Åsa Petersen 2.0

För liten.


Kan nog bli lite trångt.


Som en smäck!


Den tar vi. Lite skitig men då kan man pruta och förresten är skit det nya snygga.

So tell me about the lilys?
I dare you to love me.

Imagine me & you (there goes the bride) är betydligt mer sevärd än titeln och omslaget antyder. Om man gillar socker med lite salt i.

Utanför min port står det ett par som ömsom låtsasboxas, ömsom pussas. Helt uppenbart nykära. Nog är det vår allt.

Det här är Christian, min kära vän. Han syns lite dåligt men igår sågs vi på vårkänslor och drinkar. Enda problemet var att jag hade glömt att han är typ dubbelt så stor som jag så jag kan inte dricka i samma takt som honom. Det blev en svår natt och en skakig morgon. Men det var det värt.

Jag har ju varit med om andra vårar. Men jag har varit så upptagen av att vara lycklig (2005) eller olycklig (2006) att jag ändå inte har varit med. Ikväll är det annorlunda. Jag har varit med! Alla snygga tjejer i lågskor, alla fina killar i bara skjortan. Den första solen och värmen som vi slukade ihop. tills vi huttrade hem i alldeles för korta kjolar och tunna jackor. Snälla vår lämna mig inte. Det är du och jag nu.

Jag står inför mitt livs hittills största utmaning: att ro ledarredaktionens flytt från plan 6 till plan 7 i hamn. Säg Hurts! till mig de närmaste veckorna och du får spö.

Det är vår och det pirrar i magen. Pirr pirr.

Inget att göra på torsdag kväll? Besök King Lily i hörnet Södermannagatan/Kocksgatan. Finare kläder har aldrig siktats på Södermalm.

Nu har det hänt.

Nyss fick jag sms med roliga upplysningar som slutade med: Men detta är megahemligt! Får inte avslöjas i blogg. Lova!

Mina vänner litar inte längre på mig.

Det vet ni väl att jag är TYST SOM EN MUSSLA. På allvar. Puss.

Jag har aldrig förstått det där med drömanalysens symbolik. En orm kan betyda mer pengar, en bil kan betyda nya möjligheter, eller vad de nu säger för nåt långsökt. När jag mardrömmer är det aldrig drunkningar eller drive by shootings eller annat actionartat. Jag mardrömmer att min bästa vän lämnar mig. Hon säger att hon hatar mig och aldrig mer vill se mig. Jag mardrömmer att jag är otrogen, att jag blir bedragen, att mina vänners barn föraktar mig, att jag misslyckas kapitalt på jobbet och blir av med det, att jag inte klarar matten på gymnasiet och därför inte kan söka in på högskolan. Det är inte särskilt svårt att förstå vad de mardrömmarna handlar om. Rädsla att bli lämnad, rädsla att misslyckas, att inte kunna leva upp till förväntningar. Skitenkelt om det skitsvåra i livet.

Nu går jag ut i vårvädret. Tar en latte på skakig uteserveringsstol, kisar mot solen, ler mot allt som rör sig. Kommer inte hem förrän solnedgången. Ring om det är nåt roligt, så ska jag svara med min allra ljuvaste stämma. Puss!

Jag var nyss på kiosken/postkontoret här bredvid. Mannen i kassan, han som alltid brukar vara så trevlig när jag ska posta mina brev, snäste och svor och sa inte ens hej då. Jag började genast fundera på om det var något med mig. Kanske gillar han inte min frisyr? Sen kände jag att det luktade popcorn från skrubben innanför kassan och tänkte: Det kanske bara är - livet.

Min kusin Jon i morgonljus. Jag blir alltid så glad när han kommer förbi.

Vad ska man tänka på om man aldrig har haft nån könssjukdom och står i valet och kvalet att använda kondom?

Hålla nollan!

Jag köpte en latte från killen på mitt Seven Eleven och berättade att jag har en helt ledig fredag framför mig.

Vet du vad du ska göra? Du ska se alla teveserier som går på förmiddan, Våra bästa år och Glamour och alla dom där, sa han och slängde med dreadsen.

Jag kände mig lätt som en fjäril.

Sommarminne: Prideparaden, Stockholm, 2006

Jag åt middag med mamma. Jag gav henne ett paraply från Marimekko i Helsingfors. Jag tänkte jag ville skydda henne från regnet.

Angående Måns Zelmerlöws schlagerhit Cara Mia vill jag bara säga:
Är det inte bra länge sen Enrique Iglesias ansågs sexig?

Var nere på affärn nyss. Mötte en mamma med sin lilla dotter, inbegipna i samtal.
"Mamma, pruttade du?" sa flickan precis när jag gick förbi.
Jag vill också ha en unge som frågar mig det.

Ge mig förslag på bra musik att lyssna på, snälla! Allt i min stereo och iPod känns bara utnött, man kan få livskris för mindre.

Jag skriver ofta om Ullis här. Nu ska jag berätta hur jag vet att vi är bästisar:

Jag satt på toa på Kvarnen i fredags. Trots att det var stökigt och sorligt och allt det där som hör till en utekväll hörde jag Ullis steg redan när hon var på väg nerför trappen till källaren.

Socialdemokraterna har fått sin första kvinnliga partiledare. Ikväll blir det finaste klänningen och finaste champagnen. Jag ska skåla med några av de smartaste tjejerna jag känner.

En sak är säker. Jag har aldrig kunnat leka "Det här är vår låt" med mina romanser. Kolla bara listan nedan:

En kulturarbetarkille av den mer komplicerade sorten associerar jag ofelbart med Kate Ryans discoschlagerdänga Je t'adore. Ett bajenfans som älskar hårdrock tänker jag genast på när jag hör Carolas Evighet. En vacker pojke som jag hade spanat på i hundra år äger sången Gråt inte, kämpa Mari från nyuppsättningen av Jösses Flickor. Vill ni att jag ska fortsätta? En buse som det gick käpprätt åt skogen med men som passar utmärkt som polare fick When you were young med The Killers. Den är suverän, den var han inte värd! Någon som krossade mitt hjärta alldeles förfärligt hör samman med Robyns kaxiga Handle me - när ett mer passande val hade varit 50 ways to leave your lover med Paul Simon.

Om nån undrar hur jag kom på att skriva om det här tog jag ett varv i min iPod på tunnelbanan i morse.

Mió Evanne hälsar: Just another day in my faboulous life.

Textrad som fastnat i mitt huvud:

Där försvann din oskuld
bye bye, oh ja
bye bye ha det bra

Återkommer när jag kommit på vilken lulebo som toastar.

Ullis kom hit nyss och skulle pigga upp mig. Hon sa:

"Ikväll kan du se Efterlyst. Och se om det är nån som du känner."

Ullis i mitt hjärta.

2007-02-08

Alla har redan sagt det men jag säger det igen: Vilken rollprestation Helen Mirren gör i The Queen! Hon kommer sopa röda mattan på Oscarsgalan. Ja, på alla galor över huvud taget.

Bäst är Helen Mirren när hon inte säger nåt, eller rättare sagt, hon behöver inte säga nåt. Den där krumma och ändå stolta, benhårda hållningen. De där bastanta vaderna som liksom vaggar fram mot undergången, eller i alla fall mot nederlaget. Det där sättet att knipa ihop läpparna och sluta ögonen när slaget är förlorat. När drottningen på Blairs inrådan åker till Buckingham Palace och erkänner förödmjukelsen. Monarkins drottning mot folkets prinsessa, självklart avgår prinsessan med segern. Till slut.

För mig handlar The Queen om hur offentligheten skaver mot människor. Antingen ger de alldeles för mycket, som Diana: paparazzis blev hennes död. Eller så ger de alldeles för lite, som drottningen: "Duty first. Self second. I was raised that way".

Gemensamt för båda är att de inte har något val. Offentliga personer tvingas att använda en av två strategier. Antingen fläka ut sig eller gömma sig. Mellantinget går inte, det slutar alltid med det ena eller det andra, för att medieklimatet så himla gärna slukar en hel. Valet står bara mellan allt eller inget, för att man på något sätt ska kunna behålla kontrollen över den offentliga bilden av sig själv.

Oavsett vilken lösning man väljer, präglar den ens privatliv. Den som väljer att berätta allt upplever till slut saker för att de ska berättas. Om inte offentligheten vet om vad som har hänt, har det inte hänt. Scenen blir ens värld, livet blir den pjäs som spelas på scenen. Den som väljer att inget berätta känner till slut att inget får hända, för då kan det ju komma ut, rykten kan börja gå. Det gäller inte bara att hemlighålla sin svaghet och sorg. Det gäller att inte vara svag och sorgsen över huvud taget. För det vet man ju, utan eld ingen rök.

Jag vet inte vem jag hade varit om jag inte hade haft en offentlig roll. Jag vet bara att jag hade varit någon annan. Jag är inte särskilt känd, men det lilla kändisskap jag ändå har formar mig. Och det värsta är: jag vet inte om jag klarar mig utan offentigheten längre. Jag är så van vid andras blickar på mig att jag ibland tror att jag skulle upplösas, inte längre finnas till, om folk slutade titta.

Sex tecken på att jag är lite för stressad just nu:

Mitt hem är skitigt men inte en pinal ligger framme. Jag kompenserar att jag inte hinner städa med att plocka, plocka. plocka.

Min soppåse är fylld med lattemuggar och andra förpackningar från Seven Eleven. Jag som inte ens gillar deras pasta med skinka och ädelost äter den hela tiden.

Jag svarar sällan i telefon, inte ens i den privata som bara några få har numret till. Men sluta inte ringa, snälla, jag tycker fortfarande om er jättemycket.

Jag är helt absorberad av en roman som jag ändå inte har rört på 14 dagar.

Jag har en låt på repeat i min iPod som jag inte gillar längre.

Jag drömmer om en vecka i Playa Ingles.

Anne Hathaway som journalisten Andrea Sachs i Djävulen
bär Prada

Ett jobbmöte som börjar så här:

"Du ser ut som en filmstjärna. Som en journalist i en film"

Hur avslutar man det?

Magen full av ambassadmat, huvudet fullt av klasskamp. Det är en kluven Åsa som nu ska gå till sängs.

Säsong 5, episod 12. Ett avsnitt av Vita Huset som sliter i magen innan det äntligen är över. Jag är nu officiellt kär i Mr Toby Ziegler.

Någon påminde mig om min besinningslösa kärlek till New York.

-----

Manhattan den 3 mars 2004

Hej där hemma

Idag är det "super tuesday" i USA. I korsningen utanför mitt hotell står en man i John Kerry-keps och delar ut John Kerry-broschyrer. På TV-nyheterna diskuteras "gay marriage". Konservativa snubbar talar om "värden vi måste föra vidare till våra barn". Det är inte människovärdet de talar om.

Jag kom till New York i lördags. Skulle gå från Empire State till Time Square (sjukt häftigt ställe!) men gick åt fel håll på Broadway och stod plötsligt vid Ground Zero (eller plötsligt och plötsligt, vi hade gått ett bra tag). Det var en överväldigande upplevelse. 11 september kändes som igår - känslan av omedelbar fara och sorg kom tillbaka.

I söndags stod jag och väntade på mitt sällskap på Fifth Avenue. Världen drabbade mig. Har nog aldrig känt mig så liten i ett så stort sammanhang. New York är ju inte i första hand USA, utan hela världen samlad på ett och samma ställe. Det är så coolt. Det är, som jag skrev tidigare, överväldigande.

FN-huset innebär dålig hy (man konfererar i salar under jord med typ ingen luftkonditionering). Men också här är världen samlad. Afrikanska kvinnor med underbara håruppsättningar och färgstarka, strålande klänningar kommer in i salen och en stackars blond svenska i svart kavaj bleknar tills knappt konturerna syns. Folk pratar, pratar, pratar men de lyssnar på varandra också.

Ikväll har jag ledigt. Tänkte sätta mig i nån bar och ta en Cosmopolitan (mest för Carrie Bradshaws skull). Eller shop 'til I drop. Eller, om jag känner för att vara lite seriös, gå på museum. Vid närmare eftertanke blir det nog drinken - jag är oförbätterlig plus att jag har sjukt ont i benhinnorna efter alla promenader.

From New York with love,
Åsa
(som ni märker har jag absolut ingen distans till det här stället)

Ikväll vinner The Ark melodifestivalen. Jag kommer att sitta andlös framför teven. Ola Salo är så god och så vacker - dessutom kryddad med en stor portion självdistans.

För mig är Ola Salo inte bara stor som artist. Året var 2000, jag höll just på att för mig själv formulera en feminism som även ser orättvisor och förtryck på grund av etnicitet, sexualitet och funktionshinder. Som gör upp med den benhårda norm som hindrar många människor att vara sig själva. Det kallas intersektionalitet på universitetssvenska. Det visste jag inte då, om begreppet ens var uppfunnet än.

Det var mitt i sommaren, solen stod högt över Saltsjön vid Slussen och jag hörde The Arks It Takes A Fool To Remain Sane för första gången. Den blev mitt soundtrack.

Every morning I would see her
getting of the bus
the picture never drops
it's like a multicoloured snapshot
stuck in my brain
it kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
And why is that?
Cause they've forgotten how to play
maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
- I tell you this:

That it takes a fool to remain sane
In this world all covered up in shame

Förlagsredaktör på fest i torsdags:

"Är det DU som är DU? Inte trodde jag att du var så UNG och SNYGG!"

Jag vet fortfarande inte om det var en komplimang eller om jag blev dissad.

Tröttheten efter de senaste veckornas jobbchock har sökt sig inåt i kroppen. Jag är liksom stum i märgen. Mascaran fastnar inte på ögonfransarna, kläderna sitter inte uppe. Det känns som när jag var 14, hade lyssnat på spökhistorier och tjuvrökt hela natten utan att sova en blund. Hyn liksom förvandlades till vax av trötthet.

Jag borde verkligen boka värsta massagen eller ta värsta promenaden eller på annat sätt stärka mig. Men det enda jag orkar är att gå till Sevvan och köpa en latte, sen somna framför Vita Huset. I det här läget kan inte ens hoppet om att Josh och Donna ska hångla hålla mig vaken.

Vi har alla någon som skär i hjärtat på oss. Någon som har klivit rakt in och vägrar gå ut igen. Någon som vi trodde på, som vi fortfarande tror på, trots att loppet är kört för länge sen. Hjärnan vet, men hjärtat vägrar. För hoppet är det sista som lämnar och även ett hjärta som har brustit kan slå. Han eller hon blir vår ömma punkt, den som raserar kvällen utan att finnas där.

Jag råkade trycka på en sån öm punkt ikväll. Nämnde ett namn, förstod snart att namnet var en kärlek. Jag ville ropa: "Jag vet hur det känns!" men det är ju inte sant. Det känns olika för oss alla, hur lika vi än är. Vi är alla övertygade om att ingen, INGEN, kan ha känt på samma sätt förut.

När luffarna slipper att vandra, JP Nyströms
(Text och musik: Svante Lindqvist augusti 1999)
(Det sägs om tornsvalor att de inte kan lyfta utan hjälp om de landar på marken)

När allting är hopplöst och allting känns fel
När längtan drar ut dig i natten
Allt har du satsat och allt satt på spel
Du sjunker i mörkaste vatten

Ingen som ser dig och ingen som bryr sig
Ingen som minns alla gånger
Som du sagt det rätta och gjort någon gott
Ingen som minns dina sånger

Men de vildaste vatten blir alltid till sel
Och tid läker djupaste såret
Pusslet blir färdigt med sin sista del
Och vargarna vänder i spåret

För den vilsnaste vandrare finns där en famn
Och svalorna hittar varandra
Båtarna kommer till slut till sin hamn
Och luffarna slipper att vandra

Det finns nån därute som vet var du bor
Som lägger sin hand på din panna
Den som du längtar är den som du tror
Som väntat och sen kommer stanna

Men kärlek behöver all kraft den kan få
Som svalan som landat på backen
Vill man igenom en låg port få gå
Så måste man böja på nacken

Som sångerna strävar mot sin sista ton
Så söker sig vi mot varandra
Och svalorna somnar i sina bon
Och luffarna slipper att vandra

Fyra dagar, Hörde ni? Fyra dagar ledigt! Det kan behövas, för jag har jobbat non stop sen förra söndan och gjort två resor under tiden, Spännande, men på helspänn. Nu är jag slut som artist. Följder av det:

Jag drömmer mina två återkommande stressdrömmar. Den ena är att jag inte klarar matten i gymnasiet så att jag inte kan söka till högskolan. Den andra är att min bästa vän aldrig mer vill ha med mig att göra. Känslan sitter kvar långt efter jag har vaknat, jag ringer och tvingar henne att säga att hon älskar mig. Hon gör det snällt, för hon har varit med förr.

På tunnelbanan hem från jobbet fastnade min blick på en mycket söt kille. Det var ju kul, problemet var bara att blicken blev kvar där. Jag föll i koma, såg utan att se. Han trodde att jag flirtade med honom. Inte blev det bättre av att vi skulle av på samma station och upp till samma busshållplats. Jag gick tätt, tätt bakom honom utan att märka det.

Till slut vände han sig om och log. Ett leende jag var för trött för att besvara.

Ja, ni hör. Slut som artist. Sov gott.

Jag struntar i alla hjärtans dag, kommersiell skit. Att glömma min födelsedag är också helt okej. Men imorrn är det internationella kvinnodagen. Då vill jag ha blommor!

Det är en alldeles särskild känsla att hålla korret på sin bok i handen. Bokstäverna satta, typsnittet klart, sidorna numerade. Det är som om orden väger tyngre, det är svart på vitt och the point of no return. Hisnande härligt förskräckligt.

Bortom Normen 2.0 släpps på Normal Förlag den 11 april

Jag hade just ett förlösande utbrott över tangentbordet. Jag älskar när det händer. Jag går och drar på en text i flera dagar. Sen plötsligt bestämmer den sig för att komma ut. Innan har jag gruvat mig och stånkat och stönat: "Slit och släp, aldrig är det nåt annat". Sen när stunden är inne är det hur lätt som helst. Jag har liksom, omedvetet, tänkt så mycket på texten att fingrarna vandrar nästan helt av sig själv över tangenterna. Det är inte särskilt ofta det händer, men när det händer är jag övertygad om att en större gåva kan en människa inte få. Jag måste försöka komma ihåg den här känslan de dagar när texterna konstrar och trilskar, inte är självklara alls utan bara jävlas.

Jag planerar att sluta röka. Inom kort. Jag vill bara meddela att det här inte kommer att förvandlas till en sluta röka-blogg då. Jag planerar att snusa istället, och behålla lugnet.

Med Ullis en kväll på Carmen

Det sämsta med att vara singel är att inte ha nån som plockar ihop vrakdelarna när man ramlar ihop på hallmattan efter hårt jobb. Ingen som kramar och kokar the. Men vad gör det, jag har ju Ullis. Hon mötte mig redan vid Arlanda Express, skyfflade in mig i en taxi och typ bar mig till Texas Long Horn. Där underhöll hon mig med roliga historier från sin dejt i lördags. När de tittade på menyn sa snubben: "Du får välja VAD du vill". Då förstod Ullis att han tänkte bjuda.

Klockan är 03.53 och jag borde verkligen sova. Ska upp kl 06.40 för att flyga iväg på jobb.

Men det går inte. Jag vaknade nyss. Klockan är nämligen vid den tiden en lördagsnatt i min unga bostadsrättsförening då folk börjar komma hem från krogen. De har varit på Kvarnen till stängning, gått förbi Folkets Kebab och är nu på väg upp i sina lägenheter med sina nattliga sällskap. De försöker vara tysta men jag hör när de viskar och snubblar i trappuppgången, sätter på sina vattenkokare för the och slår på sina stereor lågt, lågt. Det är lyhört här.

Jag är inte den sura grannen som klagar. Jag bara förundras.

Det kan vara 30-årskrisen (jag fyllde i december, stor fest). Eller skitvädret här i Stockholm (vinter utan snö, snålblåst rakt genom kroppen). Men jag tror inte det. Jag tror att jag längtar hem till Luleå för att det är bra. För att jag har Ann, Annica, Elisa och Cina där. Vännerna som aldrig kommer att lämna mig. För att jag längtar efter att äta middag med mina föräldrar de där söndagarna då helgens fester tagit musten ur en och arbetsveckan väntar. Jag längtar efter att bo på mer än 35 kvadrat. Det vore bra med ett arbetsrum för alla papper och lappar och ord. Det vore bra med gångavstånd till jobbet.

Ja, det vore bra med trygghet.

Jag trodde ärligt aldrig att jag skulle skriva det. Länge var det bra med uppväxtstaden på avstånd, 100 mil närmare bestämt. Länge var det bra med en annan hemstad än den jag var barn och fjortis i. Ni vet hur det är, man föses ihop i klasser bara för att man bor i samma radhuskvarter och är födda samma år. Sen blir man som de andra vill ha en. Jag var inte klassens cooling precis. Jag hade värsta starka viljan men jag blev hackkyckling. Deras vilja att frysa ut var starkare än min vilja att vara mig själv. Jag försökte passa in utan att lyckas. Jag var bara nästan som dom. Inget gör en mer ensam.

Det tog många år för mig att komma över det där. Länge skälvde det i magen på mig bara jag skulle visa mig på Storgatan i Luleå. Ser han mig? Känner han igen mig? Tycker han att jag duger nu? Kan jag på något sätt bevisa att jag är en annan nu för tiden, att livet har tagit mig långt bort från radhuslängans tyranni?

Jag vet inte när det gick över. Kanske när jag mötte en av killarna från klassen i en bar en hemvändarhelg, pratade med honom i en kvart och han råkade säga "Tack så mycket!" när jag skulle gå tillbaka till mina vänner. Eller var osäkerheten borta redan då? Har den sakta vuxit bort med åren, i samma takt som jag börjat välja mig själv och mina vänner utan att tänka på revansch?


Bryggargatan, Luleå

Hur som helst, jag skälver inte längre vid tanken på Luleå. Jag längtar dit. Fly Me börjar flyga till Luleå och jag bokar fem hemresor på fem minuter när de säljer flygstolar för en krona stycket. Sedan går de i konkurs och jag måste boka om alla resorna till SAS och Fly Nordic för tusentals kronor. Väl på Kallax, eller redan när jag ser de snötunga trädtopparna från flygplansfönstret, andas jag ut. Jag behöver det här. Jag behöver Luleå för att förstå var jag kom ifrån och vem jag är, hur jag blev så här.

Missförstå mig inte. Jag har inte slutat tycka om Stockholm. Här finns en tidningsredaktion som jag rör mig hemtamt på. Här finns mitt fina bokförlag, som snart ska släppa min andra bok. Här finns Christian och Joakim och Ullis och Cecilia och Nisha och Torbjörn och... Här har jag blivit kär två gånger, hjärtekrossad lika många. Här har jag festat och jobbat och pluggat och brutit ihop och kommit igen. Här har jag varit ensam och tillsammans. Här har jag lärt mig att jag duger samtidigt som jag sprungit på bio, teater, spelningar och konstutställningar. Här finns fan i mej allt, det bittra och det sköna. Precis som livet är.

Ändå känns det som en utflykt. Lägenheten på Söder är mitt hotellrum medan jag gör världens längsta storstadsweekend (uppe i sju och ett halvt år nu). Jag vet att det är meningen att jag någon gång ska återvända dit där jag hör hemma.

Kan en människa automatiskt "höra hemma"? Jag har länge tvekat på det. "Människan har inte rötter, hon har fötter" som någon klok sa en gång. Jag har inget till övers för provinsialism och patriotism. I somras när det var VM i fotboll skrev jag en krönika om att jag inte alls förstår det där med landslagsuppdelning. Nationsgränser garanterar inte att människorna inom dem har saker gemensamt. Jag fick galet mycket skit.

Och ändå. Det där suget. Den där längtan. Det drar i mig norrut - och det är inte bara lugnet jag längtar efter. Det är inte "Gud vad skönt det vore att dra från Stockholm hem till Luleå. Ta det lugnt och träffa en man och gå på parmiddagar och skaffa barn och slå mig till ro i kärnfamiljens trygga famn."

Nej, det är inte kokooning jag längtar efter. Om jag någon gång återvänder till Luleå är det för att återupptäcka staden jag växte upp i. För att undersöka vilken person jag blir om jag kommer tillbaka. För att jag är nyfiken på hur Luleå funkar nu för tiden. Jag vill någon gång vara nära mina gamla lulevänner men också träffa nya. Kunna gå på konserter i kulturhuset och se pjäser på Norrbottensteatern. Höra alla bra rockband. Läsa NSD och Norrbottens-Kuriren varje morgon till frukost.

Jag tänker mig att det skulle vara spännande, men också tryggt. Jag lyssnar på Matti Alkberg när han sjunger "Lösa korsord i midnattssolen, tillfälligt fri från förpliktelser, vakna i hettan vid tolvsnåret. På affärn för juice och tuggummi, knappt ens klädd men ingen lägger sig i. Piper nån så inte är det för det, de bara piper och inget mer. De är som de är och de får vara det med."


Mattias Alkberg BD

Jag tänker att det skulle kunna passa mig bra, det där. Att promenera i Norra hamnen - Luleälven stelnad i is eller färgad röd av midnattssol - på väg från Gültzauudden till Storgatan. Tänk att ta den promenaden en söndagskväll och veta att det är här jag lever. Jag ska inte ta ett plan till Stockholm om några timmar för att fortsätta leva.

14 feb 2007 kl. 05.08 skrev Åsa Petersen:

> Ronnie
>
> Jag har inte sovit nåt i natt. Jag har läst ut din bok. Jag
> vet inte vad jag ska skriva, jag har inga ord, men jag
> måste ändå skriva. Jag är berörd och bedrövad. Du fångar så
> bra myten om mannen och horan och madonnan, hela den
> förbannade vanmakten och alla offren. Jag önskar att jag
> kunde gråta men mina ögon är stickigt torra. Genom att
> skriva om det som gör så ont gör du så mycket gott. Tack
> Gud för att du vägrar ironin. Och jag som inte ens tror på
> Gud.
>
> Åsa

Foto: European Parliament

När jag blev lulebo

Jag kommer ihåg den dag jag blev lulebo. Det var 1989 - tio år efter jag flyttat till Luleå! Det har att göra med att jag är från Piteå. En pitebo lämnar inte sitt ursprung hur som helst. Fram till 1989 sa jag alltid att jag skulle begravas i Piteå. Ja, inte i själva stan, jag är ju från Strömnäs. Så jag skulle kanske ligga i Öjebyn, tänkte jag då. Men en dag 1989 - faktiskt när jag med bil passerade kyrkogården i Luleå - tänkte jag att nu är jag lulebo. Jag vet inte om det var kyrkogården som ingav mig trygghet, eller vad det var. Men sedan den dagen säger jag att jag är lulebo - även till pitebor.

Ibland protesterar pitebor när jag säger att jag är lulebo. En del kan liksom inte acceptera att  jag konverterat. Men då brukar jag svara att Luleå är mina barns hembygd - och då nickar de. För hembygd, det vet en pitebo vad det är.

Man brukar säga att man möter pitebor var helst i världen man far. Det stämmer, men det är inte så konstigt. Piteborna berättar alltid var de kommer ifrån, så ingen kan undvika dem. Jag är likadan själv. Finns det bara en möjlighet så berättar jag att jag har mitt ursprung i Piteå. Och vips är det någon annan som har en länk till orten.

Piteå-Tidningen är en viktig del i pitebornas indentitetsbyggande. Den kallas därför Världsbladet. Alla nyheter vinklas kring orten. I veckan läste jag en artikel om ett plan med 100-talet passagerare som nödlandade på Kallax. I PT var rubriken "Pitebor i flygdrama när kabin rökfylldes". Det sägs att det fanns pitebor i Munchen 1972 när delar av OS-byn sprängdes. Rubriken i PT lär ha varit "Pitebor hörde smällen".

Som ni märker har jag en kluven känsla inför min barndomsstad. Jag trivs med engagemanget och självklarheten där, men ibland känns det kvalmigt. Lulebo är jag. Men det måste till mer än kyrkogården för att jag ska ha kvar min luleåkänsla.

Ewa Hedkvist Petersen

I kollektivtrafiken händer det fina saker.

Först en svärm med dagisbarn i 4-årsåldern som skulle av trean när jag gick på. Självlysande gula västar, randiga mössor, förväntansfulla ögon och händerna instuckna i fröknarnas. Jag blev helt varm i magen och om hjärtat.

Sen ett killgäng på tunnelbanan (fjortisar). Den snyggaste av dem satt med benen i kors.
"Kan du sluta sitta så där! Det är så himla GAYIGT!" grimaserade hans kompis.
När snyggingen klev av knackade han på rutan och gav killen med bögskräck en slängkyss till adjö.

Dagens ungdom. Den är fin den.

Vill du komma över det faktum att du försovit dig och hela dan har blivit stressigt förskjuten med minst två timmar?

Lyssna på blåsintrot till "Stockholm" med MABD. Jag behöver inte ens höra det. Jag blir lycklig bara av att det finns.