Åsa Petersen 2.0

I somras.

Jag är intervjuad i Norrbottens-Kuriren idag, om mitt sommarlov. Jag lovar att ägna hösten åt att avskaffa Kungahuset och FRA. Motståndskampen ska utgå från Debaser Slussen. Men HUR KUNDE JAG missa att nämna Euro Pride? Jag måste haft sommarkoma när jag svarade på frågorna.

Apropå sommarlov. Jag har inte berättat så mycket om mitt. Här kommer sommarens tre bästa:

Lata dagar i mina föräldrars trädgård med Hampus och Magnus. Vi gjorde inget utom att vicka på stolarna och dricka presskaffe. När de snöade in på Kiss tittade jag på häggen. Larverna har tagit den i år igen. Spunnit in den i det spöklika vita. Vissa säger att man måste bespruta den med såpa. Andra: "Det är bara att hugga ner". Jag skulle vilja be häggen att härda ut. Det blir alltid bättre. Du kommer att dofta igen.

Midnattssol i Jokkmokk. Centralorten var helt övergiven för det var Kirunafestival. På Gasskas satt bara 40-taggare som ropade: "Jaha, det är du på Aftonbladet! Vad ska du skriva om oss!" Men ljuset var förföriskt och funkishusen underbara. På vägen hem gick det renar på vägen som Hampus ville klappa. Magnus la sig mitt på landsvägen och sa: "Jag tänker då inte följa med till Luleå. Jag tänker då ligga här." Han reste sig snabbt när en bil hördes i fjärran.

Luleå marknad med Ann. Hon fick mig att trivas bland souvasstånden och dammsugarmunstyckeförsäljarna. Dessutom bjöd hon på mjukglass med saltströssel. Hon är otrolig, den kvinnan. Läs mer här.

Ja, jag vet, sommaren är inte över än. Men sommarlovet är. Jag "processar" det.

Jag är tillbaka på jobbet efter drygt två månaders frånvaro. Jag tänkte att jag börjar lite lätt, så i dag skrev jag en krönika om överfallsvåldtäkter.

Jag hade glömt hur det är att ha ett jobb. Dagarna är så ordnade. Morgonekot kl 8, jobba, middag kl 6. Sen fri tid. Jag mår bra av det. Jag är nog en människa som behöver strukturer och deadlines. Annars blir det ingenting.

Hörde ni så klyshigt det där lät?

Nu sitter jag hemma i lägenheten. Magnus ligger på golvet och pratar med sin plastfarsa om att han "Aldrig aldrig ska hitta en tjej. Bara ge upp."

Det var lite hårt att skriva i dag. Jag tror texten blev bättre av det. Jag fick kämpa med orden så de blev nya, inte ärvda från förut. Jag vet inte om nån kommer att märka nån skillnad.

Först var det lite konstigt att komma tillbaka till jobbet. Allt var likadant men inte jag. Jag passade inte i min gamla form. Nu tänker jag att jag nog passar ganska bra ändå. Mitt gamla jag är också jag.

Men lika bråttom och lika nervigt blir det nog aldrig mer. Jag är nog lite lugnare och lite skönare.

Jag har med mig två låtar efter sommaren. Först Jakob Hellman med Perssons Pack:
"Stopp hej hallå!
Jag ville bara säga
Du är inte ensam
om att bära denna längtan"

Sen Magnus Carlson:
"Vi är födda för att leva
inte bara överleva"

Värmeböljan är på väg, enligt min tidning. Det är Europride också. På torsdag börjar festen och jag vill inte att den ska ta slut.

Madeleine.

Jag känner Madeleine. Jag träffar henne i Luleå på somrarna. Oftast på någon spelning. Som på JP Nyströms folkmusikfestival förra året. Någon gång har pappa och jag tagit en (lätt)öl med henne på lördagsjazzen. Hon har alltid perfekt målade läppar. Hon är det mest försynta Luleå äger. Samtidigt det starkaste.

För Madeleine döptes inte till Madeleine - utan till Jan-Olov. Madeleine tar sig friheten att strunta i den "mitt är mitt och ditt är ditt-attityd" som förväntningarna på könen stänger in oss i. Madeleine vill ha kjol och läppstift och örhängen, så då har hon det. Det är inget som behöver kommenteras. Det är självklart. Där kommer Madeleine.

När jag släppte första versionen av Bortom Normen, på Stockholm Pride 2001, satt Madeleine i publiken. Det var stort. Hon levde den motståndskamp jag ville beskriva och uppmuntra. Och hon var från min hemstad Luleå! Där jag inte vågade vara mig själv förrän långt efter jag flyttade och kunde återvända ibland, på mina egna villkor.

Nu vill Madeleine (Jan-Olov) heta Madeleine även officiellt, lägga till det som extranamn. Men det får hon inte. Skatteverket sätter stopp. Madeleine är "av tradition" ett kvinnligt namn, meddelar de. Just det. Det är liksom det som är meningen. Jan-Olov vill ha sitt kvinnonamn. "Vem störs av att jag byter namn", säger han.

Det undrar jag också. Däremot har vi anledning att störas av att Sverige har myndigheter som anser sig ha rätt att bestämma vad vuxna människor ska heta. Det är inte Madeleine som stör samhället. Det är samhället som stör Madeleine. Hennes rätt att leva sitt liv på egna villkor.

Storebrorssamhället stavas inte bara FRA. Madeleine bedriver en lika viktig kamp mot övervakarattityden. Hon är kvinna när hon vill, man när han vill. Istället för att bli förvirrade, provocerade och försöka rätta in Madeleine i ledet borde vi beundra hennes mod. Lära oss av henne. Inget är givet. Inget "måste" vara. Valet är ditt. Bara ditt.

Som Judith Butler skriver: "There is no gender identity behind the expressions of gender [...] identity is performatively constituted by the very 'expressions' that are said to be it's results."

Jag bjuder på nästa öl, Madde!

-----

Edit: Madde, jag funderar och funderar. Kanske dricker du inte öl. Kanske gillar du vitt vin bättre. Jag har för mig det. Då blir det vin jag bjuder på!

Jocke och jag i Almedalen 2007. Foto: Eric Sundström

Andra är som sagt på Almedalsveckan. Mitt tvångsmässiga behov att påpeka det visar vilken almedalsräv jag varit förr om åren.

Jag har fina minnen därifrån. Minns särskilt 2003, då Anna Lindh tog Almedalen med storm. Hennes tal höll Palmeklass, till och med Expressens PM Nilsson var lyrisk. Det var en förföriskt mild visbykväll i disig solnedgång som luktade hav. Det var kvällen jag blev övertygad EMU-anhängare.

Två månader senare var Anna Lindh död och EMU ett svart hål i magen. Kanske, kanske om hon inte hade suttit uppklistrad över hela Sverige på de där jättelika Ja-affischerna?

2006, ett annat år jag minns. Arg som ett bi kom jag från Göran Perssons tal i Almedalen till sossarnas journalistmiddag. Palestina brann, Palestinaflaggorna vajade över publiken, men GP sa inte ett ord om Israels övervåld. Jag kastade i mig maten, kastade sura blickar på Perssons stab och kastade mig ut på uteserveringen. Hamnplan 5, med utsikt över havet.

Där satt min vän T. Som blev min vän just den kvällen. Vi visste om varandra sedan tidigare, hade läst varandras texter. Nu lärde vi oss om varandras hemlängtan. Hur det är att finnas i Stockholmssmeten, men inte känna sig hemma. Den där ständiga känslan av... avstånd. Var man än befinner sig.

Det var ett kort möte, men avgörande. Jag behövde inte känna mig ensam mer. För det fanns en annan som delade min ensamhet. Talade samma språk på en annan dialekt.

Apropå ensamhet. Värst var utan tvekan 1999, mitt första år i Almedalen. Då var jag 22 år, ny sommarvikarie på Aftonbladet och livrädd. Vågade inte prata med någon av hotshotsen. Kände mig inte värdig alla världsvana partiledare, politiska kommentatorer och PR-människor. Skrev mina krönikor på ett ynkligt hotellrum. Åt frukost, lunch och middag i absolut ensamhet på sunkiga turisthak. Smög längs fasaderna långt upp på Adelsgatan eftersom jag rodnade av blygsel i närheten av Donners Plats.

Sista kvällen släppte det lite. Sossarna, ett inte helt obekant parti för mig, hade journalistmiddag. Jag hittade nästan inte dit, men skuggade Mats Knutson som jag förstod skulle på samma restaurang. Väl framme fick jag sitta vid hans bord. Han var snäll. Han minns nog inte.

Jag kom tillbaka till Almedalen nästa år, och nästa. Lärde mig att mingla, lärde mig av med tjejen som inte tror att hon hör till. Eller åtminstone: lärde mig att gömma henne längst in.

Skål, Almedalen! Ni hinner ett glas rosé till innan Donners stänger.

Andra är på Almedalsveckan. Själv befinner jag mig på Luleå Sommarmarknad.

14.00: Ann och jag anländer till city. Jag tar ett Maxmål. Bredvid oss har en man runt 40 glömt sina barn vid bordet och börjat prata huspriser med en gammal bekant på ett annat håll i restaurangen: "2,1 miljoner det var alldeles för dyrt och dessutom driftskostnader på det." Medan mannens hamburgare kallnar äter barnen upp och går till lekhörnan. Mannen äter sin kalla hamburgare och bjuder barnen på glass, som kompensation.

15.00: Ann och jag köper tvålar, sex för hundra, av en angelägen knallare. Två kokos, två mango, en melon och en citron. Vi hade inte köpt dem om inte knallaren hade varit så påstridigt gullig. Han måste sälja hundratusentals tvålar varje sommar. Han flirtar med damerna. Alla damer i Luleå går runt med sex tvålar i en genomskinlig plastpåse.

16.00: Ett matstånd har följande tryckt som reklamslogan: "Varför in i glödheta helvete skall man äta utländskt för när hä finns norrländskt... prova en... SOUVASKEBAB"

17.00: Ann har fått tag i en folder från Jehovas eller nåt. Där står det att man måste se till att vara uppskriven i livets bok. Annars blir man kastad i den brinnande sjön. HELVETET ÄR EN RIKTIG PLATS, lyder rubriken.

17.30: Ann säger: "Vet du vad det här är, Åsa? Det är personlig utveckling. Att pröva nåt nytt. Du är på marknad."

18.00: Fika med Magnus på MCM. Teven ovanför vårt bord spelar Natasha Bedingfields "I wanna have your babies". Vilken vansinnig popvideo. Jag berättar om tishan jag såg i ett stånd: "JÄVLAS INTE MED NORRLÄNNINGAR." Magnus berättar om tishan han var nära att köpa på Kirunafestivalen: "ÄT GUL SNÖ. DET KAN VARA ÖL." Sen drar han till Jokkmokk för att klyva ved.

Magnus ska då alltid vara värst.