Katrine och jag
Här är mitt svar, publicerat i Tiden nr 3/2007.
-----
Nej du, Katrine Kielos. Mig placerar du inte så lätt i det "identitetspolitiska" facket. Jag känner mig inte hemma i dina idémässiga klassificeringar. Lika lite som människor känner sig hemma när den politiska debatten reducerar dem till sitt kön, sin etnicitet, sin sexualitet eller sitt funktionshinder.
Jag skrev i Aftonbladet att "Mona Sahlin länge har arbetat mot diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder. Det har inte alltid varit poppis i arbetarrörelsen, länge insnöad på bara klassanalys."
Av detta drar Kielos slutsatsen att jag inte vill förändra den ekonomiska strukturen i samhället. Mest förhindra att medlemmar av marginaliserade grupper känner sig diskriminerade och kränkta. Som om jag bara skrapade på ytan.
För det första: Naturligtvis är en av politikens viktigaste uppgifter att se till att människor får vara sig själva och leva i frihet från förtryck. Vad är politikens syfte, om inte att göra människor fria?
För det andra: Jag är övertygad om att ekonomiska orättvisor hör samman med att människor kränks och diskrimineras. Kvinnor som grupp har inte lägre löner och mindre makt för att de är kvinnor - utan för att mäns överordning och kvinnors underordning finns inbyggt i samhällets strukturer. Människor med "fel" hudfärger och "konstigt" namn har inte svårare att komma in på krogen eller arbetsmarknaden för att de kommer någon annanstans ifrån - utan för att Sverige lider av strukturell rasism. HBT-personer har inte färre rättigheter än andra för att deras kärlek och lust är annorlunda - utan för att homofobin präglar vårt samhälle.
En av mina stora inspirationskällor är den amerikanska rättviseteoretikern Iris Marion Young. Hon menar att människors skilda förutsättningar att göra sig hörda är en lika stor orättvisa som skillnader i materiell standard. Ofta går dessa orättvisor hand i hand. Människor som inte respekteras i det offentliga samtalet missgynnas när de gemensamma resurserna ska fördelas.
"Min främsta kritik mot fixeringen i välstånd, inkomster och sociala positioner är att en sådan låsning skymmer det institutionella sammanhang som fördelningen äger rum i och som till stor del bestämmer hur den kommer att falla ut", skriver hon i sin essä Rättvisa och fördelning.
Young anser att rättvisa råder "när medborgare kan mötas i en fri diskussion om gemensamma frågor och problem". Hon hävdar att diskussionen är fri först när den inte påverkas av dominans- eller förtrycksförhållanden och om den präglas av ömsesidig tolerans för olikheter. Goda relationer mellan människor är förutsättningen för social rättvisa.
Detta är kärnan. Resurser kommer bara att fördelas rättvist mellan människor om människor ser varandra som människor. Inte som varandras kön, etniciteter, sexualiteter eller funktionshinder. Därför räcker det inte, som den traditionella socialdemokratin, att bara koncentrera sig på klass. Det ensidiga klassperspektivet glömmer många människor. Det är blint för andra över- och underordningar än de som från början beror på ekonomi -
men som ofta resulterar i ekonomisk ojämlikhet. Arbetare har också ett kön, en etnicitet och en sexualitet. Om vi inte erkänner det, om vi inte tar itu med andra orättvisor än de som redan Marx förstod, blir bilden av arbetaren lika inskränkt som den var i arbetarrörelsens barndom. Ni vet den där rågblonda, muskelstinna mannen. Han med en kvinna i bakgrunden som lagar hans mat, tvättar hans strumpor och ammar hans barn.
Byggnadsarbetaren som är bög. Hotellstäderskan som sliter hårdare än vilken metallarbetare som helst. Han som var akademiker i sitt förra land men som aldrig får komma på anställningsintervju i Sverige. Alla kan de hälsa hem i en arbetarrörelse som vägrar att se annat än klass och som därmed blir blind för annat förtryck som drabbar människor.
Jag brukar sammanfatta min politiska agenda med att "alla människor ska ha rätt att vara sig själva". De ska få vara människor på sina egna villkor - alltså slippa gestalta sina kön, etniciteter, sexualiteter eller funktionshinder i omgivningens fördomsfulla ögon. Är det då inte paradoxalt av mig att skriva så mycket om förtryck på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder?
Nej. För att kunna göra upp med förtrycket måste man först erkänna att det existerar. För att komma till ett samhälle där alla människor får vara just människor måste man synliggöra hur människor inte får vara det i dag. Diskrimineringen måste upp på bordet. Precis som arbetarrörelsen en gång i tiden synliggjorde klassförtrycket för att kunna göra något åt det.
Men visst, när man diskuterar förtryck på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder är det viktigt att inte bli ödesbestämd. Att inte reducera människor till "grupper". Att inte uttrycka sig som att "kvinnor är så här, bögar är så här, blattar är så här". Det är egna individer vi alla ska få vara. Därför är jag så förtjust i queerteorin.
Queerrörelsens chefsideolog är amerikanskan Judith Butler. Hon är professor vid University of California. 1990 gav hon ut boken Gender Trouble.
Kvinnorörelsens misstag är att den ser kvinnor som en enhetlig grupp med samma karaktärsdrag och intressen, skriver Butler. Feminismen förnekar visserligen att manlighet och kvinnlighet har med gener och hormoner att göra. Men den hävdar i stället att den patriarkala kulturen har byggt "manlighet" och "kvinnlighet" på mäns och kvinnors kroppar. Så blir den kulturella konstruktionen av kön lika svår att komma undan som den biologiska. Inte heller kvinnorörelsen lämnar utrymme för den enskilda människan att själv välja sin identitet, hävdar Butler.
Hon vägrar att se könsidentiteten som en statisk del av människan. Tvärtom är könsidentiteten föränderlig och skiftande, beroende på sammanhang och tidpunkt. Tänk efter, säger Butler. Människor brukar beskriva sig som mer eller mindre manliga eller kvinnliga. Könsidentitet är alltså en sorts föreställning. Den skapas av vad du gör, inte av vem du är: "There is no gender identity behind the expressions of gender [...] identity is performatively constituted by the very 'expressions' that are said to be it?s results."
Det gäller alltså att varken låta biologiska eller sociala myter låsa fast människor I särskilda beteenden eller fack. Vi är vad vi gör oss till. Och vad vi gör andra till. Strukturer kan förändras, liksom människor. De förändras hela tiden. Däri ligger hoppet.
Katrine Kielos räknar upp en rad politiska åtgärder som hon tycker är "identitetspolitiska". Bland annat kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, positiv särbehandling av invandrare vid anställningar, inrättandet av myndigheter som Homo och Jämo samt kampen mot "sexualiseringen av det offentliga rummet". Sen skissar Kielos på alternativ som skulle kunna "fokusera på omfördelning i ekonomin och dekonstruktion av identiteter": Hon vill bland annat ha bistånd, frihandel, arbetskraftsinvandring, höjda kvinnolöner, individualiserad föräldraförsäkring och opinionsbildning som dekonstruerar begrepp som etnicitet, sexualitet, kön och ras.
Ja tack, gärna! Jag ställer utan vidare upp på Kielos alternativ. Men jag kan tänka mig att plocka ett och annat från den "identitetspolitiska" agendan också. Jag gillar förslaget om att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser. Den ständiga kvoteringen av män måste mötas med tillfällig kvotering av kvinnor. Så kan näringslivet tvingas att förstå att kvinnor är lika mycket människor som män - och med tiden helt sluta kvotera. Jag gillar Jämo, Homo och de andra ombudsmännen. Diskriminering av kvinnor, HBT-personer och personer med utländskt ursprung är vanligt. Därför behövs myndigheter som upplyser och driver deras fall.
Jag har svårare med "positiv särbehandling av invandrare". Det skulle nog kräva bestämmelser för vem som är "svensk" och vem som inte är det. Ett sådant system skulle marginalisera mer än det förenar. Likaså har jag blivit allt mer skeptisk till kampen mot "sexualiseringen av det offentliga rummet". Sex på jämlika villkor, som bygger på lust och frivillighet, är positivt. Fritt sex hjälper till att bryta ner fördomsfulla bilder av könen som säger att kvinnor antingen är horor eller madonnor. Könsroller som talar om för oss att killar alltid vill ha sex - och tjejer aldrig. Det är snarare "könandet" av det offentliga rummet som är problemet. Med "könande" menar jag fördomsfulla bilder av hur män och kvinnor är eller ska vara. Sådana budskap kan man aldrig lagstifta bort. De är ofta mycket subtila.
Krystade indelningar i "identitetspolitik" och "dekonstruktionspolitik" - så uppfattar jag Kielos artikel - är ingenting för mig. Jag vill låta människor vara sig själva. Jag vill att vi alla ska kunna leva i frihet från förtryck - och slippa krystade etiketter som människor sätter på varandra. Ibland kan man ta politiken till hjälp för att uppnå det samhället. Lagarna ska självklart inte diskriminera. Det är exempelvis sjukt att olikkönade pars giftermål kallas äktenskap medan samkönade par får nöja sig med registrerade partnerskap. Och att så många av skolans läroböcker i biologi fortfarande tillåts sprida fördomar om HBT-personer!
Andra gånger är det opinionsbildning som behövs. Eller helt enkelt ett personligt förhållningssätt till sig själv och till andra som innebär att vi alla får vara oss själva. Jag inbillar mig inte att jag kan bli en fördomsfri person. Men jag kämpar för att vara det. Jag gör nya försök varje gång jag misslyckas.
Om Kielos vill etikettera mig som "identitetspolitisk" så får hon väl göra det. För egen del vill jag väldigt gärna komma bort från etiketterna.
Måste erkänna att jag skummade det mesta. Men dina tankar kring "sexualiseringen av det offentliga rummet" och "könandet" kändes spontant riktiga.
Du skriver lite tillbakadraget, går inte på så hårt och det är nog vettigt. Men måste kvinnor göra så för att inte framstå som rabiata?
Här ett utdrag från ett längre inlägg på min blogg där jag kommenterar Katrines syn på klass och identitet:
"Ett problem med Kielos resonemang är att hon inte på ett tydligt sätt skiljer på mål, åtgärder och resultat. För frågan som inställer sig är ju hur man kommer åt de underliggande strukturerna? Det är dessutom oklart vad Kielos menar med den underliggande strukturen. Å ena sidan framgår det i en av de citerade passagerna från Kielos inlägg att det hela handlar om ekonomiska skillnader, men å andra sidan verkar hon skilja ekonomiska orättvisor från kulturella, Det är också märkligt att hon inte urskiljer andra typer av ojämlikheter, t. ex makt, status och utbildning. I vilket fall är ju strukturerna det som orsakar skillnader och inte blott symptom på detsamma.
Nå, hur kommer man åt strukturerna enligt Kielos? Varken de exempel hon ger på identitetspolitik eller de exempel hon ser som den socialdemokratiska framtiden ger något entydigt svar. Kvotering av styrelseplatser är t. ex en specialåtgärd men inte kvotering av föräldramånader. Å ena sidan handlar det om att i verkligheten (?på allvar?) höja kvinnolönerna, å andra sidan är det föreställningar som ska bekämpas. T. ex så ska förställningen om att invandrare behöver Sverige åtgärdas genom arbetskraftsinvandring, däremot leder inte anti-diskriminerings lagstiftning till föreställningen om allas lika värde utan bidrar till att institutionalisera utanförskap.
Problemet är väl också att det inte är så lätt att skilja orsaker från symptom och därmed blir det också svårt att avgöra vad som är en otillåten specifik åtgärd och vad som är en tillåten grundläggande satsning. Förmodligen handlar det helt enkelt om utifrån vilken nivå man väljer att betrakta saker utifrån. Man skulle ju kunna välja att se hela klasspolitiken som en enda stor specialåtgärd för en marginaliserad grupp.
Och detsamma gäller för identitetspolitiken, som på sin högsta nivå skulle svara på frågan vad det innebär att vara människa. Ur en sådan synvinkel kan säkert identitetspolitiken ställa en del kritiska frågor till klasspolitiken, Hur rimligt är det att sträva efter det klasslösa samhället utan några motsättningar och där alla kategoriseringar dekonstruerats? Vi kan ha det som mål, i den meningen att vi riktar våra åtgärder dithän. Kvoterar vi kvinnor till styrelserummen ökar kanske sannolikheten att nästa VD är en kvinna, som blir en förebild för andra kvinnor och som i slutändan gör vårt samhälle en smula mer jämställt. Likaså missar den individnivån. En individ kan ju genom specifika åtgärder göra en klassresa. Klasser har inget statiskt innehåll."
Varför kan vi inte inom SAP diskutera såväl klassanalys som identitetspolitik? De är inte oförenliga.