Efter sex dagar i Cannes
Jag tror jag börjar bakifrån.
När planet svänger in över Södermalm, vi landar på Bromma, får jag en klump i halsen. Vad vackert det är. Vita bergen, Saltsjön, Gröna Lund, till och med hörnet Renstiernas gata/Kocksgatan kan jag se. Där nere i den ljusa sommarkvällen är mitt liv. Fast det inte alltid känns så. Jag har ju vanan att längta bort, längta hem, till en stad hundra mil norrut som faktiskt inte har varit mitt hem på många år nu.
Nåja, om inte ens ett dygn är jag i Luleå och då kommer det att kännas annorlunda. Då kommer jag att cykla från Udden via Norra hamn över Loet till Burströmska. Jag kommer att tänka att hemma - det är just här där solen faller i Bottenviken.
Kanske har jag flera hem. Kanske är det en ynnest att inte behöva välja. Inte än.
***
På flygplatsen i Nice, några timmar tidigare. Mamma, pappa och jag är loja efter sex dagar i stekhet ledighet. Samtalet har minimerats till intern humor, familjära koder.
Mamma: Det är katastrofer som driver utvecklingen framåt.
Pappa: Jag tror på hämnd och prestige.
Åsa: Hahahah.
Pappa: Vad tror du på, Åsa?
Åsa: Inget.
Mamma: Pappa och jag tror i alla fall på nåt.
***
Vid horisonten ligger lyxyachterna på rad. En har helikopter på aktern, det är för flådigt för att vara sant. Jag är övertygad om att 30-årskrisen är här. Jag ägnar nämligen tiden på stranden åt att älta gamla relationer. Varför ska det vara så svårt att hålla kärleken vid liv?
Jag fattar inte varför de tankarna drabbar mig nu. Det var länge sedan jag var ljus eller mörk av kärlek. Först när jag slutar fundera och börjar läsa Jens Christian Grøndahls Lucca kommer jag på det. Jag brukar bara resa till soldränkta ställen när jag är kär. Parga i Grekland, Koh Tao i Thailand, Hvar i Kroatien, Montepulciano i Toscana... Där har luften darrat, antingen av nyförälskad passion eller av upphällningens frustration.
Jag sitter i Cannes och tittar på havet och jag tänker att nästa gång ska inte kärleken bränna. Nästa gång ska den vara som en svalkande hand, en lugnande salva i hettan. Kärleken behöver inte vara svagare för det, den måste bara bli skönare. Så att den går att leva med i längden.
***
Pappa hittar en ljuvlig kulturartikel i DN.
"P.S. Julskyltning i Grönköping. I dag ha de hängt ut porträtt i Killbergs bokhandel af det gamla svinet. Bakom hela fönstret fullt af Fridas bok. Likadant i andra bokhandeln. Men jag ligger hemma på soffan och vrider händerna och liksom väntar på att de skola komma och häkta mig."
Författaren Birger Sjöberg skriver till sin bror om hur succén med Fridas bok lamslår honom. Med "det gamla svinet" menar Sjöberg sig själv.
Offentlighet gör ont, oavsett om man helgonförklaras eller kölhalas i den. Jag ska tänka på det nästa gång jag kommer till jobbet och möts av mejl som det här: Där täppte jag allt till munnen på dig bättre än en kanelbulle skulle ha gjort.
När planet svänger in över Södermalm, vi landar på Bromma, får jag en klump i halsen. Vad vackert det är. Vita bergen, Saltsjön, Gröna Lund, till och med hörnet Renstiernas gata/Kocksgatan kan jag se. Där nere i den ljusa sommarkvällen är mitt liv. Fast det inte alltid känns så. Jag har ju vanan att längta bort, längta hem, till en stad hundra mil norrut som faktiskt inte har varit mitt hem på många år nu.
Nåja, om inte ens ett dygn är jag i Luleå och då kommer det att kännas annorlunda. Då kommer jag att cykla från Udden via Norra hamn över Loet till Burströmska. Jag kommer att tänka att hemma - det är just här där solen faller i Bottenviken.
Kanske har jag flera hem. Kanske är det en ynnest att inte behöva välja. Inte än.
***
På flygplatsen i Nice, några timmar tidigare. Mamma, pappa och jag är loja efter sex dagar i stekhet ledighet. Samtalet har minimerats till intern humor, familjära koder.
Mamma: Det är katastrofer som driver utvecklingen framåt.
Pappa: Jag tror på hämnd och prestige.
Åsa: Hahahah.
Pappa: Vad tror du på, Åsa?
Åsa: Inget.
Mamma: Pappa och jag tror i alla fall på nåt.
***
Vid horisonten ligger lyxyachterna på rad. En har helikopter på aktern, det är för flådigt för att vara sant. Jag är övertygad om att 30-årskrisen är här. Jag ägnar nämligen tiden på stranden åt att älta gamla relationer. Varför ska det vara så svårt att hålla kärleken vid liv?
Jag fattar inte varför de tankarna drabbar mig nu. Det var länge sedan jag var ljus eller mörk av kärlek. Först när jag slutar fundera och börjar läsa Jens Christian Grøndahls Lucca kommer jag på det. Jag brukar bara resa till soldränkta ställen när jag är kär. Parga i Grekland, Koh Tao i Thailand, Hvar i Kroatien, Montepulciano i Toscana... Där har luften darrat, antingen av nyförälskad passion eller av upphällningens frustration.
Jag sitter i Cannes och tittar på havet och jag tänker att nästa gång ska inte kärleken bränna. Nästa gång ska den vara som en svalkande hand, en lugnande salva i hettan. Kärleken behöver inte vara svagare för det, den måste bara bli skönare. Så att den går att leva med i längden.
***
Pappa hittar en ljuvlig kulturartikel i DN.
"P.S. Julskyltning i Grönköping. I dag ha de hängt ut porträtt i Killbergs bokhandel af det gamla svinet. Bakom hela fönstret fullt af Fridas bok. Likadant i andra bokhandeln. Men jag ligger hemma på soffan och vrider händerna och liksom väntar på att de skola komma och häkta mig."
Författaren Birger Sjöberg skriver till sin bror om hur succén med Fridas bok lamslår honom. Med "det gamla svinet" menar Sjöberg sig själv.
Offentlighet gör ont, oavsett om man helgonförklaras eller kölhalas i den. Jag ska tänka på det nästa gång jag kommer till jobbet och möts av mejl som det här: Där täppte jag allt till munnen på dig bättre än en kanelbulle skulle ha gjort.
Kommentarer
Trackback