Ute ur idet
Det finns vänskaper som måste gå i ide. Man har umgåtts tätt tätt, nära nära. Hela tiden har det blivit snedare och snedare. Förväntningar, besvikelser och missuppfattningar klumpar ihop sig:
"Varför gör du alltid så?"
"Varför säger du alltid det?"
Till slut blir rollerna självuppfyllande. Man blir någon man inte var från början, någon man inte alls trivs med. Det gör inte den andra heller.
Då exploderar det. En liten, liten sak får den stora, stora vänskapen att spricka på mitten. Kanske vill man aldrig mer se varandra. Kanske blir man ledsen. Allra mest blir man arg: "Hur KUNDE hon?"
Då är det idet som gäller. Men vet ni, det blir vår igen. Tiden går och till slut är man redo att resa sig upp, skaka av sig snön och kisa mot solen. Ringa det där samtalet, ta den där fikan och inse att där är hon ju igen, hon jag tyckte så mycket om.
Har man riktigt tur känns det så bra att man går på bio samma kväll.
"Varför gör du alltid så?"
"Varför säger du alltid det?"
Till slut blir rollerna självuppfyllande. Man blir någon man inte var från början, någon man inte alls trivs med. Det gör inte den andra heller.
Då exploderar det. En liten, liten sak får den stora, stora vänskapen att spricka på mitten. Kanske vill man aldrig mer se varandra. Kanske blir man ledsen. Allra mest blir man arg: "Hur KUNDE hon?"
Då är det idet som gäller. Men vet ni, det blir vår igen. Tiden går och till slut är man redo att resa sig upp, skaka av sig snön och kisa mot solen. Ringa det där samtalet, ta den där fikan och inse att där är hon ju igen, hon jag tyckte så mycket om.
Har man riktigt tur känns det så bra att man går på bio samma kväll.
Kommentarer
Trackback