Åsa Petersen 2.0

Jag gillar verkligen Peter Swedenmark. Vill uppmana er att läsa hans blogg. Ofta. Där kan man hitta guldkorn som:

...tycker jag i dag.

Jag kom till Brunnsviks folkhögskola, och medielinjen där, hösten 1995. Jag var 19 år och hade äntligen hittat rätt, efter två avbrutna gymnasieutbildningar.

Jag skulle skriva. Det fick jag göra på Brunnsvik. Lärarinnan Margareta lärde mig journalistiskens grunder. Intervju, referat, reportage, argumenterande text, ingresser, citat. Det gick lätt alltihop. För lätt. En gästlärare sa åt mig att jag var lat. "Bara för att du har så lätt för dig, betyder inte det att du slipper anstränga dig. Om du latar dig blir det aldrig bra."

Jag började kämpa med mina texter.

Det var lite ensamt, ibland, där på Brunnsvik. Just det läsåret var vi bara fyra tjejer på medielinjen. Jag var dessutom klart yngst i klassen. Många kvällar satt jag i tystnaden i biblioteket, Brunnsviks underbara bokstuga. Där gjorde jag mina skrivövningar. Där förklarade bibliotekarien Christina Garbergs-Gunn att om jag vill skriva riktigt bra, måste jag läsa riktigt mycket. Helst skönlitteratur. Christina guidade mig bland arbetarförfattarna. Hon visade mig Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare.

Jag vågade, efter våndor, hänga upp mina egna dikter på anslagstavlan i bokstugan. Jag hade sett Fyra bröllop och en begravning och fallit handlöst för W.H. Audens dikt Funeral Blues:

Stop all the clocks, cut of the telephone
Prevent the dog from barking with a juicy bone
Silence the pianos and with a muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead
Put crêpe bows round the white necks of the public doves
Let the traffic policemen wear black cotton gloves

He was my North, my South, my East and West
My workingweek and my Sundayrest
My noon, my midnight, my talk, my song
I thought that love would last forever: I was wrong

The stars are not wanted now, put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood
For nothing now can ever come to any good

Det här var före internets storhetstid. Jag kunde inte googla dikten. Jag hittade den ingenstans. Till slut letade Christina fram den ur sina gömmor, eller jag tror att hon beställde den någonstans ifrån. Jag hängde upp den i mitt rum på studenthemmet och läste den varje kväll innan jag somnade.

Jag har återvänt till Brunnsvik några få gånger under den 12 år som gått. Jag går alltid raka vägen till bokstugan. Känner på böckerna, luktar på lugnet. Tittar ut över sjön Väsman, utsikten från bokstugan är slående, och känner samma känslor som 1995-1996: Orden är viktigast av allt. Utan ord kan man inte andas.

Om Christina är där kramar jag henne. Det var ett tag sedan vi sågs nu. Jag undrar om hon fortfarande har sina runda glasögon.

Nu läser jag i Dala-Demokraten att bibliotekstjänsten på Brunnsvik ska sparas bort. Sveriges största och mest belönade folkhögskolebibliotek ska i praktiken läggas ner.

Nej! Gör det inte!

Kolla vad vacker Alexandra är.
(bild från hennes blogg)

Jag hittade två blogginlägg om Anders från i våras. Läs dem i ordning:

1) En man som smälter i munnen

2) Välj själv hål

Anders Paulrud. Foto: J. H Engström


På torsdag begravs Anders Paulrud. Veckan går liksom på tomgång tills dess.

Via Helle hittar jag Crister Enanders vackra minnesord över Anders. Jag citerar säkert alldeles för mycket men va, fan:

"Jag minns inte längre vad han sade. Men jag minns att han vann. Anders Paulrud, som sällan höjde den lite hesa rösten, serverade där i cigarrettdimmorna argumentet som slutligen fick tyst på oss andra. Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron.

Dessutom är det faktiskt så, hur fördomsfullt det än kan låta, att det kräver sin man att få rätt i en suddig intellektuell diskussion mitt i natten genom att framföra argumenten på blekingska. Anders Paulrud blev sin Karlskronadialekt trogen även om den kom att kryddas med en och annan skimrande smutsig pärla från Söderslangen.

Men det var typiskt Anders Paulrud. Att i alla lägen lyckas hitta de rätta orden, att skruva till en mening så att den skar rakt igenom alla tomma rökridåer och molnblaffor av ord. Det var samma sak med hans blick, de sneda ögonen som för alltid gav honom öknamnen "Kina", de såg ofta något som andra inte ännu lyckats få syn på. En detalj, ett färskt fenomen, en händelse som plötsligt fick en ny innebörd.

 

"Va, fan". Så inledde han många av sina meningar. Sedan kom det. Iakttagelsen, reflektionen, det där han i ensamhet gått omkring och grunnat på, vänt och vridit tills det rann ut några nya droppar envisa sanningar.

 

Han var sannerligen inte lätt att imponera på. Han tog ner allt på jorden. Där det hörde hemma. Så att det blev konkret och begripligt. Han var inte elak i sina försök att punktera uppblåsta ballonger. Han ville bara visa att en ballong var en ballong och en ballong består huvudsakligen av luft. Sedan skrattade han. Citronen lös."

 

I veckan ska jag läsa Fjärilen i min hjärna, Anders sista bok.

 

Läs resultatet av min senaste Finlandsresa. En intervju med Erkki Suomioja, Anna Lindhs nära vän som nu tar strid om partiledarskapet i socialdemokraterna.

Hej Håkan, hur är läget?
- Tack, bara bra.

Bilden på Dolly och dig har väckt uppmärksamhet. Folk vill veta mer. När och var träffade du Dolly?
- I Rotherham, South Yorkshire. I samband med en lansering av ett bokprojekt som Dolly Parton ursprungligen startat i Tennesee. Projektet heter Imagination Library. Det går ut på att alla barn får en bok gratis hem i brevlådan en gång i månaden fram till dess man fyllt fem år. Detta för att öka läskunnigheten och genom det bekämpa fattigdom och maktlöshet. Min kollega Roger Stone har dragit igång bokprojektet i Rotherham, som första plats utanför USA.

Hur var Dolly?
- Anatomiskt märklig, intellektuellt lysande med en kristallklar klassanalys och en förmåga att praktiskt påverka samhället.

Ska ni ses igen?
- Vet ej, men jag vill understryka att vi är bara vänner.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
- Att min nya iPod skulle fungera.

Jag har Elmo att tacka för många låtar i mitt iTunes. Nu har han gjort det igen: Radio Nowhere med Bruce Springsteen är min nya älskling. Och då är det ändå jag som är Springsteen-fanet av oss två.

Radio Nowhere är så himla Elmo, om ni frågar mig!

Kolla vackraste fiket ligger i Helsingfors! Kafé Kafka i Svenska Teaterns entré. Här intervjuade jag författaren Kjell Westö första gången jag var i Helsingfors. Sen dess återvänder jag alltid hit. Smarriga kakor och lent kaffe.

Helsingfors sweet Helsingfors!

Efter en viktig intervju (skakis före, lättad efter) tog jag en sväng på stan. Spanade in Ivana Helsinki. Såg en underbar klänning för 290 euro där. Som jag inte köpte. Fortsatte till Akademiska Bokhandeln, ritad av Alvar Aalto. Jävlar vad snyggt! Tog en ceasarsallad på Wine & Deli i samma hus som Svenska Teatern, älskar det stället. Imorrn måste jag nog hinna en runda på Moderna museet.

Nu ska jag jobba lite.

Helsingfors var slående vackert ikväll.

Elisabeth Ohlson Wallin. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

I dag vill jag slå ett slag för Elisabeth Ohlson Wallin, som är nominerad till årets homo och årets kämpe på Gaygalan. Rösta på henne här!

Elisabeth har under 2007 turnerat med den starka utställningen In Hate We Trust. I vår debuterar hon som programledare i "Beckman, Ohlson & Can" på SVT.

Elisabeth är viktig för mig. Ända sedan 2001, då jag släppte första versionen av Bortom normen, har Elisabeth hejat på. Med sin övertygelse om alla människors rätt att vara sig själva, och med sin kamp mot homofobin, har hon blivit en av mina förebilder.

Inte blir det sämre av att hon har lyckats ta en riktigt bra bild på mig:


(klicka)

Elisabeth, du rockar!

Jag ser att Alexandra Pascalidou har börjat blogga. Underbart! Det är en BRA tjej det.

Hampus och jag såg Fjärilen i glaskupan i lördags. Chefredaktören på franska Elle (Jean-Dominique Bauby spelad av fenomenala Mathieu Amalric) får ett slaganfall och blir totalförlamad, tappar talförmågan. Innesluten i sin egen kropp skriver han en bok genom att blinka med ena ögat.

Låter det gripande? Visst. Men framförallt är det en vacker och ljus film om det svåra och mörka. Långa stunder kom jag på mig själv med att inte läsa textningen, trots franskan. Det räckte med att se. Fotot är galet bra. Dialogen är ännu bättre. Humorn är storslagen, det här är en rolig film! Som sätter relationerna, inte händelserna i centrum.

Kolla särskilt in Max von Sydow som den gamla pappan.

Ikväll är det guldbaggegala. 2007 års svenska filmer ska koras. Fjärilen i glaskupan är FILMEN, alla kategorier, 2008.

Fredrik Reinfeldt i riksdagens partiledardebatt, juni 2007:

"Jag kommer att ställa tre frågor till Mona. Jag kommer att ställa dem här i dag, och jag ber om ursäkt om jag kanske blir lite tjatig, för jag kommer att återkomma till dem. Jag ställer dem, eftersom jag tror att svenska folket vill ha ett svar på dem. Mona, vad vill du göra? Hur ska du göra det? Med vem ska du göra det?"


Ur min krönika Den store ledaren, december 2007:

 

"Det förrädiska är att frågorna är sexistiska. Med vem ska du göra det, Mona? Med Lars, Peter eller kanske Maria? Hur ska du göra det? Fredrik Reinfeldt hade knappast jagat en manlig, socialdemokratisk partiledare med samma "frågor". De framställer henne som kvinna i första hand, inte som partiledare."

Fredrik Reinfeldt i riksdagens partiledardebatt igår:

"Vi kommer att fortsätta att ställa den fråga som jag ställt många gånger till Mona Sahlin, nämligen: Vad vill du göra för Sverige, hur ska du åstadkomma det du vill göra, och med vem ska du genomföra politiken?"

Läs min ledare om partiledardebatten i går.

Erik Zettervall har lagt ut en del av låten Jag hjärta Du = Sant på sin MySpace.

"Resten av skivan som ska spelas in snart kommer att låta 'lite åt det här hållet' om ni förstår mig", skriver Erik på sin blogg.

Nu när vi ändå är inne på Magnus Uggla. Du och jag mot hela världen är en annan pärla på hans nya skiva (tack Elmo för tipset). Vild och skild är däremot hur dålig som helst. Ångest!

Läs min krönika.

Två krönikor jag glömt att länka till:

Hillary hotar gubbmaffian

Den store ledaren

Att spöa någon har blivit en manlighetsrit. Läs min ledare i dag.

Läs nyhetsbrevet från Normal Förlag.

Anders Paulrud är död.

Anders, jag saknar dig så.

Jag finner inga andra ord just nu.

Håkan Jaensson skriver vackert om sin vän och arbetskamrat.