Åsa Petersen 2.0

Vi har alla någon som skär i hjärtat på oss. Någon som har klivit rakt in och vägrar gå ut igen. Någon som vi trodde på, som vi fortfarande tror på, trots att loppet är kört för länge sen. Hjärnan vet, men hjärtat vägrar. För hoppet är det sista som lämnar och även ett hjärta som har brustit kan slå. Han eller hon blir vår ömma punkt, den som raserar kvällen utan att finnas där.

Jag råkade trycka på en sån öm punkt ikväll. Nämnde ett namn, förstod snart att namnet var en kärlek. Jag ville ropa: "Jag vet hur det känns!" men det är ju inte sant. Det känns olika för oss alla, hur lika vi än är. Vi är alla övertygade om att ingen, INGEN, kan ha känt på samma sätt förut.

När luffarna slipper att vandra, JP Nyströms
(Text och musik: Svante Lindqvist augusti 1999)
(Det sägs om tornsvalor att de inte kan lyfta utan hjälp om de landar på marken)

När allting är hopplöst och allting känns fel
När längtan drar ut dig i natten
Allt har du satsat och allt satt på spel
Du sjunker i mörkaste vatten

Ingen som ser dig och ingen som bryr sig
Ingen som minns alla gånger
Som du sagt det rätta och gjort någon gott
Ingen som minns dina sånger

Men de vildaste vatten blir alltid till sel
Och tid läker djupaste såret
Pusslet blir färdigt med sin sista del
Och vargarna vänder i spåret

För den vilsnaste vandrare finns där en famn
Och svalorna hittar varandra
Båtarna kommer till slut till sin hamn
Och luffarna slipper att vandra

Det finns nån därute som vet var du bor
Som lägger sin hand på din panna
Den som du längtar är den som du tror
Som väntat och sen kommer stanna

Men kärlek behöver all kraft den kan få
Som svalan som landat på backen
Vill man igenom en låg port få gå
Så måste man böja på nacken

Som sångerna strävar mot sin sista ton
Så söker sig vi mot varandra
Och svalorna somnar i sina bon
Och luffarna slipper att vandra