Åsa Petersen 2.0

Min stora ångest (eller okej, en av de mindre) har länge varit att jag sällan sparar nåt jag skriver. Inte en enda krönika från Aftonbladet, till exempel. Texterna har legat och drivit vind för våg i olika arkiv. Läskigt!

Men nu är det ordning på mig. Jag har plockat fram och sparat nio års krönikor i prydliga word-dokument. Det blev en hel del kan jag säga. 815 sidor närmare bestämt. Om jag orkade skulle jag räkna antalet krönikor också, men det orkar jag inte.

När man arkiverar läser man. Jag kan avslöja att jag har haft mina toppar och dalar. Det första året på Aftonbladet, 1999, var jag väääääldigt brådmogen (läs tråkig). Jag ville väl visa att jag dög.

Ett guldkorn från 1999 hittar jag ändå:

Kampen mot Konsum går vidare

Aftonbladet 1999-11-20

På Björkskatan i Luleå, bredvid högstadieskolan, ligger en Konsumbutik. Den är en del av min barndom. Stressiga fredagseftermiddagar då mamma och pappa storhandlade: tio liter mjölk, tre kilo pommes frites, en bal toapapper.
Själv trånade jag framför hyllorna med kontorsmaterial. Tänk om man ändå hade rosa brevpapper med hästar på.

Några år senare, när jag började högstadiet, blev Konsum på Björkskatan det första målet för mitt politiska engagemang. Utanför butiken möttes jag av skylten "Skolungdomar välkomna efter skoltid, klockan 14". Högstadieelever som ville köpa mellanmål fick snällt uppsöka Ica mittemot.

Diskriminering! tjöt det i mitt fjortonåriga huvud. Sedan såg jag till att bli invald i Konsum Björkskatans butiksråd, i sann kooperativ anda utsedd av en butiksstämma. På första mötet med butiksrådet tog jag i ända från tårna: "Man kan inte dra alla elever över en kam. Bara för att några snattar och busar kan man inte stänga ute alla elever. Det är kollektiv bestraffning, och det är förbjudet."

Konsumföreståndaren log överseende, sa att han förstod mina synpunkter och bjöd på ett wienerbröd till. Men skylten togs inte ned. Jag hoppade av butiksrådet på nästa Konsumstämma.

Nu, nära tio år senare, kampanjar centerns ungdomsförbund mot diskriminering av unga. Som exempel på sådan diskriminering nämner de Konsum på Björkskatan. Det är länge sedan jag handlade där, jag har lämnat Luleå och mina föräldrar har flyttat in till stan, men skylten om att skolelever inte är välkomna hänger tydligen kvar.

I radions Studio Ett intervjuas elever på Björkskataskolan. "Det är ju bara några elever som beter sig illa. Därför får ingen komma in. Det är fel", säger de på klingande lulemål.

Chefen för Konsum Norrbotten, Sture Aronsson, försvarar sig med att skoleleverna busade i butiken innan förbudet fanns. "De använde frimodigt med könsord", säger han i radion.

Det är som om tiden stått still.

Jag blir både glad och arg. Glad därför att eleverna på Björkskataskolan fortfarande opponerar sig mot Konsumbutikens diskriminering; debattens vågor går lika höga nu som de gjorde för tio år sedan. Arg eftersom Konsumledningen fortfarande inte har lyssnat. Unga som tycker blir ofta ignorerade, just på grund av deras ungdom. Vuxenvärlden tänker att förståndet kommer med åldern och bjuder på ett wienerbröd till.

Sedan talas det om en ungdomsgeneration som inte längre bryr sig, som hellre vill bli kändisar än förändra världen.

Men det stora engagemanget växer ur det lilla. Att plocka ned skylten utanför Konsum på Björkskatan vore inte bara att stoppa diskrimineringen, det vore också att bekräfta högstadieelevernas ilska och visa att deras åsikter räknas.

För en sekund önskar jag att jag vore fjorton igen. Kampen mot Konsum går vidare.