Åsa Petersen 2.0

Ikväll har min lägenhet blivit skinande ren.

Jag premiärkörde min nya dammsugare, en hederlig men modern Electrolux. Som den sög! Det var en ren fröjd.

Min hjärtevän skurade köket:

"Åsa, har du några tops? Jag ska rengöra spisen."

Fatta vilket kap jag har gjort.

Aftonbladet har en ny ledarskribent: Eva Franchell.

Välkommen till jobbet Eva! Hur känns det?
Det är så roligt att komma tillbaka till Aftonbladet.

Vad har du gjort innan du landade på Aftonbladets ledarredaktion?
Jag har arbetat som journalist i över 20 år. Under nästan hela åttiotalet var jag till exempel här på Aftonbladet. Efter det har jag forskat och undervisat på Stockholms universitet. Jag har varit informationschef på TV4 och pressekreterare hos Anna Lindh, både på Miljödepartementet och på UD.

Vad vill du helst skriva om?
Den första mening jag skrev som anställd journalist var "Vi hyllar det fria Vietnam". Nu vill jag skriva om fred i Irak. Men annars skriver jag gärna om ekonomi och rättvisefrågor. Bara jag får vara i opposition är jag nöjd.

Säg en roman.
Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Min pappa var sjökapten och vi har tillbringat somrar i Marstal, jag älskar boken!

Säg en låt.
Intervention med Arcade Fire.

Säg en film.
När seklet var kort av Jirí Menzel. Jag var osäker på hans namn, men jag hittade det på prettoklubben.com, sån är jag.

Säg vad som är meningen med livet.
Att få barn. Att leva lycklig.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
Fred, vår, i den ordningen.

Peter Stormare som Klemens.

Varg. Inte trodde jag att jag skulle älska den så. Men här har vi årets bästa film, utan tvekan.

Renskötaren Klemens (Peter Stormare) och hans brorson Nejla (Robin Lundberg) lever på vidderna. De kan knappt andas något annat än fjällluft. De tämjer sina skotrar som vilda hästar och lever efter renarnas rytm. Livet som sydsamer är inte alltid enkelt. Traditioner krockar med moderniteten. Borde ni inte sälja renarna före slakten? Ska inte Nejla gå i skolan som andra pojkar?

Långsamt varvas dramat upp. En varg har siktats i trakten. En natt river den 5-6 renar. De ligger och kvider i sitt eget blod när Nejla hittar dem. Han orkar först inte se. Sedan tvingas han skära halsen av en svårt riven kalv. Han klappar den varligt innan han hugger.

Vargen kommer tillbaka till sin brottsplats, som då blir Klemens och Nejlas brottsplats. Vargen är fridlyst och jakten på tjuvjägarna startar. Klemens och Nejlas tvingas in i en långvarig ångestspiral. Rättvisan har sin gång medan deras liv på randen till det vilda ställs på sin spets. Vad är rätt och vad är fel? Vad är skuld och vad är oskuld?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen förstår dem.

Peter Stormare är strålande som Klemens. Han är känd för sina machoroller i Hollywood. Här skjuter han gevär, kokar sina kläder i en panna på spisen, sover på skinnfällar i snön. Ändå lyckas Stormare med konststycket att inte vara det minsta macho. Han är bara rejäl. Bister men varm. Med en villkorslös kärlek till sin lärjunge Nejla. Som svarar med respektfull lojalitet. Banden mellan Klemens och Nejla kan vara årets kärlekshistoria.

Inga Sarri porträtterar den starka samekvinnan Risten, Klemens mamma och Nejlas farmor. Hennes hjärta bankar hårt under vackra samesmycken. Hennes hållning är lika stolt som de sammantagna Jämtlandsfjällen. Risten skulle man vilja luta sig mot när det blåser. Fast hon skulle nog tvinga en att stå stadigt på egna ben.

Manuset är Kerstin Ekmans. En sidohistoria i hennes roman "Skraplotter" har fått växa till sig. Hon återvänder till jämtländska Valsjöbyn, där hon bott i över två decennier, för att berätta. Daniel Alfredsson står för regin. Han låter dov musik vina över vidsträckta snöhav och höga, tysta fjäll.

Han gör succé.

Ur mammas och pappas klippbok. Jag skrev mina insändare med fin skrivstil på fint brevpapper med bananer på.

Shopping utan att shoppa. Jag har ju köpstopp.


Kollar Elmos pressklipp med bästa Petra och Aron.


Mormor Irma och jag.


Bus på Gültzauudden.


Hampus på Gültzauudden.


Pappa.


Hemma i Stockholm igen åkte vi raka vägen till Farsta för att smälla i Elmo och Arvid tacos.

(Foto: Hampus)

Det här är min bästa måndag på länge. Helgen i Luleå var störtskön. Min kille gick rakt in i allas hjärtan. Precis som han gick rakt in i mitt när vi träffades.

Vi ägnade stora delar av helgen åt att äta. Souvas och laxgryta med mina föräldrar, våfflor hos mormor, chips och godis med mina tjejkompisar. Stooora frukostar. Så nu har vi bestämt oss för att banta.

Helt i linje med det åkte vi ut till Farsta i går kväll, och lagade tacos till Elmo och Arvid. Till efterrätt blev det glass med färsk ananas.

Mums. Livet är härligt.

Markus, Hampus och Aron.

Min arbetsvecka går mot sitt slut. Ikväll flyger vi till Luleå. Jag längtar nåt vansinnigt, har inte varit hemma sedan i julas. Det känns som värsta långsemestern, trots att den bara varar tills på söndag.

Det här står på programmet: Fotvård och massage på Behandlingscentret (måste använda presentkorten från i julas). Långfika med Aron och Petra. Middag med mamma och pappa och mormor. Myskväll med Ann och Cina och barnen. Och snö! Och is! Och slappa i soffan!

Nu ska jag hem och packa. Som vanligt tar jag med flera par skor så pappa kan smörja dem ordentligt.