Världens längsta storstadsweekend

Det kan vara 30-årskrisen (jag fyllde i december, stor fest). Eller skitvädret här i Stockholm (vinter utan snö, snålblåst rakt genom kroppen). Men jag tror inte det. Jag tror att jag längtar hem till Luleå för att det är bra. För att jag har Ann, Annica, Elisa och Cina där. Vännerna som aldrig kommer att lämna mig. För att jag längtar efter att äta middag med mina föräldrar de där söndagarna då helgens fester tagit musten ur en och arbetsveckan väntar. Jag längtar efter att bo på mer än 35 kvadrat. Det vore bra med ett arbetsrum för alla papper och lappar och ord. Det vore bra med gångavstånd till jobbet.

Ja, det vore bra med trygghet.

Jag trodde ärligt aldrig att jag skulle skriva det. Länge var det bra med uppväxtstaden på avstånd, 100 mil närmare bestämt. Länge var det bra med en annan hemstad än den jag var barn och fjortis i. Ni vet hur det är, man föses ihop i klasser bara för att man bor i samma radhuskvarter och är födda samma år. Sen blir man som de andra vill ha en. Jag var inte klassens cooling precis. Jag hade värsta starka viljan men jag blev hackkyckling. Deras vilja att frysa ut var starkare än min vilja att vara mig själv. Jag försökte passa in utan att lyckas. Jag var bara nästan som dom. Inget gör en mer ensam.

Det tog många år för mig att komma över det där. Länge skälvde det i magen på mig bara jag skulle visa mig på Storgatan i Luleå. Ser han mig? Känner han igen mig? Tycker han att jag duger nu? Kan jag på något sätt bevisa att jag är en annan nu för tiden, att livet har tagit mig långt bort från radhuslängans tyranni?

Jag vet inte när det gick över. Kanske när jag mötte en av killarna från klassen i en bar en hemvändarhelg, pratade med honom i en kvart och han råkade säga "Tack så mycket!" när jag skulle gå tillbaka till mina vänner. Eller var osäkerheten borta redan då? Har den sakta vuxit bort med åren, i samma takt som jag börjat välja mig själv och mina vänner utan att tänka på revansch?

194176-14
Bryggargatan, Luleå

Hur som helst, jag skälver inte längre vid tanken på Luleå. Jag längtar dit. Fly Me börjar flyga till Luleå och jag bokar fem hemresor på fem minuter när de säljer flygstolar för en krona stycket. Sedan går de i konkurs och jag måste boka om alla resorna till SAS och Fly Nordic för tusentals kronor. Väl på Kallax, eller redan när jag ser de snötunga trädtopparna från flygplansfönstret, andas jag ut. Jag behöver det här. Jag behöver Luleå för att förstå var jag kom ifrån och vem jag är, hur jag blev så här.

Missförstå mig inte. Jag har inte slutat tycka om Stockholm. Här finns en tidningsredaktion som jag rör mig hemtamt på. Här finns mitt fina bokförlag, som snart ska släppa min andra bok. Här finns Christian och Joakim och Ullis och Cecilia och Nisha och Torbjörn och... Här har jag blivit kär två gånger, hjärtekrossad lika många. Här har jag festat och jobbat och pluggat och brutit ihop och kommit igen. Här har jag varit ensam och tillsammans. Här har jag lärt mig att jag duger samtidigt som jag sprungit på bio, teater, spelningar och konstutställningar. Här finns fan i mej allt, det bittra och det sköna. Precis som livet är.

Ändå känns det som en utflykt. Lägenheten på Söder är mitt hotellrum medan jag gör världens längsta storstadsweekend (uppe i sju och ett halvt år nu). Jag vet att det är meningen att jag någon gång ska återvända dit där jag hör hemma.

Kan en människa automatiskt "höra hemma"? Jag har länge tvekat på det. "Människan har inte rötter, hon har fötter" som någon klok sa en gång. Jag har inget till övers för provinsialism och patriotism. I somras när det var VM i fotboll skrev jag en krönika om att jag inte alls förstår det där med landslagsuppdelning. Nationsgränser garanterar inte att människorna inom dem har saker gemensamt. Jag fick galet mycket skit.

Och ändå. Det där suget. Den där längtan. Det drar i mig norrut - och det är inte bara lugnet jag längtar efter. Det är inte "Gud vad skönt det vore att dra från Stockholm hem till Luleå. Ta det lugnt och träffa en man och gå på parmiddagar och skaffa barn och slå mig till ro i kärnfamiljens trygga famn."

Nej, det är inte kokooning jag längtar efter. Om jag någon gång återvänder till Luleå är det för att återupptäcka staden jag växte upp i. För att undersöka vilken person jag blir om jag kommer tillbaka. För att jag är nyfiken på hur Luleå funkar nu för tiden. Jag vill någon gång vara nära mina gamla lulevänner men också träffa nya. Kunna gå på konserter i kulturhuset och se pjäser på Norrbottensteatern. Höra alla bra rockband. Läsa NSD och Norrbottens-Kuriren varje morgon till frukost.

Jag tänker mig att det skulle vara spännande, men också tryggt. Jag lyssnar på Matti Alkberg när han sjunger "Lösa korsord i midnattssolen, tillfälligt fri från förpliktelser, vakna i hettan vid tolvsnåret. På affärn för juice och tuggummi, knappt ens klädd men ingen lägger sig i. Piper nån så inte är det för det, de bara piper och inget mer. De är som de är och de får vara det med."

image14
Mattias Alkberg BD

Jag tänker att det skulle kunna passa mig bra, det där. Att promenera i Norra hamnen - Luleälven stelnad i is eller färgad röd av midnattssol - på väg från Gültzauudden till Storgatan. Tänk att ta den promenaden en söndagskväll och veta att det är här jag lever. Jag ska inte ta ett plan till Stockholm om några timmar för att fortsätta leva.