Nåt jag skrev om offentlighet en gång

image33

2007-02-08

Alla har redan sagt det men jag säger det igen: Vilken rollprestation Helen Mirren gör i The Queen! Hon kommer sopa röda mattan på Oscarsgalan. Ja, på alla galor över huvud taget.

Bäst är Helen Mirren när hon inte säger nåt, eller rättare sagt, hon behöver inte säga nåt. Den där krumma och ändå stolta, benhårda hållningen. De där bastanta vaderna som liksom vaggar fram mot undergången, eller i alla fall mot nederlaget. Det där sättet att knipa ihop läpparna och sluta ögonen när slaget är förlorat. När drottningen på Blairs inrådan åker till Buckingham Palace och erkänner förödmjukelsen. Monarkins drottning mot folkets prinsessa, självklart avgår prinsessan med segern. Till slut.

För mig handlar The Queen om hur offentligheten skaver mot människor. Antingen ger de alldeles för mycket, som Diana: paparazzis blev hennes död. Eller så ger de alldeles för lite, som drottningen: "Duty first. Self second. I was raised that way".

Gemensamt för båda är att de inte har något val. Offentliga personer tvingas att använda en av två strategier. Antingen fläka ut sig eller gömma sig. Mellantinget går inte, det slutar alltid med det ena eller det andra, för att medieklimatet så himla gärna slukar en hel. Valet står bara mellan allt eller inget, för att man på något sätt ska kunna behålla kontrollen över den offentliga bilden av sig själv.

Oavsett vilken lösning man väljer, präglar den ens privatliv. Den som väljer att berätta allt upplever till slut saker för att de ska berättas. Om inte offentligheten vet om vad som har hänt, har det inte hänt. Scenen blir ens värld, livet blir den pjäs som spelas på scenen. Den som väljer att inget berätta känner till slut att inget får hända, för då kan det ju komma ut, rykten kan börja gå. Det gäller inte bara att hemlighålla sin svaghet och sorg. Det gäller att inte vara svag och sorgsen över huvud taget. För det vet man ju, utan eld ingen rök.

Jag vet inte vem jag hade varit om jag inte hade haft en offentlig roll. Jag vet bara att jag hade varit någon annan. Jag är inte särskilt känd, men det lilla kändisskap jag ändå har formar mig. Och det värsta är: jag vet inte om jag klarar mig utan offentigheten längre. Jag är så van vid andras blickar på mig att jag ibland tror att jag skulle upplösas, inte längre finnas till, om folk slutade titta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback