Åsa Petersen 2.0

Pridefestivalen börjar imorrn. Jag överger den här bloggen för en vecka. Häng med mig till Aftonbladets Prideblogg.

Nu är den här! Samlingsskivan The Sound of Luleå Vol.2. Massa coola luletalanger, just i dag gillar jag I Have A Moustache med Dialog bäst. Dataspelspop på klockren cockneyengelska.
 
Jag har fyra exemplar av skivan som jag tänkte lotta ut. Vilken är världens bästa textrad? Citera den i kommentarsfältet här nedan. På söndag kväll drar jag vinnarna.

Idag har jag druckit 3 st latte. Hör du det Ingvar?
Ikväll ska jag på onsdagsklubben.

Jag bor hemma hos Ann de här dagarna i Luleå. Jag kommer rakt in i småbarnslivet. Jag trampar på dockor, plockar upp kläder från golvet, tröstar barn som gråter flirtar med barn som ler. Det låter nåt förjävligt från Lazy Town på DVD och sen är det middag, kyckling utan gryta till barn kyckling med gryta till vuxna. Vid tio-halv elva faller sista barnet i sömn och Ann i säng. Vi pratar tills hon somnar, sen sätter jag på L Word och väntar in natten, måste tänka på volymen så ingen vaknar.

Jag skulle nog passa utmärkt som pappa.

Ludvig Svartholm

Vana läsare av denna blogg vet att jag kampanjade hårt för att älskade Mió skulle nomineras till årets lulebo. Det gick, av outgrundliga anledningar, inte så bra. Vi tar dom nästa år! Som tur är finns det ändå en guldklimp bland nomineringarna: Ludvig Svartholm. Rösta på honom! Jag var på skön fest i Ludvigs hus i lördags. Cykeln gick inte hemåt förrän vid 4, i strålande morgonsol. Om inte det räcker som motivering kan du lyssna på hans vackra sånger här. 

Det värsta i Lisa Bjurwalds spya över min bok är det enda som vid en första anblick kan verka snällt:

"Vad intressant det kunde ha blivit om Petersen skrivit en bok om stamning istället. Det är nämligen den enda del som får mig att haja till och känna mig berörd: 'Sakta, sakta blir jag lite mer vän med min stamning. Sakta, sakta bleknar den som fiende. Men jag är fortfarande rädd. Jag är rädd för att stamningen ska göra mig till en människa som andra inte orkar med.'
Där lyfts faktiskt det personliga till en annan nivå, och ämnet skulle enkelt kunna utvecklas till en läsvärd metafor över hur vi kvinnor fortfarande måste 'höja våra röster för att höras'."

Svenska Dagbladets ledarsida (moderat) har en annan syn än jag på normer, strukturer och förtryck. Man kan säga att vi frontalkrockar ideologiskt. Det är därför Lisa Bjurwald tycker att min bok är "ett sömnpiller" och "passé". Därför hon liknar mig vid en timotejflicka och Kalle Anka som skäller på Knatte, Fnatte och Tjatte. Det får jag ta. Politisk debatt är ibland inte hederligare än så.

Men detta med stamningen... Lisa Bjurwald förlöjligar mig som samhällsdebattör men erkänner mig som stammare. Det är djupt olustigt. Jag ska hålla käften med mina korkade (läs obekväma) åsikter men jag får gärna berätta lite mer om mitt funktionshinder. Så reduceras jag till mitt handikapp. 

Tydligare kan normförtrycket knappast bli. Människor som bryter mot normen - som har fel kön, fel etnicitet, fel sexualitet eller är för funktionshindrade - får inte vara människor på samma villkor som andra. Antingen diskrimineras och ignoreras de. Eller så får de vara med i egenskap av sina "lyten". In med en brud eller blatte i styrelsen så det blir lite skön "mångfald". Och tänk vad kul att kunna piffa upp parmiddagen i Saltsjöbaden med två tokiga flator från Söder!

Precis av det skälet har jag inte velat skylta med min stamning i offentligheten. Jag vill inte bli "riksstammaren". Jag vill att folk ska lyssna på VAD jag säger. Inte HUR jag säger det.

Jag valde ändå att skriva om stamningen i min bok, svara på frågor om den i intervjuer, stamma nåt alldeles förfärligt i direktsänd riksradio. Jag valde det eftersom fördomarna om stammare är ett så tydligt exempel på hur normen förtrycker. Om du inte talar som andra är det lätt hänt att du slutar tala, eftersom det finns så många förutfattade meningar om stammare. Vi anses vara osäkra, asociala, till och med lite kokko. Funktionshindret stamning växer till stor del ur omgivningens myter.

Jag använde det allra svåraste i mitt liv, min stamning, för att förklara hur normförtrycket fungerar. Jag satte in stamningen i ett större sammanhang. Det är inte mina upp-upp-upp-upprepningar som är problemet. Problemet är den norm som säger att människor ska tala flytande. Precis som heteronormen förtrycker flator, svenskhetsnormen förtrycker alla som slarvigt kallas "invandrare", mansnormen ger kvinnor lägre lön och så vidare.

Lisa Bjurwald förlöjligar min normkritik. Sedan reducerar hon mig från samhällsdebattör till stammare. Det är ett flagrant exempel på normförtryck.

Mandeln i Stockholmsgröten, min fina vän Mackan, har börjat blogga. Det är riktigt riktigt bra. Gå dit och läs varje varje dag.

...på Tidningen Broderskaps ledarsida. Jonas Morian tycker att jag fångar de utmaningar som arbetarrörelsen står inför.

..på Svenska Dagbladets ledarsida. Lisa Bjurwald tycker att jag borde ha skrivit en bok om stamning istället. Och att jag ska sluta vara så snygg.

Jag tror jag börjar bakifrån.

När planet svänger in över Södermalm, vi landar på Bromma, får jag en klump i halsen. Vad vackert det är. Vita bergen, Saltsjön, Gröna Lund, till och med hörnet Renstiernas gata/Kocksgatan kan jag se. Där nere i den ljusa sommarkvällen är mitt liv. Fast det inte alltid känns så. Jag har ju vanan att längta bort, längta hem, till en stad hundra mil norrut som faktiskt inte har varit mitt hem på många år nu.

Nåja, om inte ens ett dygn är jag i Luleå och då kommer det att kännas annorlunda. Då kommer jag att cykla från Udden via Norra hamn över Loet till Burströmska. Jag kommer att tänka att hemma - det är just här där solen faller i Bottenviken.

Kanske har jag flera hem. Kanske är det en ynnest att inte behöva välja. Inte än.

***

På flygplatsen i Nice, några timmar tidigare. Mamma, pappa och jag är loja efter sex dagar i stekhet ledighet. Samtalet har minimerats till intern humor, familjära koder.

Mamma: Det är katastrofer som driver utvecklingen framåt.
Pappa: Jag tror på hämnd och prestige.
Åsa: Hahahah.
Pappa: Vad tror du på, Åsa?
Åsa: Inget.
Mamma: Pappa och jag tror i alla fall på nåt.

***

Vid horisonten ligger lyxyachterna på rad. En har helikopter på aktern, det är för flådigt för att vara sant. Jag är övertygad om att 30-årskrisen är här. Jag ägnar nämligen tiden på stranden åt att älta gamla relationer. Varför ska det vara så svårt att hålla kärleken vid liv?

Jag fattar inte varför de tankarna drabbar mig nu. Det var länge sedan jag var ljus eller mörk av kärlek. Först när jag slutar fundera och börjar läsa Jens Christian Grøndahls Lucca kommer jag på det. Jag brukar bara resa till soldränkta ställen när jag är kär. Parga i Grekland, Koh Tao i Thailand, Hvar i Kroatien, Montepulciano i Toscana... Där har luften darrat, antingen av nyförälskad passion eller av upphällningens frustration.

Jag sitter i Cannes och tittar på havet och jag tänker att nästa gång ska inte kärleken bränna. Nästa gång ska den vara som en svalkande hand, en lugnande salva i hettan. Kärleken behöver inte vara svagare för det, den måste bara bli skönare. Så att den går att leva med i längden.

***

Pappa hittar en ljuvlig kulturartikel i DN.

"P.S. Julskyltning i Grönköping. I dag ha de hängt ut porträtt i Killbergs bokhandel af det gamla svinet. Bakom hela fönstret fullt af Fridas bok. Likadant i andra bokhandeln. Men jag ligger hemma på soffan och vrider händerna och liksom väntar på att de skola komma och häkta mig."

Författaren Birger Sjöberg skriver till sin bror om hur succén med Fridas bok lamslår honom. Med "det gamla svinet" menar Sjöberg sig själv.

Offentlighet gör ont, oavsett om man helgonförklaras eller kölhalas i den. Jag ska tänka på det nästa gång jag kommer till jobbet och möts av mejl som det här: Där täppte jag allt till munnen på dig bättre än en kanelbulle skulle ha gjort.

Glenn Hysén invigningstalar på Stockholm Pride.

En gång sa han så här i SVT-programmet Faktum:

- Det är en ruggigt tuff atmosfär i herrarnas omklädningsrum. Bögskämten flödar. Det är rått, men hjärtligt. Men man skämtar om halta, lytta, dvärgar, osv. Jag förstår att om man är öppet homosexuell kan det vara jobbigt att lyssna på detta. Men man ska kunna skämta om allt så länge det inte är överdrivet, säger fotbollstränaren Glenn Hysén.

Varför är så få öppet homosexuella inom fotbollen?
- Det är en tuff sport. Den allmänna uppfattningen av homosexuella är att de är lite mer feminina, lite mer försiktiga, men jag kan ha fel, säger Glenn Hysén och fortsätter:
- Om du står i en dusch och du vet att det står två bögar är där, så kanske de tänder på den därinne. Vem vet, det är ju så man tänker, men det kanske är fel.

Vad kan man göra åt det?
- Man får väl gå ut och snacka med folk, ledare och spelare på alla nivåer och dra igång en kampanj och kom fram ur garderoben!

De lyckliga tu

Det var en lycklig dag i går. Sören och Daniel gifte sig i Visbys vackraste kyrkoruin. Löftena var underbara och kyssen var magisk. Precis när de sa ja bröt solen fram. Inte blev det sämre av att Sören och Daniel totalt kodnappade kristdemokraternas dag i Almedalen med sin kärleksmanifestation. Nu ser jag fram emot bröllopsfesten i Leksand i augusti.

Som Daniels gamla vän vill jag lämna följande meddelande till Sören: Du har gjort ett riktigt kap! Jag är så avundsjuk.

Johan Hilton i Aftonbladet om Bortom normen 2.0

Mona Sahlin talade i Almedalen i går. Läs min krönika.

Jag orkar inte med nå mer regn blåst kyla över Gotland. Jag blir förkyld med ont i huvet. Och när jag går till presscentret och frågar Niklas på Politikerbloggen om en alvedon bloggar han genast att jag "är bakis för att jag var ute och svirade i går". Jaja. Niklas var i alla fall snäll nog att införa dementi.

Nisha vilar

Vi har precis landat i Visby och fått vår hyreslägenhet på Stjärngatan, det är politikervecka. Det regnar, det brukar aldrig regna. Men politikerna, journalisterna, lobbyisterna är på plats som vanligt. Om nån timme ska jag träffa Torbjörn vid Donners Brunn. Då drar det igång. Det är bara att ta ett djupt andetag och kasta sig ut i jobb och mingel. Här är det inte tal om att vara privatperson. På fredag förmiddag är det färdigt, då kommer jag att vara mör.

(Rapport från Luleå: Ann tog hämnd för mig på Färjan i går. Hon sa åt en kille i rosa skjorta att han såg ut som som en gris. Han föll som en fura.)

Ingvar har semester. Jag hoppas att han sitter på nåt skönt ställe och dricker en krämig latte.

David har en skitfin blogg!

Ojdå, där kommer Claes Borgström, skriver jag i dag.

Gomorron, måndag!
Jag brukar ju blogga om allt UNDERBART och HÄRLIGT som händer i Luleå. Nu ska jag överraska.
Var på Färjan i lördags. Fick inom loppet av en halvtimme följande kommentarer:
"Vad säger din pojkvän när du står här alldeles ensam?"
"Du ser ut som en kyckling." (på grund av gul blus)
"Bara för att du är POLITIKTJEJ behöver du väl inte vara så TRÅKIG."
Fredan var bättre. Då var det i alla fall nån som tyckte jag hade snygg häck.