Åsa Petersen 2.0

Jag hade just ett förlösande utbrott över tangentbordet. Jag älskar när det händer. Jag går och drar på en text i flera dagar. Sen plötsligt bestämmer den sig för att komma ut. Innan har jag gruvat mig och stånkat och stönat: "Slit och släp, aldrig är det nåt annat". Sen när stunden är inne är det hur lätt som helst. Jag har liksom, omedvetet, tänkt så mycket på texten att fingrarna vandrar nästan helt av sig själv över tangenterna. Det är inte särskilt ofta det händer, men när det händer är jag övertygad om att en större gåva kan en människa inte få. Jag måste försöka komma ihåg den här känslan de dagar när texterna konstrar och trilskar, inte är självklara alls utan bara jävlas.