Nytt från Luleå
Är du vaken på lördag kl 07.30? Det måste du vara! I Jonas val på P1 sänds Carl Magnus Helgegrens reportage från frisersalongen Sax & maskin i Luleå. Den drivs av Mió Mathias Evanne, som gästbloggade här i fredags.
Mió hälsar i ett mejl att han har blonderat håret och fått biceps.
Mió hälsar i ett mejl att han har blonderat håret och fått biceps.
vill man inte
Förutom Vita Huset-boxen fick jag med mig ett nytt ord hem från Torbjörn och Clara:
Lilla Fridolf-förhållande
Ett sånt vill man inte ha.
Lilla Fridolf-förhållande
Ett sånt vill man inte ha.
Helsingfors on paper
36 timmar, fyra intervjuer, två möten i Helsingfors har nu spillts ut i två texter på typ 3000 tecken vardera. Jag tror aldrig det ska gå att få ordning på tankarna som kryllar i huvudet men det går alltid ändå. Sen sitter jag där: "Blev det inte mer än så här?"
En konstig sak är att jag har träningsvärk i BENEN efter den här arbetsdan. Jag som knappt har rest mig ur stolen sen nio i morse.
Snart ska jag hämta Vita Huset, säsong 5 hos Torbjörn och sen blir det Washington för hela slanten. Bookbag har just blivit kidnappad, Bartlet har tillfälligt överlåtit presidentmakten till en mycket storväxt republikan och jag kan bara föreställa mig Charlies ångest. Han älskar ju Zoey.
Shit, jag måste hem och titta. Adios amigos.
En konstig sak är att jag har träningsvärk i BENEN efter den här arbetsdan. Jag som knappt har rest mig ur stolen sen nio i morse.
Snart ska jag hämta Vita Huset, säsong 5 hos Torbjörn och sen blir det Washington för hela slanten. Bookbag har just blivit kidnappad, Bartlet har tillfälligt överlåtit presidentmakten till en mycket storväxt republikan och jag kan bara föreställa mig Charlies ångest. Han älskar ju Zoey.
Shit, jag måste hem och titta. Adios amigos.
Åsa, 30
Det hände saker när jag fyllde 30. Jag skulle inte tala om en 30-årskris, för mig har kriser med andra saker än ålder att göra. Det är mer en 30-årsreaktion. Jag har:
Köpt en kalender som jag faktiskt använder och inte längre klarar mig utan.
Slutat springa på Kvarnen och Riche mitt i veckan (knappt ens på helgerna).
Börjat laga mat hemma. Visserligen mest haloumi och pasta med pesto och parmesan, men ändå.
Lättare att vakna. I dag var jag på jobbet kl 8.30. Alla som känner mig vet att det är en sensation.
Frågan är nu om det gör mig till en bättre människa? Nej. Men jag känner mig som en bättre människa. Det är alltid något. Jag tänker att eftersom jag gör allt ovanstående spelar det inte så stor roll att jag övertrasserar kontokortet precis som förut.
Köpt en kalender som jag faktiskt använder och inte längre klarar mig utan.
Slutat springa på Kvarnen och Riche mitt i veckan (knappt ens på helgerna).
Börjat laga mat hemma. Visserligen mest haloumi och pasta med pesto och parmesan, men ändå.
Lättare att vakna. I dag var jag på jobbet kl 8.30. Alla som känner mig vet att det är en sensation.
Frågan är nu om det gör mig till en bättre människa? Nej. Men jag känner mig som en bättre människa. Det är alltid något. Jag tänker att eftersom jag gör allt ovanstående spelar det inte så stor roll att jag övertrasserar kontokortet precis som förut.
taxichaffis live
Hemma igen. Resan från Helsingfors slutade oväntat. Taxichaffisen vid Arlanda Express verkade inte särskilt sugen på att plocka upp mig, han drog liksom på det. Snart förstod jag varför. När han väl hade fått in mig i bilen skruvade han upp volymen på bilstereon igen och fortsatte vissla, tralla, sjunga med i Eddie Medusa. Han kunde varje ton, varje textrad och han var inte rädd att visa det. På vägen hem hit hann vi höra tre låtar, bland annat "En gammaldags auktion". Jag kan nästan texten nu.
Vakuum
Vilken är den ensammaste platsen i världen? Svar: Hotellrum på jobbresor.
Resebyrån placerar en på ett Jättescandic strax utanför city. Sen sitter man där, sent på kvällen när jobbet är färdigt, med alla anteckningar och tankar och morgondagens möten framför sig.
Man skulle kunna lägga sig och titta på blekgula gardiner och blekröd heltäckningsmatta innan man somnar. Man skulle kunna betala för film på teven, men då får man porr också, det känns tragiskt ensamt. Man skulle kunna beställa upp mat på rummet men det slutar garanterat med flott och salt på kudden. Man skulle kunna...
ringa nån
...men det är nåt med hotellrum på jobbresor som gör att man inte orkar. Att man inte har nåt att säga. Man låser upp rummet med det där kortet som man aldrig hittar i väskan och sen är det vakuum. Hotellrum på jobbresor är berövade på livslust. På liv. På lust.
Inte konstigt att alla affärsmän sitter nere i baren. Jag är mest förvånad över att de inte gråter rakt ner i ölen.
MABD i mitt hjärta
Hur vet man att man har fått en ny idol? När man har glömt att ladda över skivorna i iPoden och det värker i hjärtat av saknad.
helsingfors home sweet home?
Precis checkat in på hotellet i Helsingfors. Jag behöver kanske inte vara så nervös, resan har varit snäll mot mig hittills. I avgångshallen på Arlanda spelade Pocket Shop "Round Here" med Counting Crows. Jag är ju inte vidskeplig eller så men jag har aldrig hört den annat än i min egen stereo och den är underbar. Särskilt eftersom Adam Duritz sjunger:
She says its only in my head
She says shhh I know its only in my head
I taxin från flygplatsen gjorde jag nästa sköna upptäckt: det är som i Luleå! Samma karga landskap, samma disiga vintersol. Människorna vid övergångsställena ser trygga ut i ordentliga vinterkläder. Sms från mamma:
Har du också upptäckt det? Helsinki känns som hemma.
På väg till Café Ekberg för första intervjun. Har jag tur får jag sitta bredvid några fina societetsdamer. Då kommer det inte längre att kännas som i Luleå.
She says its only in my head
She says shhh I know its only in my head
I taxin från flygplatsen gjorde jag nästa sköna upptäckt: det är som i Luleå! Samma karga landskap, samma disiga vintersol. Människorna vid övergångsställena ser trygga ut i ordentliga vinterkläder. Sms från mamma:
Har du också upptäckt det? Helsinki känns som hemma.
På väg till Café Ekberg för första intervjun. Har jag tur får jag sitta bredvid några fina societetsdamer. Då kommer det inte längre att kännas som i Luleå.
Rösta på Elmo!
Okej vänner, nu ser vi till att Jokkmokkskillen Elmo kommer in på Trackslistan med sin sköna låt The Anthem. Rösta här före måndag kl 14.
Vill du höra The Anthem innan du röstar? Gör det här.
söndagsfunderingar
I dag tänker jag på saker jag tycker om:
1) Att bli bjuden på fest av nån helt oväntad
2) Gropar i hakan på män. Linda säger att det fattas nån muskel precis där, precis som med skrattgropar
Jag tänker också på att jag gillar lättmjölk bättre än standardmjölk i latten men om man ber om lättmjölk känner man sig som värsta Ebba von Sydow.
1) Att bli bjuden på fest av nån helt oväntad
2) Gropar i hakan på män. Linda säger att det fattas nån muskel precis där, precis som med skrattgropar
Jag tänker också på att jag gillar lättmjölk bättre än standardmjölk i latten men om man ber om lättmjölk känner man sig som värsta Ebba von Sydow.
helsingfors horror
Imorrn flyger jag till Helsingfors på en två dagar lång jobbresa. Det är val där i mars och jag ska intervjua folk om det. Bland andra sossarnas partisekreterare Maarit Feldt-Ranta och de grönas partiledare Tarja Cronberg. Dessutom ska jag fika med författaren Kjell Westö. Han är typ hur stor som helst för mig.
Jag är jättenervös. Nyss vaknade jag från en dröm om att allt gick fel: försovning på grund av baksmälla, översvämning i badkaret på hotellet, alla kläder hade blivit för stora över natten, det fanns inga taxibilar, jag hade glömt alla adresser.
Allt detta inträffade innan jag ens hade kommit till första intervjun.
Jag är jättenervös. Nyss vaknade jag från en dröm om att allt gick fel: försovning på grund av baksmälla, översvämning i badkaret på hotellet, alla kläder hade blivit för stora över natten, det fanns inga taxibilar, jag hade glömt alla adresser.
Allt detta inträffade innan jag ens hade kommit till första intervjun.
Smaken av oss
Jag städar och lyssnar på Mattias Alkberg BD:
"Sköt du din skalle
Så sköter jag min"
Jag tar en snus och jag tror att jag har städat bort den sista resten av mitt senaste förhållande nu: en bukett torkade rosor som jag fick en namnsdag och som har hängt högst upp vid köksfönstret.
Men just det, det är den där vinflaskan också. Från den där vingården i Toscana vi besökte. Strax utanför Montepulciano med världens sötaste kattungar, världens godaste bruschettas och en fin gammal man som tog hand om sin alzheimerdrabbade fru.
Den där vinflaskan jagar mig. Den är inte dyr eller så men jag kommer mig inte för att ge bort den eller dricka upp den. Den bär smaken av oss, den kan jag bara inte röra.
Regeringen sysslar med kulturbashing
skriver jag i dag.
banne mig, jag tror jag är klar
Jag har varit lite borta den här veckan. Förutom vanliga jobbet på Aftonbladet har jag slutredigerat min bok "Bortom Normen 2.0" som enligt planen ska komma ut den 11 april på Normal Förlag.
Att skriva bok är det mest underbara och förfärliga man kan göra. Man skriver och stryker och skriver och stryker. Man känner sig toppen ena dagen och botten den andra. Man ser helheten men så plötsligt tappar man tråden och det är bara osammanhängande ord i långa rader. Först oroar man sig för att börja och sen oroar man sig för att sluta.
Men mest är det underbart, för det är en oupphörlig lek med ord och tankar. Inget gör mig så varm ooch glad som det, inget annat kan få mig att så totalt tappa greppet om tid och rum.
Nyss skickade jag boken till min förläggare. Klockan är mitt i natten och jag är helt speedad. Nu börjar den nervösa väntan på offentligheten. Var snälla mot mig veckorna som kommer, snälla.
Mitt hjärta är ditt
Världens finaste smycken görs av Johanna Westbrandt och finns att beställa på Mitt hjärta är ditt. Själv har jag fallit pladask för hennes muranohjärtan. Hjärtat här ovanför har jag både på arm- och halslänk men i guld.
ärlighet fredag kväll
Från ingenstans kommer det:
"Åsa, är du ledsen?"
"Nej?"
"Du har liksom gått runt och sett nedstämd, tveksam, ut hela dan."
Visst fan är jag ledsen. Men det är inget jag tänker på. Just nu är ledsenheten djupt nerbäddad i mitt system, knappt kännbar under lager av måsten. Måste fixa. Måste dona. Måste ordna. Måste JOBBA. Sen äta. Sen sova. Livet går ju vidare, ni vet. Det funkar inte att lägga sig ner. Ledsenhet är lättare att handskas med om man står upp.
Fast alltid är det nån som ser. Nån man trodde var så gott som blind.
"Åsa, är du ledsen?"
"Nej?"
"Du har liksom gått runt och sett nedstämd, tveksam, ut hela dan."
Visst fan är jag ledsen. Men det är inget jag tänker på. Just nu är ledsenheten djupt nerbäddad i mitt system, knappt kännbar under lager av måsten. Måste fixa. Måste dona. Måste ordna. Måste JOBBA. Sen äta. Sen sova. Livet går ju vidare, ni vet. Det funkar inte att lägga sig ner. Ledsenhet är lättare att handskas med om man står upp.
Fast alltid är det nån som ser. Nån man trodde var så gott som blind.
Gästblogg från Luleå: Mió Mathias Evanne
"Överallt straighta män runt 50"
Jag vill bara ödmjukt börja med att säga att DET KAN var mig det är fel på, men MEST TROLIGT INTE. Problemet som uppdagat sig så brutalt på sistone är detta: Jag har mot min vilja tvingats ”samarbeta” med straighta män i medelåldern.
Det obehagliga började då vi först och främst skulle renovera vår frisersalong (jag=bög=frisör=nähä?) och för det andra, då jag fick remiss till sjukgymnastik. I en trygg salongsmiljö behöver man inte konfronteras med straighta män runt 50, men helt plötsligt så var jag OMSVÄRMAD. Inte på det flirtiga viset, utan värre! Ett smakprov:
På sjukgymnastiken ligger jag på en plastmatta och har fötterna på en stor stor blå gummiboll. Jag ska ha händerna under nacken och sen ska jag lyfta en fot i tagen, men hela tiden behålla balansen. Detta ska stärka finmuskelaturen i ryggen, lovar sjukgymnasten. Jag lyfter duktigt på fötterna samtidigt som jag tänker på min bögkompis Andreas, som samtidigt på Stockholmsgymmet SATS(!) betalar en förmögenhet för att DEFINIERA sin överkropp(!) HA - jag betalar bara 80 kronor!
Men vad uppenbarar sig då om inte en straight man i 50-års åldern som kläcker ur sig
– Hördu, nu ska du bara lägga till en 80-kilos hävstång också, så ska du se att det händer nåt.
Jag var TVUNGEN att informera idioten att det är klart att det skulle hända nåt då. Jag skulle bli en invalid för resten av livet. Jag väger inte ens 80 kilo och tänker aldrig göra det heller. Mannen försvinner skräckslaget sin väg. Varför sa han så?
Mer smakprov: En golvläggare kommer in på salongen för att fixa köksgolvet. Han får en överdrivet hög röst då han kommer in genom dörrarna och ropar med konstlad röst:
– Är det här ni klipper hår?
Vad svarar man på det? Jag svarar JA och sen är det helt tyst. Elektrikern kommer samtidigt in på salongen, bärandes på en stor borr. Han säger:
– Ja den här kanske ni kan använda i håret på nån.
Jag svarar att han håller i en borr och att vi inte kan använda den. Tystnad.
Det var inte meningen att verka otrevlig och att bromsa flöden i konversationer. Finns det någon skola man kan gå för att lära sig prata/få utbyte av straighta? Ska jag rusa efter golvläggarn och ropa – Nej här klipper vi inte hår, utan naglaaaar!!! Ska jag till elektrikern säga att vi gärna provar använda borren på någon kund (ett drenagehål i hans huvud?) Allt för att det ska bli så smidigt som möjligt, allt för att se om nästa replik kan innehåller någon form av vett.
Mer? I ombytesrummet på gymmet stressar jag på mig kläderna då en man säger att det gäller att skynda sig hem till sporten. Jag svarar att jag har bråttom hem till mina barn för att laga mat till dem och sedan hjälpa dom med läxorna. Sedan lägger jag till att jag inte gillar sport. Mannen (som då faktiskt fått två infallsvinklar att fortsätta diskussionen med. Barn/läxor) blir upprörd och säger att jag måste väl i alla fall gilla det alpina ungdomslaget. Jag säger NEJ och går.
Kanske är det så att dessa straighta medelålders män, själva blir stressade. Av mig? Ja att det då slår lite tilt och de gör en regression tillbaka till högstadienivå. Nej jag vet inte... Jag bara försöker förstå.
Idag så försökte jag verkligen vara en fin människa hos sjukgymnasten. Runt om mig sorlade en massa män medan jag, en i gänget, cyklade på träningscykeln. Allt hade gått bra om det inte hade luktat så mycket svett. När föreståndaren gick förbi mig så kunde jag inte hålla mig utan frågade om de kunde öppna nåt fönster, för att jag höll på att trilla av cykeln p.g.a. den starka svettdoften. Hela lokalen tystnade. Herregud, jag hade ju inte ens pekat ut någon (det var mannen invid mig som var svettbomben). Föreståndaren sa osäkert att det var 28 grader kallt ute och att det inte var en så bra ide. Nej det är klart.... Vad hände med hel och ren??? Iallafall ren och roll-on???
Ensam trampar jag vidare på träningcykeln och tänker på Andreas och hans definierade torso. Undra om han har det lika jobbigt som jag. I sista mailet jag fick av honom så sa han att han punktbantat bort fem kilo från sin överkropp. Detta driver mig att trampa hårdare. Inget kan stoppa mig nu. Inte straighta män i medelåldern, inte 28 graders kyla. Och med en spyklump i halsen andas jag vidare. Med munnen.
Mió Mathias Evanne
www.evanne.se
Kära KP, är jag normal?
Hur fult är det att använda en slips som ett ex har glömt i ens garderob? Till saken hör att den är svart i ull från Pierre Cardin. Mycket fin tillsammans med röda stuprör och en vit skjorta som jag tänkte ha på en fest imorrn.
bajshumor
Längs en väg i Högdalen ligger firman "Rör i Söder AB" som lovar "TV-inspektion av rör" och "se rören inifrån". Alltid när jag går där måste jag skratta högt. Tänk om det istället var "Röv i Söder AB" som lovade "TV-inspektion av röv" och "Se röven inifrån".
I en trappuppgång jag vet bor det ett par som heter RÖVER. Det är också roligt.
I en trappuppgång jag vet bor det ett par som heter RÖVER. Det är också roligt.
lapphandskar på väg
Det snöar lapphandskar på Södermalm. Snöflingor som är så stora att de nästan blir hängande i luften. Som inte smälter direkt när de landar på huden. Som ser ut som kristaller. Jag tänker på julafton i Piteå när jag var liten.
Ute ur idet
Det finns vänskaper som måste gå i ide. Man har umgåtts tätt tätt, nära nära. Hela tiden har det blivit snedare och snedare. Förväntningar, besvikelser och missuppfattningar klumpar ihop sig:
"Varför gör du alltid så?"
"Varför säger du alltid det?"
Till slut blir rollerna självuppfyllande. Man blir någon man inte var från början, någon man inte alls trivs med. Det gör inte den andra heller.
Då exploderar det. En liten, liten sak får den stora, stora vänskapen att spricka på mitten. Kanske vill man aldrig mer se varandra. Kanske blir man ledsen. Allra mest blir man arg: "Hur KUNDE hon?"
Då är det idet som gäller. Men vet ni, det blir vår igen. Tiden går och till slut är man redo att resa sig upp, skaka av sig snön och kisa mot solen. Ringa det där samtalet, ta den där fikan och inse att där är hon ju igen, hon jag tyckte så mycket om.
Har man riktigt tur känns det så bra att man går på bio samma kväll.
"Varför gör du alltid så?"
"Varför säger du alltid det?"
Till slut blir rollerna självuppfyllande. Man blir någon man inte var från början, någon man inte alls trivs med. Det gör inte den andra heller.
Då exploderar det. En liten, liten sak får den stora, stora vänskapen att spricka på mitten. Kanske vill man aldrig mer se varandra. Kanske blir man ledsen. Allra mest blir man arg: "Hur KUNDE hon?"
Då är det idet som gäller. Men vet ni, det blir vår igen. Tiden går och till slut är man redo att resa sig upp, skaka av sig snön och kisa mot solen. Ringa det där samtalet, ta den där fikan och inse att där är hon ju igen, hon jag tyckte så mycket om.
Har man riktigt tur känns det så bra att man går på bio samma kväll.
handen som kramar hjärtat
Jag tycker om gubben i Darling. Hans ensamhet är som en hand som kramar hjärtat, från första sekunden till sista. Och ändå är han så varm.
I Lule är det inga krusiduller
"Tjena kom hem snart du vet ju att det är rätt kul här tjing"
Den är min!
Taktiken var glasklar: Jag går aldrig mer in på King Lily så behöver jag aldrig se den där klänningen igen. Det gick så klart inte. Jag är ändå stammis där och det ligger ändå på hemvägen. Och så fort jag över huvud taget såg en klänning, egen eller annans, såg den så dammig ut i jämförelse med det där hallonröda fallande sidenet.
Så, nu är den min. Jag är helt klart lyckligare. Och fattigare.
Så, nu är den min. Jag är helt klart lyckligare. Och fattigare.
Hur underbart är det inte...
...att komma till jobbet och det första man ser är ett mejl med rubriken "Hallå underbara människa!" från en kär vän man inte har träffat på mycket, mycket länge? Oh yeah, med en sån start på dagen kan man inte vara annat än alive n' kickin.
Varmt å skönt
Att komma in på mitt bokförlag (www.normal.se) är verkligen som att komma in efter en snöstorm och få en varm latte i händerna och raggsockor på fötterna. Jag blir helt varm och skön och glad bara av att vara där. Sen kommer jag i o f s ut därifrån med en hel massa jobb som nu kommer att tvinga mig att stänga av mobilerna och sitta uppe hela natten. Men det är en helt annan historia.
Fan suck
Den här dan har börjat mindre bra alltså. Först hos Aftonbladets hälsoguru Anneli, tillika min naprapat. Jag gick på om att det kändes så bra, jag var inte det minsta stressad, hade inte ont nånstans. Sen tog hon på mig och jag skrek rakt ut. Sen sa hon att min rygg var sned som en banan. Då lovade jag att börja träna igen, kl 11 på torsdag.
På vägen från kliniken köpte jag en latte för att trösta mig. Sen spillde jag ut den utan att ens ha hunnit smaka. Nu ligger den i gången mellan Gullmarsplan och Globen och fryser till kaffeis. Medan mina stövlar och min klänning är alldeles lattegeggiga.
På vägen från kliniken köpte jag en latte för att trösta mig. Sen spillde jag ut den utan att ens ha hunnit smaka. Nu ligger den i gången mellan Gullmarsplan och Globen och fryser till kaffeis. Medan mina stövlar och min klänning är alldeles lattegeggiga.