Om SSU
Jag läser om i Fokus om falangstriderna i SSU. Jag känner igen alltihop från min egen tid i ungdomsförbundet. Så här skrev jag i SSU:s kongresstidning i år:
Vakna ur fraktionspsykosen
Min bästa vän heter Ann. Vi busar och tjafsar och pratar. Hon är som en syster för mig, för evigt. Kanske beror det på att vi träffades när hon var 18 och jag var 16, de där åren i livet då det händer så mycket. Man försöker hitta sig själv och man behöver hjälp på vägen, av någon som ser och förstår och hejar på.
Vi träffades i SSU. En hel sommar sjöng Ann och jag sånger ur Tidens sångbok. "Sådan är kapitalismen" var en av favoriterna. När vi kom till strofen "Som en missanpassad julgran, vilken underbar idyll" klämde vi i allt vi orkade. Madde vår kompis, också en SSU:are, pratar fortfarande om hur hemskt det lät.
Mina minnen från SSU är många. Vi bedrev valrörelse i en röd raggarbil i Luleå. Den var målad med budskap som "Hellre röd än död!" Alla som ville fick åka en sväng. Under raggarrundan runt centrum fick sig passagerarna en portion politik.
Det var 1991. Socialdemokraterna förlorade valet. På valnatten satt min kompis Ulrika och jag och grät i SSU-lokalen. Hennes äldre syster Eva orkade inte med oss. "Nu får ni rycka upp er! Så här fungerar politiken!"
Inte lätt för en dödligt övertygad fjortonåring att hacka i sig.
Låt homosexuella adoptera barn, motionerade jag till SSU-distriktets årskonferens. Det blev ett jävla homofobiskt liv, men mitt förslag vann. Jag var stolt som en tupp.
Som 17-åring kom jag med i Tvärdrags redaktion. Jag åkte till Stockholm och lyssnade storögt när redaktionens äldre medlemmar diskuterade saker som "våldets inneboende dynamik". En av dem kallade mig "knattereporter". Jag pepprade lokaltidningarna i Norrbotten med insändare och debattartiklar. De tyckte nog att jag var ett riktigt pain in the ass.
Ja, SSU har gett mig mycket. Minnen och vänner och kunskap och självförtroende.
Men SSU har också gjort ont. Min tid i ungdomsförbundet var alltför präglad av personkonflikter. "Är du inte med oss är du mot oss", var regeln som gällde inom organisationen. Det snackades så himla mycket skit och fanns så himla många förutfattade meningar. Vi bedömde varandra som företrädare för olika fraktioner, inte som självständigt tänkande individer.
Jag gick miste om många kloka människor bara för att de kom från "fel" SSU-distrikt. Efter min SSU-tid, när jag vaknade ur fraktionspsykosen, fick jag ägna mig åt att lappa ihop relationer med dundersmarta människor som jag hade kommit i konflikt med helt utan att känna dem.
Tänk på det under den här kongressen. Var schysta mot varandra och var schysta mot er själva. I stridens hetta är det lätt att dras med i skitsnacket, att sluta tänka själv. Jag var en av dem som länge lät fraktionerna styra och tappade bort mig själv. Om ni bara visste hur jag ångrar det i dag.
Vakna ur fraktionspsykosen
Min bästa vän heter Ann. Vi busar och tjafsar och pratar. Hon är som en syster för mig, för evigt. Kanske beror det på att vi träffades när hon var 18 och jag var 16, de där åren i livet då det händer så mycket. Man försöker hitta sig själv och man behöver hjälp på vägen, av någon som ser och förstår och hejar på.
Vi träffades i SSU. En hel sommar sjöng Ann och jag sånger ur Tidens sångbok. "Sådan är kapitalismen" var en av favoriterna. När vi kom till strofen "Som en missanpassad julgran, vilken underbar idyll" klämde vi i allt vi orkade. Madde vår kompis, också en SSU:are, pratar fortfarande om hur hemskt det lät.
Mina minnen från SSU är många. Vi bedrev valrörelse i en röd raggarbil i Luleå. Den var målad med budskap som "Hellre röd än död!" Alla som ville fick åka en sväng. Under raggarrundan runt centrum fick sig passagerarna en portion politik.
Det var 1991. Socialdemokraterna förlorade valet. På valnatten satt min kompis Ulrika och jag och grät i SSU-lokalen. Hennes äldre syster Eva orkade inte med oss. "Nu får ni rycka upp er! Så här fungerar politiken!"
Inte lätt för en dödligt övertygad fjortonåring att hacka i sig.
Låt homosexuella adoptera barn, motionerade jag till SSU-distriktets årskonferens. Det blev ett jävla homofobiskt liv, men mitt förslag vann. Jag var stolt som en tupp.
Som 17-åring kom jag med i Tvärdrags redaktion. Jag åkte till Stockholm och lyssnade storögt när redaktionens äldre medlemmar diskuterade saker som "våldets inneboende dynamik". En av dem kallade mig "knattereporter". Jag pepprade lokaltidningarna i Norrbotten med insändare och debattartiklar. De tyckte nog att jag var ett riktigt pain in the ass.
Ja, SSU har gett mig mycket. Minnen och vänner och kunskap och självförtroende.
Men SSU har också gjort ont. Min tid i ungdomsförbundet var alltför präglad av personkonflikter. "Är du inte med oss är du mot oss", var regeln som gällde inom organisationen. Det snackades så himla mycket skit och fanns så himla många förutfattade meningar. Vi bedömde varandra som företrädare för olika fraktioner, inte som självständigt tänkande individer.
Jag gick miste om många kloka människor bara för att de kom från "fel" SSU-distrikt. Efter min SSU-tid, när jag vaknade ur fraktionspsykosen, fick jag ägna mig åt att lappa ihop relationer med dundersmarta människor som jag hade kommit i konflikt med helt utan att känna dem.
Tänk på det under den här kongressen. Var schysta mot varandra och var schysta mot er själva. I stridens hetta är det lätt att dras med i skitsnacket, att sluta tänka själv. Jag var en av dem som länge lät fraktionerna styra och tappade bort mig själv. Om ni bara visste hur jag ångrar det i dag.
Kommentarer
Trackback