gjort ont. Min tid i ungdomsförbundet var alltför präglad av personkonflikter. "Är du inte med oss är du mot oss", var regeln som gällde inom organisationen. Det snackades så himla mycket skit och fanns så himla många förutfattade meningar. Vi bedömde varandra som företrädare för olika fraktioner, inte som självständigt tänkande individer.

Jag gick miste om många kloka människor bara för att de kom från "fel" SSU-distrikt. Efter min SSU-tid, när jag vaknade ur fraktionspsykosen, fick jag ägna mig åt att lappa ihop relationer med dundersmarta människor som jag hade kommit i konflikt med helt utan att känna dem.

Tänk på det under den här kongressen. Var schysta mot varandra och var schysta mot er själva. I stridens hetta är det lätt att dras med i skitsnacket, att sluta tänka själv. Jag var en av dem som länge lät fraktionerna styra och tappade bort mig själv. Om ni bara visste hur jag ångrar det i dag.

KNULLKOMPISAR har dom också.

Round Here, Counting Crows

...och efter förfesten gick vi på Invit och där såg vi verkligen ut som vi hade sålt palten och tappat pengarna.

Mackan och Jos

Den här bilden har jag helt fräckt snott från Mackan. För jag längtar efter honom. Hör du det Mackan? Kanske lite svårt för Mackan att fatta för senaste gången vi sågs plingade han på min dörr. Jag öppnade och ropade: "Du kan inte vara här! Jag hinner inte! Jag måste jobba!"
Mackan bad snällt om tillstånd att gå med mig en bit på väg till jobbet. Utanför Seven Eleven i korsningen Renstiernas gata/Åsögatan bad han mig stanna så han kunde ta en bild (kanske till bloggen). Jag tyckte det tog för lång tid med kameran så jag sa: "Det här går inte, nu går jag."
När jag hade svängt om hörnet hörde jag Mackan säga
"...Ja, jag kanske kan fota trottoaren här där hon stod."

Lyssna på Linnéa Bäcklund, 16 år från Boden. Hennes röst kommer erövra världen. Hennes första singel säljs just nu lokalt i Norrbotten, låten Save Me är så bra att man dör. 

Det är en sånhärn semestermåndag. Jag har absolut inget att göra så jag sitter hos Petra på BD Pop framför en lånad dator. Tänker att jag ska läsa och stryka mejl, men det orkar jag inte så det gör jag inte. Tänker att jag ska ladda upp fler bilder på Facebook, jag har en bild från min releasefest där jag kramas och pekar finger samtidigt, jätteglad, men den vet jag inte om jag vågar lämna åt offentligheten. Jag tänker att jag borde cykla hem till mina föräldrar i huset och kolla läget, men det regnar liksom mikrodroppar från sidan så det vill jag inte. Jag är seg och snurrig samtidigt, jag borde ta tag i mig. Men å andra sidan. Jag har ju semester. Förresten, kanske borde jag skaffa en övernattningslägenhet i Luleå? Nu när jag är så mycket här. Men det är så tjorvigt att trixa och fixa och dessutom kostar det massa pengar. Ja så där håller det på i min skalle i evighet.

Förresten, Invit i lördags var en kärleksinjektion. Det finns så många fina jag tycker om i den här stan.

Det här är Jonatan. Han fyllde 28 i går och fick en kiwidrink av Elisa och mig.

Pridetoppen, Petersen-pussen, bildbeviset.

Jag har semester, på riktigt, i Luleå. Det är skönt. Pridefestivalen förra veckan var underbar men jag skulle ljuga om jag inte erkände att den medförde en ganska utmattande bloggpsykos. Tills vi hörs nästa gång får ni titta på en bild på min fina bror Erik, som jag helt fräckt har snott ur hans Facebook.



Just det, en sak till. tiden att vinna Lulepop är ute. När jag kommer tillbaks till Stockholm ska jag dra vinnarna (lappar ur en hatt) och se till att de lyckliga fyra får sina skivor.

Puss allihop.