Åsa Petersen 2.0

"Om du lyfte blicken från Monas röv där din tunga verkar ha fastnat skulle du med se verkligheten!"

Jag vet inte hur det går till, men jag kladdar när jag jobbar. På nolltid blir mina datorer och tangentbord och möss kladdiga. Även telefonerna får äckliga hinnor. Nu har Eva tipsat mig om smarta rengöringsdukar. Allt blir rent och fint på ett nafs.

"En väl utförd städning ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar" tänker jag lyckligt.

Fast attans. De här rengöringsdukarna verkar inte särskilt miljövänliga. Alltid är det nån smolk i glädjebägaren.

Nu är jag på plats på folkpartiets kommunala riksmöte i Västerås. Kolla! Bandet till presskortet passar skitbra till dagens outfit.

Min stora ångest (eller okej, en av de mindre) har länge varit att jag sällan sparar nåt jag skriver. Inte en enda krönika från Aftonbladet, till exempel. Texterna har legat och drivit vind för våg i olika arkiv. Läskigt!

Men nu är det ordning på mig. Jag har plockat fram och sparat nio års krönikor i prydliga word-dokument. Det blev en hel del kan jag säga. 815 sidor närmare bestämt. Om jag orkade skulle jag räkna antalet krönikor också, men det orkar jag inte.

När man arkiverar läser man. Jag kan avslöja att jag har haft mina toppar och dalar. Det första året på Aftonbladet, 1999, var jag väääääldigt brådmogen (läs tråkig). Jag ville väl visa att jag dög.

Ett guldkorn från 1999 hittar jag ändå:

Kampen mot Konsum går vidare

Aftonbladet 1999-11-20

På Björkskatan i Luleå, bredvid högstadieskolan, ligger en Konsumbutik. Den är en del av min barndom. Stressiga fredagseftermiddagar då mamma och pappa storhandlade: tio liter mjölk, tre kilo pommes frites, en bal toapapper.
Själv trånade jag framför hyllorna med kontorsmaterial. Tänk om man ändå hade rosa brevpapper med hästar på.

Några år senare, när jag började högstadiet, blev Konsum på Björkskatan det första målet för mitt politiska engagemang. Utanför butiken möttes jag av skylten "Skolungdomar välkomna efter skoltid, klockan 14". Högstadieelever som ville köpa mellanmål fick snällt uppsöka Ica mittemot.

Diskriminering! tjöt det i mitt fjortonåriga huvud. Sedan såg jag till att bli invald i Konsum Björkskatans butiksråd, i sann kooperativ anda utsedd av en butiksstämma. På första mötet med butiksrådet tog jag i ända från tårna: "Man kan inte dra alla elever över en kam. Bara för att några snattar och busar kan man inte stänga ute alla elever. Det är kollektiv bestraffning, och det är förbjudet."

Konsumföreståndaren log överseende, sa att han förstod mina synpunkter och bjöd på ett wienerbröd till. Men skylten togs inte ned. Jag hoppade av butiksrådet på nästa Konsumstämma.

Nu, nära tio år senare, kampanjar centerns ungdomsförbund mot diskriminering av unga. Som exempel på sådan diskriminering nämner de Konsum på Björkskatan. Det är länge sedan jag handlade där, jag har lämnat Luleå och mina föräldrar har flyttat in till stan, men skylten om att skolelever inte är välkomna hänger tydligen kvar.

I radions Studio Ett intervjuas elever på Björkskataskolan. "Det är ju bara några elever som beter sig illa. Därför får ingen komma in. Det är fel", säger de på klingande lulemål.

Chefen för Konsum Norrbotten, Sture Aronsson, försvarar sig med att skoleleverna busade i butiken innan förbudet fanns. "De använde frimodigt med könsord", säger han i radion.

Det är som om tiden stått still.

Jag blir både glad och arg. Glad därför att eleverna på Björkskataskolan fortfarande opponerar sig mot Konsumbutikens diskriminering; debattens vågor går lika höga nu som de gjorde för tio år sedan. Arg eftersom Konsumledningen fortfarande inte har lyssnat. Unga som tycker blir ofta ignorerade, just på grund av deras ungdom. Vuxenvärlden tänker att förståndet kommer med åldern och bjuder på ett wienerbröd till.

Sedan talas det om en ungdomsgeneration som inte längre bryr sig, som hellre vill bli kändisar än förändra världen.

Men det stora engagemanget växer ur det lilla. Att plocka ned skylten utanför Konsum på Björkskatan vore inte bara att stoppa diskrimineringen, det vore också att bekräfta högstadieelevernas ilska och visa att deras åsikter räknas.

För en sekund önskar jag att jag vore fjorton igen. Kampen mot Konsum går vidare.

Eva F är på extralång konsert med Håkan Hellström på Fryshuset ikväll. Hon messar:
Alla kan hans texter, alla älskar honom, men hemligheten är att han älskar oss tillbaka.

Det här är den finaste låten med den finaste videon.
Petter är coolast i stan som vågar säga som det är.
Jag lyssnar med gråten strax under ytan.

Petter:
Hej jag heter petter, mitt liv är som ditt
vet inte om du sett det, men de liknar mitt shit
för jag ser allt svart på vitt, alltid missnöjd med nåt
grubblar över saker som jag nog aldrig förstått
deprimerad mellanåt, de jag bär på e svårt
jag tycker synd om mig själv när jag jobbar för hårt
lovar o inte håller det, som driver mig finns där
jag gillar dom som delar mitt synsätt o flyger i min sfär
kanske tappat det helt, spelat för många spel
målat in mig i ett hörn, fått en törn
det är då jag hatar mig själv, och kommer på det
för jag har ingen jävla aning om vafan jag håller på med

Säkert!:
Det är så logiskt, alla fattar utom du
du har inte en aning, du har inte en aning, aning
det är så logiskt, alla fattar utom du
du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu

Ullis tänker inte hämnas på mig. Hon verkar knappt ha märkt att jag har varit borta. Vi ska fika imorrn och jag ska sluta tro att hela jävla världen kretsar kring mig.

I dag har jag vaknat på fel sida, sur, trots att det är fredag. Försökte bli gladare genom att sätta på mig min finaste topp, en prickig sak från Jenny Hellström, men det hjälpte inte. Jag har jobbat för mycket och saknar mina vänner: Ullis, Ann, Elisa, Cecilia... Tänk om de tror att jag skiter i dem och hämnas med att skita i mig? Då blir jag helt ensam och sorglig.

Jag är en så kallad Late Bloomer. Började hångla med killar på allvar först när jag var 19. Den första killen svek mig förstås. Jag väntade förgäves på hans samtal i min etta i Luleå medan jag lyssnade på Jumper:

"Tapetklister under mina skor
Du är så mycket vackrare än vad du tror
Jag vågar inte
Jag vågar inte"

Hampus och Elmo är två viktiga personer i mitt liv. Ikväll när jag kom hem från jobbet satt de och pratade över MSN. Jag bad Hampus hälsa till Elmo.
Jag sa: "Kan du skicka en puss till Halmo?"
Halmo. Det kommer bli ett begrepp. Så himla praktiskt när jag behöver bunta ihop de två spolingarna.
Eller om de ska bilda ett nytt popband? Halmo är det nya Jumper.

För en stund sedan var Aftonbladets redaktion tyst, mörk och förvirrad. Hela Globenområdet och Tyresö hade strömavbrott. Förutom nyhetsledningen på plan 5, som drevs av reservaggregat, var det bara Olle Svennings och min dator som funkade. Där ser man vilka som räknas när det gäller!

Snart börjar riksdagsdebatten om könsneutrala äktenskap. Jag sitter redo framför datorn för att titta på webb-sändningen.

Jag kan redan på förhand säger att jag är less. Alla riksdagspartier utom lilla, lilla kristdemokraterna säger ja till homoäktenskap. Majoriteten är alltså förkrossande.

Men blir det nån ny äktenskapslag i dag? Troligen inte. Alliansen låter de moralkonservativa kristdemokraterna sätta stopp. Regeringen vill "ta det lugnt" för att "visa respekt" för Göran Hägglund & Co.

Det räcker med att fyra (!) riksdagsledamöter från moderaterna, folkpartiet och centern röstar för socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets förslag. Då driver riksdagen igenom en könsneutral äktenskapslag på egen hand.

Kom igen nu! Var inte så fega! Följ era hjärtan istället för partipiskan.

"Åsa!

Förra veckan mötte jag en i vanliga fall sansad kvinna som ville att den som dödat Engla skulle få dödsstraff. Han skulle få "plikta med sitt liv" som hon sa. Tyvärr tror jag att vi nu kommer att få se mycket hat.
Din ledare är ju otroligt balanserad. Det som behövs nu är konkreta förslag om vad man kan göra för att förhindra dessa brott, så att vi inte hamnar i ett vakuum där människors frustration övergår i lynchstämning.

Kram"

Jag har skrivit om Engla i dag. Jag är matt i själen.

Jag kan inte sova. Min karl sover för länge sen. Jag sitter i soffan och tittar på hans rufsiga kalufs i sovalkoven, kan inte riktigt vänja mig vid situationen: Att Ha Funnit Kärleken.

Fatta hur länge jag gick omkring och bara: "Det finns ingen för mig. Det finns det faktiskt inte". Alla jag testade kändes fel, antingen i kroppen eller i hjärtat. Eller så var jag fel för dem. Det var åratal av mismatches i relationer fulla av tvivel. Åratal av först hoppfulla, sen misströstande barkvällar. Alla som säger att de bara går ut för att dansa ljuger. Det slutar ändå med fylle-sms.

Livet är inte lätt nu heller. Men han är här nu. Jag tror på honom. Jag tror han tror på mig.

Jag har efter noggrannt övervägande kommit fram till:
1) Det här är världens bästa låt
2) Av världens bästa tjej

Jag var på sommarfest (det faktiska vädret bryr vi oss inte om) på Sund Kommunikation ikväll. Min vän Emil hade inrett lokalerna, de var mycket fina. Men jag missade Björn Gustafsson! Han överraskningsståuppade en liten stund innan vi kom! Fatta missen!

Min kille: "Det var tur det. Annars hade du legat med honom"

Ingvar kommer in på jobbet, nyklippt och fin.

"Vet du vad jag mer har gjort idag? Jag har köpt vapen av en 80-årig gubbe i Filipstad."

Det är tur att det finns åtminstone en riktig karl på den här redaktionen.

Ikväll har min lägenhet blivit skinande ren.

Jag premiärkörde min nya dammsugare, en hederlig men modern Electrolux. Som den sög! Det var en ren fröjd.

Min hjärtevän skurade köket:

"Åsa, har du några tops? Jag ska rengöra spisen."

Fatta vilket kap jag har gjort.

Aftonbladet har en ny ledarskribent: Eva Franchell.

Välkommen till jobbet Eva! Hur känns det?
Det är så roligt att komma tillbaka till Aftonbladet.

Vad har du gjort innan du landade på Aftonbladets ledarredaktion?
Jag har arbetat som journalist i över 20 år. Under nästan hela åttiotalet var jag till exempel här på Aftonbladet. Efter det har jag forskat och undervisat på Stockholms universitet. Jag har varit informationschef på TV4 och pressekreterare hos Anna Lindh, både på Miljödepartementet och på UD.

Vad vill du helst skriva om?
Den första mening jag skrev som anställd journalist var "Vi hyllar det fria Vietnam". Nu vill jag skriva om fred i Irak. Men annars skriver jag gärna om ekonomi och rättvisefrågor. Bara jag får vara i opposition är jag nöjd.

Säg en roman.
Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Min pappa var sjökapten och vi har tillbringat somrar i Marstal, jag älskar boken!

Säg en låt.
Intervention med Arcade Fire.

Säg en film.
När seklet var kort av Jirí Menzel. Jag var osäker på hans namn, men jag hittade det på prettoklubben.com, sån är jag.

Säg vad som är meningen med livet.
Att få barn. Att leva lycklig.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
Fred, vår, i den ordningen.

Peter Stormare som Klemens.

Varg. Inte trodde jag att jag skulle älska den så. Men här har vi årets bästa film, utan tvekan.

Renskötaren Klemens (Peter Stormare) och hans brorson Nejla (Robin Lundberg) lever på vidderna. De kan knappt andas något annat än fjällluft. De tämjer sina skotrar som vilda hästar och lever efter renarnas rytm. Livet som sydsamer är inte alltid enkelt. Traditioner krockar med moderniteten. Borde ni inte sälja renarna före slakten? Ska inte Nejla gå i skolan som andra pojkar?

Långsamt varvas dramat upp. En varg har siktats i trakten. En natt river den 5-6 renar. De ligger och kvider i sitt eget blod när Nejla hittar dem. Han orkar först inte se. Sedan tvingas han skära halsen av en svårt riven kalv. Han klappar den varligt innan han hugger.

Vargen kommer tillbaka till sin brottsplats, som då blir Klemens och Nejlas brottsplats. Vargen är fridlyst och jakten på tjuvjägarna startar. Klemens och Nejlas tvingas in i en långvarig ångestspiral. Rättvisan har sin gång medan deras liv på randen till det vilda ställs på sin spets. Vad är rätt och vad är fel? Vad är skuld och vad är oskuld?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen förstår dem.

Peter Stormare är strålande som Klemens. Han är känd för sina machoroller i Hollywood. Här skjuter han gevär, kokar sina kläder i en panna på spisen, sover på skinnfällar i snön. Ändå lyckas Stormare med konststycket att inte vara det minsta macho. Han är bara rejäl. Bister men varm. Med en villkorslös kärlek till sin lärjunge Nejla. Som svarar med respektfull lojalitet. Banden mellan Klemens och Nejla kan vara årets kärlekshistoria.

Inga Sarri porträtterar den starka samekvinnan Risten, Klemens mamma och Nejlas farmor. Hennes hjärta bankar hårt under vackra samesmycken. Hennes hållning är lika stolt som de sammantagna Jämtlandsfjällen. Risten skulle man vilja luta sig mot när det blåser. Fast hon skulle nog tvinga en att stå stadigt på egna ben.

Manuset är Kerstin Ekmans. En sidohistoria i hennes roman "Skraplotter" har fått växa till sig. Hon återvänder till jämtländska Valsjöbyn, där hon bott i över två decennier, för att berätta. Daniel Alfredsson står för regin. Han låter dov musik vina över vidsträckta snöhav och höga, tysta fjäll.

Han gör succé.

Ur mammas och pappas klippbok. Jag skrev mina insändare med fin skrivstil på fint brevpapper med bananer på.

Shopping utan att shoppa. Jag har ju köpstopp.


Kollar Elmos pressklipp med bästa Petra och Aron.


Mormor Irma och jag.


Bus på Gültzauudden.


Hampus på Gültzauudden.


Pappa.


Hemma i Stockholm igen åkte vi raka vägen till Farsta för att smälla i Elmo och Arvid tacos.

(Foto: Hampus)

Det här är min bästa måndag på länge. Helgen i Luleå var störtskön. Min kille gick rakt in i allas hjärtan. Precis som han gick rakt in i mitt när vi träffades.

Vi ägnade stora delar av helgen åt att äta. Souvas och laxgryta med mina föräldrar, våfflor hos mormor, chips och godis med mina tjejkompisar. Stooora frukostar. Så nu har vi bestämt oss för att banta.

Helt i linje med det åkte vi ut till Farsta i går kväll, och lagade tacos till Elmo och Arvid. Till efterrätt blev det glass med färsk ananas.

Mums. Livet är härligt.

Markus, Hampus och Aron.

Min arbetsvecka går mot sitt slut. Ikväll flyger vi till Luleå. Jag längtar nåt vansinnigt, har inte varit hemma sedan i julas. Det känns som värsta långsemestern, trots att den bara varar tills på söndag.

Det här står på programmet: Fotvård och massage på Behandlingscentret (måste använda presentkorten från i julas). Långfika med Aron och Petra. Middag med mamma och pappa och mormor. Myskväll med Ann och Cina och barnen. Och snö! Och is! Och slappa i soffan!

Nu ska jag hem och packa. Som vanligt tar jag med flera par skor så pappa kan smörja dem ordentligt.