Åsa Petersen 2.0

Tyvärr kan jag inte publicera psykopatlistan. Jag har kollat och jag stämmer själv in på alltför många punkter.

Tidningen Medievärlden vill byta styrelse för Sveriges Radio. Tidningen "har talat med en lång rad personer i och kring Sveriges Radio, som ger förslag till en ny styrelse som kan lotsa SR in i framtiden" (artikeln finns inte på nätet).

Som "motsägare" föreslås Åsa Linderborg, Roger Nordin, Cecilia Stegö Chilo - och jag: "Åsa Petersen, ledarskribent i Aftonbladet. Stark, radikal profil, erfarenhet från den politiska sfären."

Jag tackar allra ödmjukast för förtroendet. När är första mötet?

Park Hotell spelar i Stockholm på lördag!

Releasefest för EPn The guest who stayed forever på Trädgården. Park Hotell på scenen kl 22. Man får skivan på köpet.
Och jag som inte ens befinner mig i landet då. Fatta att jag grämer mig.
Om nån inte tar mitt tjat om underbara Park Hotell på allvar kanske ni lyssnar på Wahllöf och Wennö i DN.

I dag beslutar riksdagen om skatterabatt på hushållsnära tjänster. Städare är inte pigor utan proffs, skriver jag här.

Jag är helt sjuk egentligen. Jag vet nu att jag ska bevaka Almedalsveckan. Och det enda jag kan tänka på är vilka skor som passar på Visbys kullerstenar. Det måste vara kilklack om det ska vara gångbart och fortfarande snyggt.

Min arbetskompis Jocke:

HAHAHAH. Kvarnen blir av med alkoholtillståndet. HAHAHAH. Vad ska hela Söder göra nu?

För min del är det kanske början på ett nytt (kärleks)liv. När jag fyllde 30 fick jag en karta över Stockholm av mina väninnor. Kvarnen och Riche var dödskallemärkta. Alla ABF-lokaler var däremot försedda med hjärtan. Dit tyckte mina väninnor jag skulle gå och finna kärleken. Jag fick också en psykopatlista som jag skulle kolla av killarna mot. Väninnorna läste den högt och gästerna på festen skrattade så de tjöt (inget av mina ex var bjudna).

Ur Elisabeth Ohlson Wallins utställning In hate we trust

Yxmannen på RFSL på Sveavägen igår ville ge sig på "de som sponsrar bögar", skriver Svenska Dagbladet.

Hatbrott. Jag blir så arg och ledsen och trött.

Jag tänker att jag ska skriva något klokt men orden är slut. Så ni får ett utdrag ur min kommande bok Bortom normen 2.0:


Från hets till hot (2007)

Jag vaknar en söndagsmorgon med två nya meddelanden på mobilen. Kl 01.44 skriver en av mina vänner: "Blev jagad av två killar. Nu sökt skydd på Side Track. De öppnade (gud ske lov) trots stängning. Avvaktar, får eskort."

Nästa meddelande har kommit kl 01.53: "Nu hemma. Puh! Den storväxte dörrvakten på Side Track följde mig till porten. Såg ej angriparna. Adrenalinpåslag, så här innan läggdags."

Jag blir kall och varm samtidigt, av ilska och av sorg. Att jag inte vaknade när han messade! Jag ringer min vän och vi stämmer träff för frukost på ett fik. Där berättar han att han kom gående upp från Mariatorgets tunnelbana när två killar fick syn på honom. De delade sig på sig och kom mot honom från var sitt håll: "Du, din bög!" Min vän vände på klacken och sprang.

Vi hade träffats tidigare på kvällen, på en strålande middag med vårt gäng. Min vän var ursnygg i pastelliga, tajta kläder och sin finaste frisyr. Nu berättar han att han alltid är medveten om risken när han klär sig i pasteller: "Det är som att det lyser bög om en då."

Flera av mina bästa vänner är bögar. Vi talar ofta om risken att utsättas för homofoba hatbrott. En annan av mina vänner berättade om en kväll när han var nykär och på väg hem genom stan med sin kille. Det blev en vaksam promenad.

"Är det okej att vi håller handen trots killgänget som går där framme? Är det inte två skinnskallar som sitter i bilen där borta? De dödar oss om de ser oss!"

Mitt i förälskelsen fanns hotet närvarande.

Antalet anmälda hatbrott mot homosexuella ökar i Sverige, visar Säpos statistik. Bara under 2004 anmäldes 614 brott med homofobisk bakgrund. Det var en ökning med 117 procent (!) jämfört med året innan. En del av ökningen berodde på att Säpo hade blivit duktigare på att hitta homofobiska hatbrott i polisens statistik. "Men vi kan inte utesluta att det är en faktisk ökning", sa Säpochefen Klas Bergenstrand.

Hatbrotten mot homo- och bisexuella och transpersoner fördubblades mellan 1996 och 2004, visar en undersökning från Stockholms universitet gjord av kriminologen Eva Tiby. 1996 uppgav 25 av 2000 tillfrågade att de hade utsatts för hatbrott. 2004 var siffran 52 procent. Lika många kvinnor som män drabbades 2004. 1996 var det betydligt vanligare att män utsattes för homofoba hatbrott.

När man pratar om hatbrott är det lätt att se organiserade högerextremister framför sig. Svartskjortor med snaggat hår och Mein Kampf i bakfickan, som planerar hoten och våldet noga. Så behöver det inte alls vara. Eva Tiby har även, på uppdrag av Forum för levande historia, undersökt de homofoba hatbrott som anmäls i Sverige. Vilka är förövarna?

Kartläggningen som presenterades i augusti 2006 visar att det är ganska vanliga killar. Lika ofta som någon obekant till offret begår hatbrottet, är det en bekant. Arenorna är framför allt allmän plats, internet/telefon, hemmiljö, nöjesliv och skola. I skolorna utgörs hatbrotten oftast av mobbning som pågår under lång tid. De utsatta lider svårt. Ofta vågar de inte alls gå till skolan. Gärningsmannen är i de flesta fall under 15 år, alltså inte straffmyndiga.

Denna bild av gärningsmännen stämmer väl överens med Tibys undersökning från 2004. Redan då konstaterade hon att de vanligaste hatbrotten är förtal och förolämpningar, så kallad vardagshomofobi. Och att de vanligaste förövarna är "släktingar, grannar, elever, studenter, handledare, hantverkare, fotografer, flygvärdinnor, kollegor och myndigheter".

Visst utför organiserade högerextremister hatbrott, ofta av den grövre sorten. Men framför allt spelar de rollen som hetsare. De spyr ut sitt hat över homosexuella, bisexuella och transpersoner. De gör allt för att skapa ett samhällsklimat där hbt-personer ses som avskum, som människor vi inte ska respektera utan angripa.

Det går en rak linje från hets mot homosexuella till hatbrott mot homosexuella. Hetsen byggs upp under lång tid, den skapar hat som föder hot och våld. Killarna som trakasserar "bögdjävlar" och "flatfittor" hämtar näring ur propagandan som säger att "såna" inte är värda att leva. Enda sättet att för samhället att verkligen ta itu med hatbrotten mot homosexuella är att göra upp med hetsen. Därför omfattas homosexuella sedan den 1 januari 2003 av lagen om hets mot folkgrupp.

Organiserade högerextremister är inte de enda som hetsar mot homosexuella. Den 2 juli predikade den bokstavstroende pingstpastorn Åke Green i sin kyrka på Öland. Han sa att sexuella abnormiteter är en cancersvulst på samhällskroppen: "Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren." Han gjorde liknelser mellan homosexualitet och pedofili och sa att legaliserade partnerskap mellan homosexuella kommer att "skapa katastrofer helt enkelt. Utan dess like [...] Vi ser det genom aids som sprider sig."

Åke Green visste vad han gjorde den där julidagen 2003. Han hade bjudit in medierna till sin kyrka. När de uteblev sände han sin predikan till Ölandsbladet som publicerade den. Åke Green babblade inte på i naivitet, han ville sprida sin hets mot homosexuella och han lyckades göra det.

Tingsrätten dömde Green till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. I februari 2005 friades han av hovrätten som menade att Greens syfte inte vara att hetsa mot homosexuella utan att "nå ut med sitt bibeltrogna budskap". I november 2005 valde även Högsta domstolen att fria Green. Han hade inte gjort något "hate speech" mot homosexuella, menade landets högsta domare.

Under rättsprocessen mot Åke Green fördes en helt absurd yttrandefrihetsdebatt. Pingstpastorn från Öland som yttrandefrihetens stolta riddare. Hans religiositet fick ursäkta hans hets.

"Ska det verkligen vara kriminellt att vara bokstavstroende kristen - eller muslim - i Sverige? Ska det bli kriminellt att sälja biblar på samma sätt som det har blivit förbjudet att sälja 'Mein Kampf'? Nej. [...] Högsta domstolen har också ett ansvar att försvara grundläggande demokratiska värden", skrev liberala Expressen i en ledare den 8 november 2005.

Jag undrar: vad är grundläggande demokratiska värden? Att få vara människa utan att bli utpekad som en cancersvulst på samhällskroppen och riskera trakasserier, hot och våld? Eller att få hetsa mot sina medmänniskor bara för att man råkar vara pingstpastor?

Om det bara var bibeltroheten Green var ute efter i sin predikan hade han lika gärna kunnat kräva "att psoriasissjuka ska utestängas ur samhällsgemenskapen, att människor med synproblem inte får vara präster, att slaveriet ska införas igen och att våldtagna kvinnor ska stenas", som Jonas Gardell har påpekat. Allt det står nämligen i Bibeln.

Men den heliga skrift var inte huvudsaken för Green. Han använde predikosituationen för att häva ur sig sina egna kränkande omdömen om lesbiska och bögar. Att peka ut människor som "cancersvulster på samhällskroppen" (Green hävdar till sitt försvar att han aldrig har kallat homosexuella för cancersvulster, det var bara "sexuella abnormiteter" han menade) är ungefär det värsta man kan göra. För vad är en cancersvulst? Det är något som måste avlägsnas från samhällskroppen för att den ska överleva.

Som Susan Sonntag skrev i sin essä Sjukdom som metafor: "Att beskriva en företeelse som en cancer är att egga till våld. Bruket av cancer i den politiska debatten uppmuntrar fatalismen och rättfärdigar stränga åtgärder."

Yttrandefriheten har gränser. Gränser som sätts av lagen om hets mot folkgrupp. Under rättsprocessen mot Åke Green - när liberala debattörer babblade på om det fria ordet och såväl hovrätten som Högsta domstolen förkunnade friande domar - blev jag smärtsamt medveten om hur levande homofobin fortfarande är i Sverige. Om vilken utsatt grupp hbt-personerna fortfarande utgör.

Green hade aldrig friats om han hade resonerat om judar eller svarta som en cancersvulst på samhällskroppen. Då hade han utan tvekan blivit fälld, åtminstone i den offentliga debatten.

Homosexuella, bisexuella och transpersoner däremot. De får man fortfarande hata i större utsträckning än andra.

Har fått ett spännande uppdrag som pirrar i magen. Ska skriva min första låttext (melodi finns redan). Hur gör man? Jag har inte en aning. Gissar att jag måste börja med att lyssna in känslan i låten, för att förstå vad texten ska handla om. Sedan omsätta tonerna i stavelser. Tror jag måste läsa Eva Dahlgrens skapardagbok Hur man närmar sig ett träd. Hallå alla musiker där ute: HUR GÖR MAN?

Fler knott längs orörda älvar, rapporterar Radioekot. Tell me about it. Min barndoms midsomrar vid Lyckoforsen, Pite älv, var en förförande cocktail av grillad falukorv, pappa som sjöng Dan Andersson, nyutslagen doftande liljekonvalj och blödande jävla knottbett. De tog sig liksom in under huden och åt.

Här pratar jag om min nya bok.

(Bortom Normen 2.0 släpps den 18 juni)

Mitt resultat i testet Hur mycket stockholmare är du?:

Urstockholmaren
Shit alltså, du är så Stockholm att man blir rädd. Men om du inte taggar ner lär du bli en magsur rättshaverist också. Oss emellan - försök ha lite mindre attityd, så cool är du ändå inte. Det skadar faktiskt inte att stanna upp och hjälpa en turist att hitta rätt i storstadsdjungeln.

(tack för tipset, Maria)

Söndag kl 00:35. Kvarnen var inget för mig ikväll. Ibland går det bara inte. Istället sitter jag här och funderar på Johannas guilty pleasures. Jag har också några:

Musik: Alla flickor, Linda Bengtzing, typ
Böcker: Denise Rudbergs
Film: Hur man blir av med en kille på 10 dagar, typ
Mat: Stekt skivad haloumi, som jag äter med händerna, framför teven
Förälskelse: Jag var helt tokig i E-Type när han började på Z TV. Jag ringde in till programmet en gång och vi pratade om killar, E-Type och jag.
Ovana: Screena telefonerna istället för att svara i dem, sen ljuga om det

Här.

Kolla. Snyggare än så här kan en tröja knappast vara (klicka på bilden):



Från underbara lulemärket Merde!

Deras programförklaring är nästan bättre än själva kläderna:

Alex Schulman har lite mycket med offentligheten just nu:

Jag slår på datorn och ser att min inkorg är full av mejl från läsare. En del älskar mig. De flesta hatar mig. Men det spelar ingen roll egentligen, varje mejl som handlar om mig och min person gör mig starkare och större.

Jag tycker Alex är tuff som vågar erkänna sin narcissism. Problemet är bara att förälskelsen i hatmejlen går över. Först är man förtjust, sen är man skräckblandat förtjust, till slut känns det bara förskräckligt.

Låt inte kristdemokraterna komma undan, skriver jag idag.

Ikväll ska jag på ett roligt vernissage. Grafiska formgivaren Minna öppnar sin utställning READ MY LIPS, inspirerad av politik, popkonst och kamp.
Den fina dildon på bilden har en kul historia. Minnas fru Elisabeth tvingade Minnas kompis Lars att ta dildon i handbagaget när de skulle resa från Amsterdam.
Tror du inte att han "åkte fast" för den och fick slita upp hela "resväskan" och köra den om och om igen genom kontrollen, berättar Elisabeth.
Hon säger att Lars berättar historien bättre, för han skrattar så mycket då.

Kolla! Idag brann det på jobbet igen.


Den här gången var det en annan blandsoldat.

Kolla! Jag är med i Elisabeths portfolio. Jag dör av stolthet.

Bästa fotografen i Sverige, Elisabeth Ohlson Wallin, har skaffat sig en ny webbplats. Kolla in.

I dag för exakt 100 år sedan gjorde de första kvinnorna entré i Finlands parlament. Fatta vad coolt. Finland fick kvinnlig rösträtt och valbarhet långt före Sverige, först i världen. Äldre än så är inte demokratin. Fatta vad sjukt.

Jag har nyss varit hemma hos Dan Ekholm, pressrådet på finska ambassaden, och firat. Det var många härliga fruntimmer där.

För övrigt är Sverker Åström, 91 och ett halvt år, äldre än Finlands självständighet (fram till 1917 var Finland en autonom del av storfurstendömet Ryssland). Sverker var på mottagningen och höll ett fint tal.

Herregud vilka töntar.

Riksspelmannen Svante Lindqvist i Luleå är inte bara min favoritmusiker alla kategorier nånsin. Han är också den som senast hade kontakt med Obol-mannen Bo Johansson, skriver Norrbottens-Kuriren.

Alltså alltså alltså: Ni måste läsa den här gamla NSD-intervjun med Cristian Ramirez, sångaren i Park Hotell. Det är sjukt rolig läsning.

Senaste turnén var inget lyckopiller.

- Det hela började med att vi slog sönder bakrutan på en lånad hyrbil. I Sundsvall får vi spela i en lasergame-hall som pumpar ut techno från ena hörnet. Medan vi spelar springer dessutom en massa kids med lasergevär och skjuter på varandra. Efter den spelningen sträck-körde vi ner till Göteborg. Vår chaufför Jocke har en väldigt besvärlig tarmsjukdom som han börjar få känningar av innan vi nått Hjällbo, där vi skulle bo. Han börjar säga att det snart är kris. Det här är mitt i vintern, vi svänger av i en p-ficka och Jocke kastar sig över ett tvåmeters viltstängsel och in i skogen. Det såg så dramatiskt ut från bilen, vi var ju så jäkla trötta också. I Hjällbo är det låst med spärrnyckel och Jocke behöver sin magmedicin. Nyckeln skickas med tåg från Luleå och vi får börja ringa runt efter sängplats. Vi hamnar hos vår bokare som börjar fixa med madrasser. Alla sover på golvet där det simmar runt en massa silverfiskar. Jocke får dem till och med i håret.

Spelningen i Göteborg då?

- Vi var nog lite övermodiga, det visade sig att publiken kom för att se bandet före oss. Så när vi skulle spela gick alla, förutom några luleåbor, hem.

Sushi har blivit snabbmat i Luleå, bloggar Kuriren-Klas. Jag vill inte det. Jag vill att det för alltid ska vara SKRÅÅV (skrovmål = dubbel hamburgare med pommes och läsk) med extradressing och kanske lökringar on top.

Idag skriver jag om Anna Lindhs tal och texter.

Jag lyssnade på Radio Norrbotten i helgen. Det var en konsert med Hoven Droven från Kulturens Hus i Luleå. De sa en kul grej i ett mellansnack: Alla pratar om utflyttning. Men det är ju björn som tar dom.

Läs fina sorgsna Johanna Graf.

Jag tror att jag träffade Jonatan Lundberg typ tio gånger i går kväll. Man har en tendens att stöta ihop ofta på Cleo, det är inte för inte stället kallas V75:an, man går runt runt. Jag blev lika glad varje gång vi sågs. Jonatan är en gudabenådad sångare. Han står i studion nu och det kan bara bli skitbra. Smakprov här.

Läs om min nya idol här.

Idag skriver Åsa Linderborg om hatet mot kvinnor på nätet. Det kommer kanske inte som nån överraskning att jag tycker hon har rätt.

Hälsningar,
Debattmuttan

Läs här.

Det schysta försvinner och till slut återstår bara rallarsvingarna.
Kärring.
Klåpare.
Dilettant.
Tjoff.
Bong.

Heidi Avellan i Sydsvenskan är väldigt klok.

Väskor från Becksöndergaard

Nu riskerar det att bli lite ytligt här. Men jag har kommit på att Danmark är det bästa modelandet.

Kläder:
Baum und Pferdgarten
Designers Remix
Stella Nova
Malene Birger

Skor:
Mentor

Accessoarer:
OpiumOne
Becksöndergaard

Ikväll är det Olof Lagercrantz och jag. I min soffa. Det ska bli spännande. Vi har aldrig mötts förut.

...satte nog sina spår. Jag är alltså den här boken:

You're A People's History of the United States!
by Howard Zinn
After years of listening to other peoples' lies, you decided you've had enough. Now you're out to tell it like it is, with all the gory details and nothing left out. Instead of respecting leaders, you want to know what the common people have to offer. But this revolution still has a long way to go, and you're not against making a little profit while you wait. Honesty is your best policy.
Take the Book Quiz at the Blue Pyramid.

Tack för tipset, Isobel!

Min fina mormor är barnmorska och har förlöst typ en hel generation pitebor. Nu har hon gjort en bok om barnafödandet i Piteå älvdal.

Irma Hedkvist, Piteå, som fick vara med om sin första förlossning mellan jul och nyår 1949, var den som tog initiativet.

- Plötsligt är alla borta och ingen finns då kvar som minns, säger Irma Hedkvist som samlade ihop sina tidigare arbetskamrater Birgit Lundqvist, Eira Carlsson, Wiweca Gustafsson och Ann-Marie Rensfeldt.

(Ur Piteå-Tidningen)

Åh, Peter Swedenmark gillar den här bloggen. Jag gillar hans blogg också. Peter: Alltid lika vass.

Park Hotell är klara för Hultsfred! hör jag från Aron på BD Pop. Fatta de kommer rocka! Synd bara att jag inte är nån festivaltjej. Jag vill ha vita nymanglade lakan dit jag åker.

Ps. Killen till vänster på bilden spelar inte i Park. Petter i bandet var i Frankrike eller nåt när bilderna skulle tas, så Cristian och Jonas plockade in den här killen istället. De hittade honom i Boden och tyckte han var så jävla snygg.

Fredagskrönika här.

Här tänkte jag skriva att Entourage-Eric (Kevin Connolly) kan få mig om han vill. Det blir inget med det. Nicky Hilton är med på varenda Kevin-bild jag googlar fram. Jag lägger ner.

Ur Jonas Gardells dagbok:

När vi byggde huset på landet för tolv år sen gick jag runt med en av byggarna och diskuterade avlopp, isolering, takbeläggning och värme och sånt där som ett hus måste ha, vi pratade och avgjorde en mängd viktiga ting. Mark gick bredvid och var alldeles tyst men till slut kunde han inte låta bli att lämna sitt bidrag till huset. Han sa: "Hörni, här tycker jag att vi hänger en tavla som föreställer en fjäril!"

"Shit vicket tryck! Dom bara: 'Va tycker Moona om att gruvarbetarna bara sitter och chillar?'"
"Å du bara?"
"Ja bara: 'Moona e jälit bissi nu asså - hon harnte tid å snacka om fucking Svappavaara. Hon måsste lyssna på en massa Framtidsdebatt här'"
"Greatmannen. Great. Men den håller kanske inte så länge?"
"Nä. Men sen tänkte jag avleda lite genom å sjunga förom: 'I svappavaaararagruuuva...'"
"Bad Idea! Den flyger ingenstans!"
"Hmmm? Nähä? Men om nån annan sjungerå? Bodis?"

Vem gör den här underbart roliga bloggen? Jag känner igen både en och två socialdemokratiska pressekreterare i karikatyrerna.

Kuriren-Klas bloggar:

Här, hemma, i Luleå har jag 100 meter till jobbet. 100 meter till stan. 100 meter till pianoläraren och 100 meter till gymet. Man kan bli allt man vill här. Det är bara 100 meter bort, vad du än vill. Jag lovar.

Park Hotells Shave your neck från nya EP:n The guest who stayed forever. Exakt 1 minut in i låten kommer en underskön gitarr och sen ökar takten och hela tiden är det... så bra att man går sönder.

Samarbeta inte med sverigedemokraterna, skriver jag i dag.

Janne Sparrman har också nytt jobb, som omvärldsanalytiker på socialdemokraternas tankesmedja. Den "kärleksfulla kritikern" kan sossarna behöva. En gång i tiden var Janne journalist på NSD, Norrländska Socialdemokraten. Han var envis som få och skrev vackrast av alla.

Det här halsbandet från OpiumOne vill jag just nu ha mest i hela världen. Finns på King Lily.

Ann


Åsa

Det brukar kallas fulblogg när man bara beskriver vad man gör. Jag skulle vilja kalla det här vackerblogg. Ann kom från Luleå igår. Nu tjivas vi som vanligt. Hon är systern jag äntligen fick när jag var 16, helt utan blodsband är hon närmast av alla. Ansträngande nära ibland. Exempelvis spottar hon olivkärnor rakt i vasken. Vi har: ätit frukost i solen, träffat fina Ronnie Sandahl i ett gathörn, druckit kaffe i solen. Vi ska: svida om och sticka på grillfest hos Ullis. Hon har en fin uteplats med många kalla drinkar. Det är bara lördag en dag i veckan och nu är den här. Puss.

Strålande recension av Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra. Jag tycker mycket om den. Anders skriver lätt som en fjäril om det riktigt svåra i livet. Roligt är det också. Jag fnissar och gapskrattar om vartannat, jag känner igen många av historierna från våra samtal. Det här är liksom Anders på riktigt. Han är fin.

Jag blev inte kåt på nya Bon. Jag ville bara gå i celibat i hundra år. I debatten mellan Sigge och Karin håller jag på Karin. Det är allt jag planerar att säga om det.

Ännu en ledare om skolan.

Alltså jag vet inte. Entourage kan vara förtjusande i sin ängsliga grabbighet. Samtidigt så grunt att den inte ens når upp till anklarna. Underhållning? Visst. Passion? Not in a million years. Jag längtar efter CJ.

Ikväll blir det Entourage-premiär hemma hos mig. Jag har köpt första säsongen på dvd och hoppas bli hooked. Jag sörjer fortfarande sista avsnittet av Vita huset. Men när det gäller tv-serier är mina motton mister du en står dig tusen åter och kärleken består men föremålen växlar. Markus kommer över och gör mig sällskap framför teven.

Det är kul att du har köpt den allra grabbigaste TV-serien, säger han.

Innan jag startade den här bloggen hade jag en annan blogg. Fast den var lite hemlig. Så egentligen har jag bloggat sen nyår.

Jag gillar Matti Alkbergs bloggar på MABD:s hemsida. De kan sluta t ex så här:

Över 100 kommentarer på förra inlägget här. Mäktigt.

Jaja. Skit på er. Hörs sen.

Matti

Klas Granström bråkar roligt med Stockholm i sin blogg. Jag försöker få honom att skriva en gästblogg här. Hjälp till. Och låt oss hoppas att det inte blir som i lördags. Vi var ett kul partygäng som försökte få honom att komma till Luleå och festa. Men inte då. Klas skulle prompt spela skivor i Boden. Jag menar, i Boden. Då sätter man plikten framför allt.

En annan krönika som jag själv har skrivit.

En rolig krönika i tidningen Kristdemokraten. Jag tror man kan säga att den handlar om mig.