Åsa Petersen 2.0

Åsa har tydligen snackat vitt och brett om sin bloggpaus, men vi vet ju alla hur Åsa är. Precis som skåpsuparen så har hon funnit ett sätt att tillfredsställa sitt bloggbehov (tänk groggbehov fast nyttigare) genom att frilansa runt hos mig på www.evanne.se.

Nu ska jag äta, tvätta, packa och ta helg. Lika med bloggpaus. Vi hörs när vi hörs. Puss

-----



Uppdatering! Park Hotell!

Glada helgnyheter är att det går bra för mina älsklingar Park Hotell. Denna pressrelease kom nyss från BD Pop:

Idag 28/6 kan vi med glädje och lite i förtid avslöja att Park Hotell valts till Månadens Artist i P3 Lab för Juli och med detta lagts till på P3s S-lista. Mer om detta hör ni i kväll 22:00 i P3 Lab där det bullas upp både låtar och information om bandet.

Även om vi naturligtvis tycker att det här i sig är jätteroligt så innebär det också ett nytt rekord både för BD Pop och för Norrbotten. Det här är nämligen den tredje (!) låten från oss som läggs in på P3s radiorotation inom loppet av en månad. Tidigare artister som kommit in är Ludvig Svartholm och Elmo, och alla snurrar nu samtidigt i Sveriges radio, något som aldrig tidigare skett!

Det av 2007 som hittills gått har varit det stora genombrottet för oss och den lokala regionens musik som vi representerar. Tidigare under våren så tog sig Elmos första singel The Anthem långt upp på radiolistorna och genom Park Hotells nya framgång har samtliga fyra singlar vi släppt under årets första halva alla fått sitt erkännande. Detta är förstås något vi hoppas på ska hålla i sig även under andra halvan av 2007.

Mest av allt tycker vi att detta dels bevisar kvalitén på Norrbottens musik och dels slår hål på den ihärdiga myten om att man som musiker måste lämna Norrland för storstäderna i söder om man vill lyckas som artist.

Jag snodde bilden. Klicka.

Jag vet att Anders Wallner försöker säga nåt viktigt här men det enda jag kan tänka på är att han är så himla, himla snygg i keps.

VIKTIGT. Jag tycker att ni ska axla ert ansvar genom att maila
[email protected]
och märka mailet "Årets Lulebo".
Sedan kan ni exempelvis fylla i att ni röstar på... Mió Evanne
och skriva en fyndig förklaring till varför just blygsamma jag förtjänar den utmärkelsen.
Senast den 8 Juli måste din nominering vara inne.
Andra kandidater du kan rösta på är.... Nej jag vet inte.
Går ni in på http://www.kuriren.nu/
så kommer ett popupfönster upp, där kan ni även rösta, och läsa mer om utmärkelsen.

Abortuppror på gång i kristdemokraterna, skriver jag i dag.

Det är sommarrea på lilla underbara King Lily i hörnet Kocksgatan/Södermannagatan, Södermalm. Ikväll har de öppet ända till kl 21. Jag var där och gjorde följande fynd:


Gul blus från Baum und Pferdgarten (klicka)



Collegeklänning från J.Lindeberg

Som den Luleåsucker jag är kan jag inte låta bli att tipsa om att det är rea på Merde! (Luleåmärke) på Diva i Luleå. Halva priset på sommarkollektionen. Skynda fynda.


Klicka på den här tröjan. Jag har den. Sjukt snygg.

Jag har gått naken på Drottninggatan. Eller ställt upp i Fröken Sverige helt utan smink. Ungefär så känns det.

I morse var jag med i Morgonpasset i P3. Jag pratade om boken. Jag önskar att jag hade kunnat koncentrera mig på mitt budskap: detta att alla ska ha rätt att vara sig själva bortom kön, etniciteter, sexualiteter och funktionshinder.

Det gick inte. Jag hade fullt upp med att inte vara mig själv. Jag hade fullt upp med att inte stamma. Jag får inte stamma, det kommer att förstöra alltihop, tänkte jag. Därför stammade jag mer än på länge och förstörde alltihop.

De som lyssnade kanske tycker jag var modig. Att jag inte alls förstörde utan bara vågade visa hur ett funktionshinder kan fungera. Jag har redan fått många snälla sms. Själv stapplade jag ut ur studion efteråt, oförmögen att se andra i ögonen och med hållning som en daggmask.

Alla människor har sprickor i sin självkänsla som de helst vill skyla över. Stamningen är min spricka. Jag vill inte skämmas över den. Jag vill ge mig själv rätt att vara mig själv på samma sätt som jag slåss för andras rätt att vara det. Men jag klarar det inte än. Myterna om stamning - att stammare är osäkra, asociala och liksom lite tröga - gör mig fortfarande rädd att visa mitt funktionshinder.

I radio blir det extremt. Det enda som hörs är min röst. Jag har ingen möjlighet att kommunicera på andra sätt än med ord. Blicken och kroppen finns inte med i berättelsen, jag har ingen kontakt med dig som lyssnar. Det enda som finns är mikrofonen en decimeter framför näsan som understryker allvaret i situationen. Nu jävlar gäller det att göra sig förstådd.

Situationen blir mig övermäktig. Skammen tar över och stamningen lever rövare med mig, som den nästan aldrig gör numera. Jag hänger ut mitt allra bräckligaste i direktsänd riksradio och jag fattar inte varför jag gör det.

Eller, det fattar jag ju. Jag måste kämpa. I längden kan jag inte låta stamningen och myterna styra mig så här. Jag måste våga även om det kostar på. Innerst inne brinner trots allt den där lågan som talar om för mig att jag inte borde behöva skämmas. Att även den som ibland hackar i pratet har självklar rätt att prata.

Om jag låter den lågan brinna tillräckligt starkt kommer stoltheten med tiden att konkurrera ut skammen.

-----

Ur Bortom Normen 2.0:

"Kv-kv-kv-kv-kvart i sju" (2007)

Det finns stunder, dagar, nätter när jag glömmer att jag stammar. När jag är djupt involverad i diskussioner och pratar helt flytande, av ren övertygelse. När jag är så avslappnad att jag inte vet vad jag gör, bara ligger i en hög i soffan och snackar strunt med någon jag tycker mycket om. När jag flirtar eller bråkar eller stojar.

Sen plötsligt. En rak fråga som kräver ett rakt svar. En passage i samtalet då jag inte kan välja orden själv. Då en viss stavelse eller en viss mening bara måste sägas. Då minns jag stamningen. Då kommer den.

"Vad är klockan, Åsa?"
"Kv-kv-kv-kv-kvart i sju."

Jag blev ledarskribent för att jag älskar att skriva. Ibland tänker jag att det skrivna ordet ligger mig närmare än den tänkta politiken. Att skriva är för mig ett sätt att få umgås obehindrat med språket, att få leka med stilistiken utan att vara rädd för att mitt funktionshinder ska sätta stopp för dansen.

Jag trodde att jag valde ett jobb som inte krävde så många talade ord. Jag var 19 år och kände att här har jag det. Jag kan tänka och tycka utan att behöva visa min stamning. Jag behövde bara skriva och se till att få det publicerat. Det kändes så enkelt.

Det blev inte enkelt. Att vara ledarskribent är till största delen att prata. Prata med de andra ledarskribenterna om vad som ska stå på sidan nästa dag. Prata med nattchefen om hur sidan ska se ut. Prata med källor och tjänstemän och experter om ämnet för nästa text. Prata med läsare som envist ringer tills jag svarar.

Snälla, kan ni inte mejla istället?

Ledarsidorna är inte längre ledarskribenternas enda kanal. Vi sitter i radiostudior, i morgonsoffor, på seminarier och i utfrågningar. Där deltar vi i en samhällsdebatt som aldrig tar slut. Vi förväntas kunna tycka allt om allt, med fem sekunders betänketid. Det vi säger ska vara snabbt och klokt och klatschigt på samma gång. Vi utvecklas allt mer till politiska entertainers.

Alla utom jag. Jag klarar det inte. De ringer från radion, de ringer från teven och ber mig vara med. Jag blir lika smickrad varje gång men jag säger alltid nej. Ibland skyller jag på att jag redan är upptagen. Jag ska till läkaren. Jag har ett möte. Jag ska ha överraskningsfest för min kompis. Ibland säger jag precis som det är:

"Jag stammar. Och jag har inte kommit så långt i arbetet med min stamning att jag är mogen för era direktsändningar."

Alla accepterar det. De ber mig ofta att höra av mig om jag ändrar mig. När jag känner mig mogen.

Jag är innerligt tacksam för det. Men de ska veta att vägen är lång. Just nu har jag fullt upp med att klara de små sakerna i livet som andra tar för givna. Att boka bord för fyra på en restaurang. Att presentera mig med hela mitt namn. Att ringa till läkaren och ta mig förbi receptionisten utan att hon lägger på luren innan jag har hunnit förklara mitt ärende.

Jag är van vid den kampen. Den går långsamt framåt. Sakta, sakta blir jag lite mer vän med min stamning. Sakta, sakta bleknar den som fiende. Men jag är fortfarande rädd.

Jag är rädd att stamningen ska göra mig till en människa som andra inte orkar med.

Anton Björkenvall.

Jag älskar Pajala Truck Co. Jag älskar Anton Björkenvall. De spelar på Kirunafestivalen på fredag. Jag vill dit. Ännu bättre hade det blivit om SlideShow också hade spelat under Kirunasolen som just nu aldrig går ner. Rock åt folket!

(Kl 12-16 på Kebnescenen, BD Pop arrangerar)

Katrine Kielos fortsätter debatten om "identitetspolitik" i sin blogg. Hennes resonemang är abstrakta och snåriga, rör mer begreppsapparaten än själva sakfrågan.

Min åsikt har jag redan redogjort för. Politiken måste bygga på respekt för alla människors rätt att vara sig själva. Det finns ett normförtryck som diskriminerar människor på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder. Normförtrycket resulterar ofta i ekonomiskt förtryck. Läs mer i min Tiden-artikel.

Kielos skriver att min redogörelse för vad Judith Butler skriver i Gender Trouble är "felaktig". Inte då. Kielos läser Butler minst sagt selektivt. Butler har blivit mer och mer "identitetspolitisk" med tiden. Själva kärnan i Butlers queerteori är att könet är en konstruktion, en gestaltning av kön som människor väljer att göra. Det går alltså inte att tala om den "ursprungliga" mannen och kvinnan. Den frihetliga synen på kön erbjuder människor möjlighet att vara mer sanna mot sig själva, att slå sig fria från förlegade föreställningar om hur män och kvinnor "är".

Nån har lämnat en påse wienerbröd i pentryt på våning sju. Jocke uppmärksammar snabbt detta faktum: "Undrar om man får ta?" Efter lunchen kommer han smygande från pentryt med ett leende, en kopp kaffe och ett wienerbröd. Sätter sig ner och börjar äta. Säger efter halva: "Kolla vad snabbt det gick! Dom såg så stora ut."

------

Fjortisarna har ett sexliv - erkänn det, skriver jag i dag.

Jag var lite nervös när jag skrev den här krönikan. Jag tänkte att bögjävlarna kanske skulle tycka att jag tog dem som gisslan, drog in dem i min feministiska kamp, använde dem för att förklara hur svårt det kan vara att vara "kvinna". I dag har de skrivit två underbara blogginlägg om likheten mellan feministjävlarnas och bögjävlarnas kamp. Vi står inte ut med de inskränkta bilderna av vad "en kvinna" och "en bög" är. Vi vill ha respekt för de människor vi själva väljer att vara. Vår kritik av förtryckande normer är gemensam. Skönt att läsa.

Läs kloka bögjävlarna Petter och Stefan.

På Arlanda i fredags köpte jag Neil Strauss världskända raggningsguide Spelet, som nyss har kommit i pocket. Det dröjde inte många sidor på flyget innan jag förstod att det faktiskt finns svenska killar som tar råden i guiden på allvar - och praktiserar dem på mig.

Jag minns den där kvällen på ett söderhak i våras. Markus, Ullis och jag stod i ett hörn och sörplade på våra drinkar. En ganska söt kille kom fram till oss och började prata. Eller rättare sagt, han pratade bara med Markus och Ullis. Ställde sig demonstrativt med ryggen mot mig (i Strauss bok kallas denna strategi GRUPPTEORI: för att få kontakt med den kvinna en man är intresserad av måste han vinna hennes vänners gillande samtidigt som han aktivt visar upp en brist på intresse för henne.)

När killen väl tilltalade mig sa han om och om igen "Du har verkligen huggtänder! Gulliga gaddar!" (NEG: en tvetydig kommentar eller till synes oavsiktlig förolämpning riktad till en kvinna som en raggningsexpert nyss har träffat, med avsikten att demonstrera för henne att han inte är intresserad. Kallas även HAGELBÖSSENEG: en typ av neg som används i en gruppsituation med en kvinna, i syfte att roa gruppen på hennes bekostnad.)

Efter en stund vände sig killen från de andra till mig och började FLUFFA: småprata, vanligen vad två personer just har träffats gör, om vardagliga ämnen som var man bor, vad man arbetar med och och allmänna intressen och hobbies.

Vid det laget var jag tyvärr så less att jag sa: "Vad håller du på med? Lägg av!"
Killen såg förkrossad ut och utbrast: "Men hur ska man göra då!? Berätta! Jag vet inte!"

Det blev inget.

Bögjävlarna gör äntligen uppror, skriver jag i dag.
Läs bögjävlarnas egen blogg här.

Klicka på Torbjörn

Om ni bara ska läsa en sak till före semestern, läs Torbjörn Nilssons reportage om Maud Olofsson i Fokus. Briljant politisk journalistik. Och språket, det språket! Han skriver för fanken hela inledningen på dialekt. När Torbjörn och jag talade om texten sa han den blev inte så bra som den kunde ha blivit. Nej Torbjörn, den blev bättre.

Jag läser en bloggkommentar om min text i Tiden:

"För en gångs skull så skriver hon inte för enkelt, utan använder sitt raka och enkla språk till att ge djup i debatten. Svinbra!"

Det ska jag tänka på nästa gång. Släng in två amerikanska teoretiker i alla texter så får du respekt för sånt du alltid har skrivit.

Lattebråket fortsätter över en pytt i panna i Aftonbladets lunchmatsal:

Åsa: Ska man ha HP-sås på? Det smakar som balsamvinäger. Är HP-sås nåt från Göteborg? Det har vi inte i Luleå.

Ingvar: Men latte har ni i Luleå. Dit har den nått.

Jag skriver om Leonor Zalabata Torres, årets Anna Lindh-stipendiat.

Miss Li! Jag blir tokig så bra är det!
Lyssna bara på Seems like we lost it.

Under alla lager Alex Schulman finns det nåt jättefint.

Foto: Torbjörn Nilsson

Fina Ulrika och Erika på Normal ställde till med releasefest för boken igår. Alla jag tycker om var där, alla var fina. Vi drack rosévin och skrattade och nu har jag lägenheten fylld med blommor, ungefär som morfar när han fyllde 90. Jag är så himla glad att ni kom allihop och gjorde min kväll så fin. Tack (och förlåt för eventuella stavfel i dedikationerna där på slutet).

Lattebråket fortsätter över en wallenbergare i Aftonbladets lunchmatsal:

Ingvar: För 20 år sedan gjorde jag det till en vana att bjuda min dåvarande sambo på en espresso med skummad mjölk på morgonen. Nu när varenda ängslig lantis försöker passa in i storstan genom att springa omkring med en skvalpig mugg latte i handen skulle jag inte drömma om att befatta mig med fenomenet.

Åsa: Elitist.

Katrine Kielos startade debatt om "identitetspolitik" i Tiden nr 2/2007. Hennes text finns här.

Här är mitt svar, publicerat i Tiden nr 3/2007.

-----

Nej du, Katrine Kielos. Mig placerar du inte så lätt i det "identitetspolitiska" facket. Jag känner mig inte hemma i dina idémässiga klassificeringar. Lika lite som människor känner sig hemma när den politiska debatten reducerar dem till sitt kön, sin etnicitet, sin sexualitet eller sitt funktionshinder.

Jag skrev i Aftonbladet att "Mona Sahlin länge har arbetat mot diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder. Det har inte alltid varit poppis i arbetarrörelsen, länge insnöad på bara klassanalys."

Av detta drar Kielos slutsatsen att jag inte vill förändra den ekonomiska strukturen i samhället. Mest förhindra att medlemmar av marginaliserade grupper känner sig diskriminerade och kränkta. Som om jag bara skrapade på ytan.

För det första: Naturligtvis är en av politikens viktigaste uppgifter att se till att människor får vara sig själva och leva i frihet från förtryck. Vad är politikens syfte, om inte att göra människor fria?

För det andra: Jag är övertygad om att ekonomiska orättvisor hör samman med att människor kränks och diskrimineras. Kvinnor som grupp har inte lägre löner och mindre makt för att de är kvinnor - utan för att mäns överordning och kvinnors underordning finns inbyggt i samhällets strukturer. Människor med "fel" hudfärger och "konstigt" namn har inte svårare att komma in på krogen eller arbetsmarknaden för att de kommer någon annanstans ifrån - utan för att Sverige lider av strukturell rasism. HBT-personer har inte färre rättigheter än andra för att deras kärlek och lust är annorlunda - utan för att homofobin präglar vårt samhälle.

En av mina stora inspirationskällor är den amerikanska rättviseteoretikern Iris Marion Young. Hon menar att människors skilda förutsättningar att göra sig hörda är en lika stor orättvisa som skillnader i materiell standard. Ofta går dessa orättvisor hand i hand. Människor som inte respekteras i det offentliga samtalet missgynnas när de gemensamma resurserna ska fördelas.

"Min främsta kritik mot fixeringen i välstånd, inkomster och sociala positioner är att en sådan låsning skymmer det institutionella sammanhang som fördelningen äger rum i och som till stor del bestämmer hur den kommer att falla ut", skriver hon i sin essä Rättvisa och fördelning.

Young anser att rättvisa råder "när medborgare kan mötas i en fri diskussion om gemensamma frågor och problem". Hon hävdar att diskussionen är fri först när den inte påverkas av dominans- eller förtrycksförhållanden och om den präglas av ömsesidig tolerans för olikheter. Goda relationer mellan människor är förutsättningen för social rättvisa.

Detta är kärnan. Resurser kommer bara att fördelas rättvist mellan människor om människor ser varandra som människor. Inte som varandras kön, etniciteter, sexualiteter eller funktionshinder. Därför räcker det inte, som den traditionella socialdemokratin, att bara koncentrera sig på klass. Det ensidiga klassperspektivet glömmer många människor. Det är blint för andra över- och underordningar än de som från början beror på ekonomi -
men som ofta resulterar i ekonomisk ojämlikhet. Arbetare har också ett kön, en etnicitet och en sexualitet. Om vi inte erkänner det, om vi inte tar itu med andra orättvisor än de som redan Marx förstod, blir bilden av arbetaren lika inskränkt som den var i arbetarrörelsens barndom. Ni vet den där rågblonda, muskelstinna mannen. Han med en kvinna i bakgrunden som lagar hans mat, tvättar hans strumpor och ammar hans barn.

Byggnadsarbetaren som är bög. Hotellstäderskan som sliter hårdare än vilken metallarbetare som helst. Han som var akademiker i sitt förra land men som aldrig får komma på anställningsintervju i Sverige. Alla kan de hälsa hem i en arbetarrörelse som vägrar att se annat än klass och som därmed blir blind för annat förtryck som drabbar människor.

Jag brukar sammanfatta min politiska agenda med att "alla människor ska ha rätt att vara sig själva". De ska få vara människor på sina egna villkor - alltså slippa gestalta sina kön, etniciteter, sexualiteter eller funktionshinder i omgivningens fördomsfulla ögon. Är det då inte paradoxalt av mig att skriva så mycket om förtryck på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder?

Nej. För att kunna göra upp med förtrycket måste man först erkänna att det existerar. För att komma till ett samhälle där alla människor får vara just människor måste man synliggöra hur människor inte får vara det i dag. Diskrimineringen måste upp på bordet. Precis som arbetarrörelsen en gång i tiden synliggjorde klassförtrycket för att kunna göra något åt det.

Men visst, när man diskuterar förtryck på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder är det viktigt att inte bli ödesbestämd. Att inte reducera människor till "grupper". Att inte uttrycka sig som att "kvinnor är så här, bögar är så här, blattar är så här". Det är egna individer vi alla ska få vara. Därför är jag så förtjust i queerteorin.

Queerrörelsens chefsideolog är amerikanskan Judith Butler. Hon är professor vid University of California. 1990 gav hon ut boken Gender Trouble.

Kvinnorörelsens misstag är att den ser kvinnor som en enhetlig grupp med samma karaktärsdrag och intressen, skriver Butler. Feminismen förnekar visserligen att manlighet och kvinnlighet har med gener och hormoner att göra. Men den hävdar i stället att den patriarkala kulturen har byggt "manlighet" och "kvinnlighet" på mäns och kvinnors kroppar. Så blir den kulturella konstruktionen av kön lika svår att komma undan som den biologiska. Inte heller kvinnorörelsen lämnar utrymme för den enskilda människan att själv välja sin identitet, hävdar Butler.

Hon vägrar att se könsidentiteten som en statisk del av människan. Tvärtom är könsidentiteten föränderlig och skiftande, beroende på sammanhang och tidpunkt. Tänk efter, säger Butler. Människor brukar beskriva sig som mer eller mindre manliga eller kvinnliga. Könsidentitet är alltså en sorts föreställning. Den skapas av vad du gör, inte av vem du är: "There is no gender identity behind the expressions of gender [...] identity is performatively constituted by the very 'expressions' that are said to be it?s results."

Det gäller alltså att varken låta biologiska eller sociala myter låsa fast människor I särskilda beteenden eller fack. Vi är vad vi gör oss till. Och vad vi gör andra till. Strukturer kan förändras, liksom människor. De förändras hela tiden. Däri ligger hoppet.

Katrine Kielos räknar upp en rad politiska åtgärder som hon tycker är "identitetspolitiska". Bland annat kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, positiv särbehandling av invandrare vid anställningar, inrättandet av myndigheter som Homo och Jämo samt kampen mot "sexualiseringen av det offentliga rummet". Sen skissar Kielos på alternativ som skulle kunna "fokusera på omfördelning i ekonomin och dekonstruktion av identiteter": Hon vill bland annat ha bistånd, frihandel, arbetskraftsinvandring, höjda kvinnolöner, individualiserad föräldraförsäkring och opinionsbildning som dekonstruerar begrepp som etnicitet, sexualitet, kön och ras.

Ja tack, gärna! Jag ställer utan vidare upp på Kielos alternativ. Men jag kan tänka mig att plocka ett och annat från den "identitetspolitiska" agendan också. Jag gillar förslaget om att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser. Den ständiga kvoteringen av män måste mötas med tillfällig kvotering av kvinnor. Så kan näringslivet tvingas att förstå att kvinnor är lika mycket människor som män - och med tiden helt sluta kvotera. Jag gillar Jämo, Homo och de andra ombudsmännen. Diskriminering av kvinnor, HBT-personer och personer med utländskt ursprung är vanligt. Därför behövs myndigheter som upplyser och driver deras fall.

Jag har svårare med "positiv särbehandling av invandrare". Det skulle nog kräva bestämmelser för vem som är "svensk" och vem som inte är det. Ett sådant system skulle marginalisera mer än det förenar. Likaså har jag blivit allt mer skeptisk till kampen mot "sexualiseringen av det offentliga rummet". Sex på jämlika villkor, som bygger på lust och frivillighet, är positivt. Fritt sex hjälper till att bryta ner fördomsfulla bilder av könen som säger att kvinnor antingen är horor eller madonnor. Könsroller som talar om för oss att killar alltid vill ha sex - och tjejer aldrig. Det är snarare "könandet" av det offentliga rummet som är problemet. Med "könande" menar jag fördomsfulla bilder av hur män och kvinnor är eller ska vara. Sådana budskap kan man aldrig lagstifta bort. De är ofta mycket subtila.

Krystade indelningar i "identitetspolitik" och "dekonstruktionspolitik" - så uppfattar jag Kielos artikel - är ingenting för mig. Jag vill låta människor vara sig själva. Jag vill att vi alla ska kunna leva i frihet från förtryck - och slippa krystade etiketter som människor sätter på varandra. Ibland kan man ta politiken till hjälp för att uppnå det samhället. Lagarna ska självklart inte diskriminera. Det är exempelvis sjukt att olikkönade pars giftermål kallas äktenskap medan samkönade par får nöja sig med registrerade partnerskap. Och att så många av skolans läroböcker i biologi fortfarande tillåts sprida fördomar om HBT-personer!

Andra gånger är det opinionsbildning som behövs. Eller helt enkelt ett personligt förhållningssätt till sig själv och till andra som innebär att vi alla får vara oss själva. Jag inbillar mig inte att jag kan bli en fördomsfri person. Men jag kämpar för att vara det. Jag gör nya försök varje gång jag misslyckas.

Om Kielos vill etikettera mig som "identitetspolitisk" så får hon väl göra det. För egen del vill jag väldigt gärna komma bort från etiketterna.

"Jag undrar lite över dig, på vilket sätt är du cp?
Är du utvecklingsstörd eller centerpartist?"

Det här är underbar läsning.

SommarUllis.

Regn över Stockholm, det strilar inte längre, det är mer som om en fuktig filt har svept sig om stan. Sommarstämning ändå. För Ullis och jag fikade på Skåningen, de spelade Håkan Hellströms version av Visa vid vindens ängar. Imorrn börjar midsommarveckan. Det blir en bra sommar det här.

Det hände nåt stort i går. Smygläsning på Klubb Idyll, för första gången skulle jag prata om boken inför folk. Jag var vansinnigt nervös men det bar. Det bar!

Ulrika Larsson från Normal förlag frågade ut Hanna Wallsten och mig, jag svarade på fråga efter fråga och för första gången nånsin kände jag att jag kunde vara mig själv på scen. Stamningen fanns med mig men den hindrade mig inte från att säga det jag ville. När jag väl upptäckte det kunde jag inte sluta prata, jag tog ut svängarna allt det gick. Jag vet inte om det var en engångsföreteelse (peppar peppar) eller en början på nåt nytt. Men jag kommer att spara den här kvällen längst in i hjärtat.

Tack Klubb Idyll, hos er är det så himla lätt att vara sig själv.

Såg ni den där tjejen på Roxy i går? Hon som satt fyra timmar på samma barstol, barfota, med värsta leendet och ropade in i baren "Lotta, jag vill ha mer rosé!" samtidigt som hon viftade med en bok med sig själv på omslaget och älskade alla som kom i hennes väg?

Det var jag.

Jag kan ha varit vansinnigt söt. Jag kan också ha varit helt odräglig. Det är tur att det är många år mellan böckerna.

De unga sjukpensionärerna (mellan 20 och 39) blir fler och fler. De har ångest och depressioner. Skolan såg dem inte och i arbetslivet fick de inte plats. 25 procent tror att de skulle kunna börja jobba igen om de fick rätt sorts stöd, men bara 2 procent kommer tillbaka in i arbetslivet. I dag skriver jag om ett oanständigt slöseri med människor.

Ola och jag drack drinkar på El Mundo i går. Till den milda grad att han missade Planet Earth, det finns inte ord för den uppoffringen.


Farmors favorit: vodka, färskt äpple, kanel, citrus (jättegod)


Maos lilla rosa: Mörk rom, kaffebönor, jordgubbar, citrus (inte så god)

(klicka)

Jag får min bok i min hand i eftermiddag. Det blev genast svårt att koncentrera sig här.

Det här är kul.

Min kära Helle sommarpratar i P1 den 27 juni. Det kommer rocka!

Förutom Helle tänker jag lyssna på Filip & Fredrik, Åsa Linderborg, Michael Nyqvist, Margareta Strömstedt, Martin Kellerman, Magdalena Graaf och Mona Sahlin.

Alla sommarvärdarna här.

Sommarvärd som saknas: Cristian Ramirez, Park Hotell. Jag vill höra om silverfiskarna och det.

Park Hotell spelar i Stockholm. Klubb Ölrave, Skeppsbar, Skeppsbron. Imorrn onsdag kl 21.

Förlåt Gustav jag var tvungen att sno den här bilden från din blogg. Jag är så grymt avundsjuk. Snart bokar jag den där biljetten och drar iväg helt själv. New York pirrar i min mage, jag är för evigt och för alltid förälskad.

"Vilken partiledare har störst chans i melodifestivalen 2008?", frågar Magnus Ljungkvist på sin blogg. Nu går alla dit och röstar på Jan Björklund. Seså, gå!

Undrar jag här.

Det här är hur bra som helst.

Måndag morgon och första dagen på plan 7. Som flyttgeneral är jag mycket nöjd med att flytten en trappa upp har lyckats utan några dödsfall (ett och annat utbrott får man däremot räkna med). Som ledarskribent är jag mycket nöjd med att mitt nya skrivbord är höj- och sänkbart. Man behöver bara trycka på en knapp så börjar det brumma upp och ner. Här inviger Jocke och jag vår nya soffa:




(klicka på bilderna)

Ett annat snyggt par (klicka)

Jag såg nyss nåt overkligt. Detta var innan det börja regna.

Nina och jag svischade förbi Sardin på Nytorget. På uteserveringen satt en tjej och en kille vid ett bord för två. De var väldigt vackra, hon hade sånt där brunt rakt långt hår som jag aldrig kommer få, han var sydländsk och lockig och härlig. De satt slappt på stolarna, på bordet mellan dem fanns en avslutad middag, konjakskupor och ett öppnat paket cigariller. Solen var precis på väg ner, ljuset var så där mjukt och rosa. Just ja, jag glömde, killen hade linnebyxor och flippfloppar.

Jag tappade andan. Tvingade Nina att stanna typ tio meter bort och bara: KOLLA PÅ DOM!

Den här stan alltså. Ibland är folk så perfekta att man dör.

(klicka)

Ännu en dag under heta solen. Jag har suttit på gräset i Vita Bergen. Solkrämen var slut i alla affärer omkring så nu är jag riktigt het. Jag har läst Hanna Wallstens Vi skulle älska om vi bara kunde. En vacker liten roman om att försöka älska: det svåraste och viktigaste av allt (förlåt om jag låter som en schlager men det är ju så).

Sergej hörde hur Anders rusade ner för trapporna. Anders sista ord ringde i öronen.
   Bögjävel. Bögjävel. Bögjävel.
   Efter en stund var det inte längre Anders röst han hörde, utan pappas. "Din lilla bögjävel. Jag ska vrida nacken av dig tills du blir som folk igen", hörde han pappa säga.
    "Försök", svarade Sergej. Han kände frisk luft strömma in i lungorna och höjde huvudet. "Försök du bara", sa han rakt ut i det tomma köket och tänkte på Anders som satt på hans skinkor. Han tyckte om att tänka på det.

På lördag kl 19 har Hanna och jag gemensam smygläsning på Klubb Idyll. Jag är smickrad.

Foto: Linda Wikström (klicka)

Norrbottens-Kuriren har en intervju med mig idag. Den kallas Närgånget. Japp, det kan man säga. Kloka Torkel Omnell (journalisten som avslöjade Obol-affären) visste precis vad och hur han skulle fråga för att jag skulle vilja svara. Det blev öppenhjärtligt.

Det blir smygläsning av min bok Bortom normen 2.0 på Klubb Idyll (Stockholms smallest and queerest) lördagen den 16 juni. Först intervju, sen dans. Jag delar scenen med underbara Hanna Wallsten. Mer info här.

Faraj har börjat blogga från Palestina. Det tror jag kan bli spännande.

Alex Schulman bloggar väldigt fint i dag.

Läs min fredagskrönika.

(Lo Kauppis nya roman heter naturligtvis BERGSPRÄNGARDOTTERN SOM EXPLODERADE, inget annat. Jag måste ha fått hjärnsläpp.)

...Machinae Supremacy. Särskilt live. En gång när de spelade i Luleå tillägnade de mig min favvo The Reaper. Hardcorefansen skanderade Vi vill se Åsa dansa! Jag dansade. Nu har MaSu varit i Sthlm i tio dagar och gjort tre spelningar. Jag visste inget. Fatta skandalen!

Mian på Roxy, fotad av Elisabeth Ohlson Wallin

Ikväll tycker jag om Mian Lodalen.

Jonas Gardell är också less: 

Nu är det värsta Pride-paraden förutom att ingen är utklädd och ingen har regnbågsflaggor och alla lastbilarna verkar ha tappat bort varandra och det är därför de åker omkring och tutar. De letar.

Och på flaken står i alla bemärkelser packade studenter och råmar.

Hittar inget bättre ord. De råmar faktiskt. Hur kul kan det vara? Är det en gruppgrej? Ingen vill egentligen men alla måste. Eller har man drömt om det hela året. Fan, snart ska vi stå där på flaket och bara skrika, fan vad soft det ska bli!
Nu har jag aldrig varit bra på såna där gruppgrejer eller såna där grabbgrejer. Och att stå på ett lastbilsflak och råma är både grabbigt och gruppigt i kombination.

Det är väl därför jag tycker att det är så läskigt.
Det är bögen i mig som ryser.

När jag ändå är inne på att respondera Norrbottens-Kuriren: Klas Granström (gammal och klok) skriver i sin blogg att fjortisar klär sig fult och att de borde titta mindre på Big Brother och mer på Discovery och TV 4-fakta.

Vadå, klär de sig snyggt på TV 4-fakta?

Niklas Larsson recenserar Park Hotell i Norrbottens-Kuriren: Som med all bra indie måste man liksom bli kompis med musiken och dess brister innan man kan gilla den.

Nä, Niklas, så här är det med Park Hotell: Det här är indie som promenerar rakt in i hjärtat vid första lyssningen och slår sig ner där. Sorgsen stark fjäderlätt ljuvlig pop som tvingar en att gråta en skvätt över världen.

(som alla läsare av denna blogg har märkt vid det här laget är jag inte mycket för att älska på nåt svalt sätt)

Kolla, ett snyggt band från Luleå.

Jag har ju Markus, min vän. Han kom hit med Lo Kauppi och slängde sig i min soffa och vecklade ihop sig vid mitt lilla, lilla köksbord. Sen blev livet lättare igen. Om jag orkar ska jag gå till honom och Johannes ikväll en sväng (vi har blivit grannar) och hänga lite.

Hallå alla queera härliga! Gå in på nystartade GayBloggar.se och registrera era bloggar.

Jag är hemma. Sjuk ynklig ensam. Och jag önskar mig mest av allt i hela världen Lo Kauppis nya roman Bergsprängardottern som exploderade. Men jag orkar inte gå och köpa den. Pjäsen som föregick boken var helt galet bra. Jag satt blick stilla med stora ögon och gapande mun båda akterna. Jag som brukar få myror i baken efter en kvart när jag går på Teatern.

Läs Mian Lodalens och Linn Sandgrens rapport från Riga på QX.se

Min förkylning har slagit ut i full blom. Jag är nu så där jättesjuk som man blir när man slutat röka för några veckor sedan och flimmerhåren ska växa ut igen. Jag hör definitivt hemma i sängen. Men fina Petra från Luleå är här, vi ska ju äta middag. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska lösa detta dilemma.

Jaja, hissa intresseflaggorna nu då.

Det var jobbigt i Riga. Jag orkar inte skriva om det i bloggen, men läs gärna Aftonbladet:

Nyhetstext

Ledarkrönika

Tack alla fina som på olika sätt hjälpte mig i Riga, särskilt Martin och tjejerna. Gayrörelsen har det största hjärta jag vet. Jag kommer att stödja er kamp så länge jag lever.

Ikväll intog BD Pop Allmänna Galleriet på Kungsholmen. Det var väldigt fint.


Ludvig Svartholm från Luleå


Elmo från Jokkmokk (förlåt dålig bildkvalitet, det är inte så lätt att dansa och fota samtidigt).

Allmäntillståndet strålande, ända ut i stortårna. Och ikväll ska jag kanske ha på mig den här.

Jocke min arbetskompis har blandat mig en skiva inför helgens äventyr. Jag är innerligt tacksam. Vad sägs om följande?

1. First Class Riot - The Tough Alliance
2. (Lack of) Love Will Tear Us Apart - The Honeydrips
3. 3 Kings (Ratatat remix) - Slim Thug, Bun B. & T.I.
4. The Lucky One - Au Revoir Simone
5. Ce Jeu - Yelle
6. So Low So High - Maps
7. Harper's Dough - King Creosote
8. Fancy Footwork - Chromeo
9. Waterfall - Linus Loves
10. A-Z - Tracey Thorn
11. Don't Let Him Waste Your Time - Jarvis Cocker
12. Hide Me (Al Usher 12" Remix) - Granddadbob
13. Anorak Christmas - Sally Shapiro
14. Beautiful Life - Gui Boratto

Hela Jockes musiksmak hittar du här.

Jan Björklund gapar om skolans problem istället för att lösa dem, skriver jag idag.

Läs dom här dinosaurierna. Illa tänkt, illa skrivet. Resultatet blir stor humor. Med såna fiender behöver gayrörelsen inga vänner.