Åsa Petersen 2.0

Jag har grabbkväll. Hampan och Erik hänger i soffan, Mackan ligger i puffen. Vi har ätit pizza med bea. Nu snusar vi. Snart ska vi se filmen om Bob Dylan, I'm not there. Men jag är här på min grabbkväll.

Jonas Teglund och Mattias Alkberg spelar på Jazzomat i Luleå på lördag. Fan! Jag har tre problem med det:

1) Flygbiljetten skulle kosta 3000 spänn.
2) Jag har helgjour på jobbet.
3) Jag kan alltså inte komma.

Jag får skicka dit pappa och Magnus istället. Kanske kan de gå tillsammans? Det vore en rolig kombination.

För övrigt kan jag meddela att jag redan nu har bokat flygbiljetter till hemresan över jul. 1800 spänn i början av september.

Hårt vara hemlängtare.

Kolla in det här klippet. Sofi Fahrman intervjuar Justin Timberlake om hans samarbete med Johan Lindeberg. Sofi skriver på sin blogg att det är hennes sämsta och mest skakiga intervju. Jag vet inte jag. Det är väl snarare Justin som inte verkar ha en susning?

...med det politiska landskapet för närvarande. Läs här.

I går var vi på middag hos Emil och Peter. Emil har ett SIGNERAT Time-omslag med Hillary Clinton på. Jag blev helt starstruck. Det pirrar i min mage när jag tänker på Hillary. På samma sätt som det pirrar i pandatjejer när de tänker på Elmo. Jag ska be Emil skicka en bild på Hillarybilden.

-----
Uppdatering: Här är Hillary-bilden. Tack Emil!

"Waht Hillary believes - and why she thinks she'll win". Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag älskar den här killen. Älskar älskar älskar! Jag älskar även Peter Jidhe som gav honom guldbiljetten. Det var säkert bestämt av produktionen, men ändå.

Som stammare, med problem med min stamning, vet jag hur det är att vara så där nervös. Man tror man ska gå upp i atomer. Man darrar och bultar och svettas. Man kortsluts, förlamas och skäms.

Då är det inte mer än mänskligt att man undviker situationerna som utlöser nervositeten. Att man, bokstavligen, går och gömmer sig. Den här killen gjorde inte det. Han besegrade kanske inte skräcken, men han vågade visa den.

Och sjöng bra.

En guldbiljett räcker inte. Han borde få guldmedalj.

Klockan ringer. Jag stänger av den och tittar ut genom fönstret. Grå himmel, den 11 september 2008. Fem år sedan mordet på Anna Lindh. Den här dagen känns i kroppen. Förnimmelse av fasa. Regn som tårar från himlen senare i dag?

Jag har en särskilt stark bild från den 11 september 2003. En av mina bekanta från SSU står framför en jättelik affisch på Anna Lindh i Kungsträdgården. SSU-tjejen gråter förtvivlat. Fäster en ros i ramen.

Det var så ofattbart, så meningslöst. Bara bilden av Anna fanns kvar, kändes det som.

Så är det inte. Arvet efter Anna är levande och starkt. Det förpliktigar. Läs min krönika i Aftonbladet i dag.

Jag börjar bli besatt av Meryl Streep. Ända sen jag såg henne i Woody Allens Manhattan är jag hennes. Inte blev det bättre ikväll, när Maryam och jag - förmodligen sist i världen - såg Mamma Mia!

"Hon är en Pippi Långstrump!" viskade Maryam.
"Mmm", sa jag. En vuxen, stark och vacker.

Utstrålningen är grejen. Enorm integritet. Med en hint av bräcklighet. Shit vad snyggt.

Jag har från och till problem med snubbar (ja snubbar) som skitar ner kommentarstrådarna i den här bloggen med personangrepp. De har tydliga problem med att jag är kvinna, ledarskribent, feminist och normkritiker. De skriver hur korkad och ful jag är. De spekulerar i saker som: "Hon är nog bara en blekt blondin".

Jag är van vid sånt från min mejlbox i Aftonbladet. Den fylls nästan dagligen på med nya spyor. Det har med åren blivit en del av min vardag.

Med bloggen är det annorlunda. Jag betraktar den som mitt vardagsrum. Det som inte får sägas i mitt vardagsrum, får inte heller sägas här. Så från och med nu modererar jag kommentarerna. Skit publiceras inte.

-----

För övrigt är det intressant hur provocerande det verkar vara med en kvinnlig ledarskribent som skriver en personlig blogg. När jag skriver om politik stämplas jag som korkad: det ska jag som kvinna hålla mig borta från. När jag inte skriver om politik stämplas jag också som korkad: det ska jag som ledarskribent hålla mig borta från. Damned if you do och damned if you don't.

Livet blev lättare när farmor och familjen kom från Riis på Jylland till Anderslöv i Skåne.

"Men det var svårt också här ibland", sa pappa i sitt tal på minnesstunden: "Som för femtio år sedan, då far blev svårt sjuk och hamnade i Lund. De månaderna far var borta vilade allt i mors händer."

Några brev från den tiden är sparade.


Farmor skriver till farfar:

"Jag har köpt 5 hektoliter briketter. Det sinar ju i veden och ved är vekligen något jag saknar. Men det är ju härligt att vintern är så mild. Det fryser inte så mycket som när det är frostväder och låt oss hoppas att det snart blir vår.

Du ska inte ligga och spekulera om hurdant vi har det. Jag har pengar än och jag ska nog klara det så gott jag kan. Jag har sänt 25 kronor för motorn till min symaskin, det ordnade jag till den 1 februari. Till mangeln sände jag den 15 februari. Det kom en försäkring några dagar efter det att du kom på sjukhuset, den har jag också ordnat med. Jag tyckte det var bäst att ordna allt det jag kan, så kommer vi inte bakefter med något. Jag har också pengar till Ibs cykel i denna månad.

Du ska inte vara nervös käre Henry, jag skall nog sörja för att det går så bra som möjligt för oss och att vi får något att äta. Pojkarna är ju alltid hungriga, det vet du ju nog. Vi har ätit hela grisen och det saltade fläsket. Det var friskt och gott. Pojkarna riktigt njöt kan du tro. De åt mycket och det var synd att du fick smaka så litet av den."


Lite senare skriver farmor till farfar igen:

"Jag har inte fått pengar från sjukkassan mer än den enda gången, men jag har väntat varje dag. Det kom inga pengar idag heller men jag vill tro att de kommer i en nära framtid, annars får vi väl till att höra hur det förhåller sig. Vi har det gott här hemma. Vi har ett sånt trist väder, det regnar varje dag. Men vi får nog snart solsken igen.

Du måste ju skriva om det är något du behöver däruppe och om du saknar pengar. Du ska ju ha några pengar hos dig. Irene pratar om dig varje dag och hon sitter alltid på din plats."


Bo (min farbror) skriver om farfar om veden:

"Jag hoppas du har det gott och det tror jag att du har. Här hemma har vi det så gott vi kan ha det. Tore (gårdsägaren, min anm) är ju snäll mot oss, det har han ju alltid varit.

Igår körde jag hem bränne. Jag körde hem fem lass med den lille vagnen. Fastän jag körde hem så mycket har jag inte ens tagit hälften av det som fanns att plocka samman. Nu klarar vi oss fint ett bra tag med det bränne jag körde hem igår.

Jag utfodrar grisarna varje lördag kväll och söndag. Där tjänar jag fem kronor varje vecka, det blir ju alltid något utav det.

PS! Vi har inte vunnit någonting på penninglotteriet för februari, men vi har köpt en ny lott som har nummer 1 441 141, ett lätt nummer att komma ihåg om man tänker efter ordentligt."

Vi har då aldrig haft nån skoter. Bil behöver man ju i Norrbotten, så det har vi haft. Några olika årgångar av SAAB 9000 och SAAB 95. Annars brukar pappa mest cykla runt i på sin Skeppshult. Men nu, nu har han köpt en traktor!

"Jag satte lite färg på fredagen och köpte en traktor, en John Deere 6100L, 1995-års modell. Traktorn är i fint skick med en motor på 75 hk, frontlastare och servo. Den vänder på en femöring.  Nästa år slår jag mitt hö på egen hand", skriver pappa stolt i sin blogg.

Mamma mms:ar bildbevis:


Pappa med John Deere.


Pappa bygger traktorgarage.


Jag slår vad om att traktorgaraget kommer att bli större än själva stugan.