Åsa Petersen 2.0

Jag brukar störa mig på folk som talar om "debattören och PROVOKATÖREN Michael Moore". Alla ska liksom poängtera att den där mannen, han ska alltid måla allt i svart och vitt. På det sättet talar de om att de själva är mycket mer sakliga, svala, sanna. Well, jag gillar passion bättre än ängslan. Samhällskritik som underhållning är Michael Moores paradgren. Det kräver spets.

I Sicko ligger spetsen i ämnet självt. I USA finansierar människor sin egen sjukvård genom att köpa försäkringar hos privata vårdbolag. Sedan när människorna blir sjuka nekar vårdbolagen dem vård, operationer och mediciner. Det ingick inte i vinstkalkylen att folk verkligen skulle behöva hjälp.

En bebis som dör av feberkramper därför att vårdbolaget inte godkänner behandling på det sjukhus som mamman lyckas ta lillflickan till. Mamman borde ha tagit egen bil istället för ambulans, säger vårdbolagsbödlarna. Moores skräckexempel är onekligen effektiva, och alldeles sanna.

Fast sedan alltså. Är jag beredd att hålla med dem som talar om PROVOKATÖREN Michael Moore. Fonden för skadade hjälparbetare efter 11 september vägrar hjälpa tre hjältar att få vård för deras lungproblem. Moore talar då om att fångarna, terroristerna, på Guantanamo får all förstklassig vård de vill ha. Det är populism i samma stil som det svenska exemplet "varför är fängelsematen bättre än skolmaten?"

Michael Moore sätter hjälparbetarna i en båt och styr den mot Guantanamo. De släpps förstås inte in till vården, trots att Moore ropar sitt ärende i megafon. Då styr han skutan mot Kuba. Där tas hjälparbetarna emot som de hjältar de är. Får förstklassig behandling och billiga mediciner, en varm hand på axeln och lättare att andas.

Jag gråter som ett barn i biofåtöljen. Där räddades ett människoliv, och ett till, och ett till. Vad kan vara viktigare?

Fast vänta. Får vanliga kubaner samma vård? Tidigare i dokumentären har Moore visat en rankning av sjukvården i världen. USA hamnar på plats 37, Kuba på plats 39. Michael Moores skönmålning av den kubanska sjukvården är så klart en drömlik propagandavinst för den kubanska diktaturen. Inte konstigt att läkarna plötsligt står uppradade.

Är det verkligen för mycket begärt att kräva demokrati OCH välfärd på samma gång? Nej. Särskilt inte som Moore i alla andra fall beskriver generell välfärd som en direkt konsekvens av demokrati. Ett samhälle där människor tar ansvar för varandra kräver människor som vågar kräva sin rätt. Regeringen ska vara rädd för folket, istället för tvärtom.

Det hade räckt så himla bra med Moores skildringar av det amerikanska sjukvårdssystemets oerhörda cynism. Det hade räckt så himla bra med brittiska labourmannen Tony Benn som tittar in i Moores kamera och säger "Om samhället har råd att betala människor för att döda, har samhället naturligtvis råd att betala människor för att vårda."

Oh yeah.

Michael Moore använder det fria ordet på ett alldeles strålande sätt, för att sprida sitt budskap över världen. Men han lyfter inte ett finger för att försvara kubanernas fria ord, i form av mänskliga rättigheter och demokrati.

Det gör mig Sicko.