Åsa Petersen 2.0

Jocke och jag i Almedalen 2007. Foto: Eric Sundström

Andra är som sagt på Almedalsveckan. Mitt tvångsmässiga behov att påpeka det visar vilken almedalsräv jag varit förr om åren.

Jag har fina minnen därifrån. Minns särskilt 2003, då Anna Lindh tog Almedalen med storm. Hennes tal höll Palmeklass, till och med Expressens PM Nilsson var lyrisk. Det var en förföriskt mild visbykväll i disig solnedgång som luktade hav. Det var kvällen jag blev övertygad EMU-anhängare.

Två månader senare var Anna Lindh död och EMU ett svart hål i magen. Kanske, kanske om hon inte hade suttit uppklistrad över hela Sverige på de där jättelika Ja-affischerna?

2006, ett annat år jag minns. Arg som ett bi kom jag från Göran Perssons tal i Almedalen till sossarnas journalistmiddag. Palestina brann, Palestinaflaggorna vajade över publiken, men GP sa inte ett ord om Israels övervåld. Jag kastade i mig maten, kastade sura blickar på Perssons stab och kastade mig ut på uteserveringen. Hamnplan 5, med utsikt över havet.

Där satt min vän T. Som blev min vän just den kvällen. Vi visste om varandra sedan tidigare, hade läst varandras texter. Nu lärde vi oss om varandras hemlängtan. Hur det är att finnas i Stockholmssmeten, men inte känna sig hemma. Den där ständiga känslan av... avstånd. Var man än befinner sig.

Det var ett kort möte, men avgörande. Jag behövde inte känna mig ensam mer. För det fanns en annan som delade min ensamhet. Talade samma språk på en annan dialekt.

Apropå ensamhet. Värst var utan tvekan 1999, mitt första år i Almedalen. Då var jag 22 år, ny sommarvikarie på Aftonbladet och livrädd. Vågade inte prata med någon av hotshotsen. Kände mig inte värdig alla världsvana partiledare, politiska kommentatorer och PR-människor. Skrev mina krönikor på ett ynkligt hotellrum. Åt frukost, lunch och middag i absolut ensamhet på sunkiga turisthak. Smög längs fasaderna långt upp på Adelsgatan eftersom jag rodnade av blygsel i närheten av Donners Plats.

Sista kvällen släppte det lite. Sossarna, ett inte helt obekant parti för mig, hade journalistmiddag. Jag hittade nästan inte dit, men skuggade Mats Knutson som jag förstod skulle på samma restaurang. Väl framme fick jag sitta vid hans bord. Han var snäll. Han minns nog inte.

Jag kom tillbaka till Almedalen nästa år, och nästa. Lärde mig att mingla, lärde mig av med tjejen som inte tror att hon hör till. Eller åtminstone: lärde mig att gömma henne längst in.

Skål, Almedalen! Ni hinner ett glas rosé till innan Donners stänger.