Frustration
Det riktigt kryper under huden. Jag behöver skriva.
Men jag är liksom för trött för orden. Bara som en flyende känsla minns jag hur det är när orden kommer som pärlor på band, hakar i varandra i en glidande rörelse och formar texter. När deleteknappen inte finns annat som korrigeringsverktyg, när orden söker sig från hjärnan eller själen eller var det nu är genom handflatorna förbi fingrarna ut på skärmen. Jag brukar bli helt mjuk i kroppen, lätt pirrig i bröstet, då.
Fort fort brukar det gå. När jag kommer till sans tittar jag på det jag skrivit och: Ja.
Så brukar det vara alltså. Så är det inte nu. Allt fastnar halvvägs som hade jag förkalkade skrivådror och jag kan inte hjälpa att undra: kommer jag att explodera inåt eller utåt?
Hörni mina artistkompisar, jag är så himla avundsjuk på er i dag. Fattar väl jag också att ni också har skrivkramp ibland. Men tänk på det här: när ni har skrivit en låt och ändrat och trixat och fixat med den ända in i evigheten har ni ändå hälften kvar. Då ska ni sjunga och spela låten (som ibland känns som låtjäveln) hundra gånger till. Eller tusen om det råkar bli en hit. Och varje gång ni gör det kan ni känna samma känsla, få utlopp för den, igen.
Det tycker jag verkar som lyx. Helt bortsett från den uppenbara lyxen att popstjärnor får ligga mer än andra.
Och ändå motsäger hela det andra stycket i ditt inlägg sitt eget innehåll. Grymt snidade formuleringar om jag får säga min enkla mening (och det får jag nog).