Arvet efter Anna
Klockan ringer. Jag stänger av den och tittar ut genom fönstret. Grå himmel, den 11 september 2008. Fem år sedan mordet på Anna Lindh. Den här dagen känns i kroppen. Förnimmelse av fasa. Regn som tårar från himlen senare i dag?
Jag har en särskilt stark bild från den 11 september 2003. En av mina bekanta från SSU står framför en jättelik affisch på Anna Lindh i Kungsträdgården. SSU-tjejen gråter förtvivlat. Fäster en ros i ramen.
Det var så ofattbart, så meningslöst. Bara bilden av Anna fanns kvar, kändes det som.
Så är det inte. Arvet efter Anna är levande och starkt. Det förpliktigar. Läs min krönika i Aftonbladet i dag.
Jag har en särskilt stark bild från den 11 september 2003. En av mina bekanta från SSU står framför en jättelik affisch på Anna Lindh i Kungsträdgården. SSU-tjejen gråter förtvivlat. Fäster en ros i ramen.
Det var så ofattbart, så meningslöst. Bara bilden av Anna fanns kvar, kändes det som.
Så är det inte. Arvet efter Anna är levande och starkt. Det förpliktigar. Läs min krönika i Aftonbladet i dag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det där med egyptierna var ballt.
Postat av: S
Den mest självklara statsministern som aldrig blev.
Trackback