Åsa Petersen 2.0

Min stora ångest (eller okej, en av de mindre) har länge varit att jag sällan sparar nåt jag skriver. Inte en enda krönika från Aftonbladet, till exempel. Texterna har legat och drivit vind för våg i olika arkiv. Läskigt!

Men nu är det ordning på mig. Jag har plockat fram och sparat nio års krönikor i prydliga word-dokument. Det blev en hel del kan jag säga. 815 sidor närmare bestämt. Om jag orkade skulle jag räkna antalet krönikor också, men det orkar jag inte.

När man arkiverar läser man. Jag kan avslöja att jag har haft mina toppar och dalar. Det första året på Aftonbladet, 1999, var jag väääääldigt brådmogen (läs tråkig). Jag ville väl visa att jag dög.

Ett guldkorn från 1999 hittar jag ändå:

Kampen mot Konsum går vidare

Aftonbladet 1999-11-20

På Björkskatan i Luleå, bredvid högstadieskolan, ligger en Konsumbutik. Den är en del av min barndom. Stressiga fredagseftermiddagar då mamma och pappa storhandlade: tio liter mjölk, tre kilo pommes frites, en bal toapapper.
Själv trånade jag framför hyllorna med kontorsmaterial. Tänk om man ändå hade rosa brevpapper med hästar på.

Några år senare, när jag började högstadiet, blev Konsum på Björkskatan det första målet för mitt politiska engagemang. Utanför butiken möttes jag av skylten "Skolungdomar välkomna efter skoltid, klockan 14". Högstadieelever som ville köpa mellanmål fick snällt uppsöka Ica mittemot.

Diskriminering! tjöt det i mitt fjortonåriga huvud. Sedan såg jag till att bli invald i Konsum Björkskatans butiksråd, i sann kooperativ anda utsedd av en butiksstämma. På första mötet med butiksrådet tog jag i ända från tårna: "Man kan inte dra alla elever över en kam. Bara för att några snattar och busar kan man inte stänga ute alla elever. Det är kollektiv bestraffning, och det är förbjudet."

Konsumföreståndaren log överseende, sa att han förstod mina synpunkter och bjöd på ett wienerbröd till. Men skylten togs inte ned. Jag hoppade av butiksrådet på nästa Konsumstämma.

Nu, nära tio år senare, kampanjar centerns ungdomsförbund mot diskriminering av unga. Som exempel på sådan diskriminering nämner de Konsum på Björkskatan. Det är länge sedan jag handlade där, jag har lämnat Luleå och mina föräldrar har flyttat in till stan, men skylten om att skolelever inte är välkomna hänger tydligen kvar.

I radions Studio Ett intervjuas elever på Björkskataskolan. "Det är ju bara några elever som beter sig illa. Därför får ingen komma in. Det är fel", säger de på klingande lulemål.

Chefen för Konsum Norrbotten, Sture Aronsson, försvarar sig med att skoleleverna busade i butiken innan förbudet fanns. "De använde frimodigt med könsord", säger han i radion.

Det är som om tiden stått still.

Jag blir både glad och arg. Glad därför att eleverna på Björkskataskolan fortfarande opponerar sig mot Konsumbutikens diskriminering; debattens vågor går lika höga nu som de gjorde för tio år sedan. Arg eftersom Konsumledningen fortfarande inte har lyssnat. Unga som tycker blir ofta ignorerade, just på grund av deras ungdom. Vuxenvärlden tänker att förståndet kommer med åldern och bjuder på ett wienerbröd till.

Sedan talas det om en ungdomsgeneration som inte längre bryr sig, som hellre vill bli kändisar än förändra världen.

Men det stora engagemanget växer ur det lilla. Att plocka ned skylten utanför Konsum på Björkskatan vore inte bara att stoppa diskrimineringen, det vore också att bekräfta högstadieelevernas ilska och visa att deras åsikter räknas.

För en sekund önskar jag att jag vore fjorton igen. Kampen mot Konsum går vidare.

Eva F är på extralång konsert med Håkan Hellström på Fryshuset ikväll. Hon messar:
Alla kan hans texter, alla älskar honom, men hemligheten är att han älskar oss tillbaka.

Det här är den finaste låten med den finaste videon.
Petter är coolast i stan som vågar säga som det är.
Jag lyssnar med gråten strax under ytan.

Petter:
Hej jag heter petter, mitt liv är som ditt
vet inte om du sett det, men de liknar mitt shit
för jag ser allt svart på vitt, alltid missnöjd med nåt
grubblar över saker som jag nog aldrig förstått
deprimerad mellanåt, de jag bär på e svårt
jag tycker synd om mig själv när jag jobbar för hårt
lovar o inte håller det, som driver mig finns där
jag gillar dom som delar mitt synsätt o flyger i min sfär
kanske tappat det helt, spelat för många spel
målat in mig i ett hörn, fått en törn
det är då jag hatar mig själv, och kommer på det
för jag har ingen jävla aning om vafan jag håller på med

Säkert!:
Det är så logiskt, alla fattar utom du
du har inte en aning, du har inte en aning, aning
det är så logiskt, alla fattar utom du
du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu

Ullis tänker inte hämnas på mig. Hon verkar knappt ha märkt att jag har varit borta. Vi ska fika imorrn och jag ska sluta tro att hela jävla världen kretsar kring mig.

I dag har jag vaknat på fel sida, sur, trots att det är fredag. Försökte bli gladare genom att sätta på mig min finaste topp, en prickig sak från Jenny Hellström, men det hjälpte inte. Jag har jobbat för mycket och saknar mina vänner: Ullis, Ann, Elisa, Cecilia... Tänk om de tror att jag skiter i dem och hämnas med att skita i mig? Då blir jag helt ensam och sorglig.

Jag är en så kallad Late Bloomer. Började hångla med killar på allvar först när jag var 19. Den första killen svek mig förstås. Jag väntade förgäves på hans samtal i min etta i Luleå medan jag lyssnade på Jumper:

"Tapetklister under mina skor
Du är så mycket vackrare än vad du tror
Jag vågar inte
Jag vågar inte"

Hampus och Elmo är två viktiga personer i mitt liv. Ikväll när jag kom hem från jobbet satt de och pratade över MSN. Jag bad Hampus hälsa till Elmo.
Jag sa: "Kan du skicka en puss till Halmo?"
Halmo. Det kommer bli ett begrepp. Så himla praktiskt när jag behöver bunta ihop de två spolingarna.
Eller om de ska bilda ett nytt popband? Halmo är det nya Jumper.